Även sparkboll...

Johan Croneman DN: ­Surrealistiskt när ­glädjebilderna från Wembley byttes mot studiosnack

Från kvartsfinalerna och framåt under fotbolls-EM i England fick vi för en vecka sedan se några av de bästa dammatcher som någonsin har spelats. Det är visserligen bara en handfull lag som har nått hela vägen, men det var ändå ett oerhört starkt budskap till fotbollsvärlden.

Vi är här nu. Vi är redo nu. Man har känslan av att damfotbollens tid definitivt är här. 

Närmast surrealistiskt var det därför att mitt under glädjeyran på Wembley, efter Englands vinst mot Tyskland, kastas in i den svenska SVT-studion – och uppleva rena begravningsstämningen. 

Vi var nog rätt många som stod upp och skrek att ”ge oss tillbaka glädjebilderna från Wembley”. Nej, i stället fick Tony Gustavsson breda ut sig om nästa mästerskap, i Australien, och sedan kläckte Jane Björck den geniala frågan: ”Hur mäktig känsla måste det här vara?” (i bakgrunden hoppande, skrikande gråtande engelska spelare).

Nilla Fischer försökte sig på en analys om ”den bästa känslan” och Tony Gustavsson fyllde på med ”att vinna är en beroendeframkallande känsla”. Otroligt målande, eller hur?

”Och att man gör det för första gången i det här fotbollstokiga landet och bara få ge den glädjen till alla som tittar och den betydelsen för alla unga tjejer som finns där ute för att kanske börja spela – ja, det är underbara bilder och betyder enormt mycket för England”. Fotbollsfilosofen Daniel Nannskog.

Till slut fick vi tillbaka kommentatorerna och ljud och bild från firandet på plan, och en Chris ­Härenstam som (för vilken gång i ordningen?) sade att ”­fotbollen nu hade kommit hem”

Ett urgammalt, urtöntigt, ­brittiskt hittepå som blivit en slags sanning även i vissa journalistkretsar.

Det föddes antagligen 1996 när England hade EM för herrar på hemmaplan – och visst kom fotbollen dit, men bucklan tog Tyskland hand om.

Premier League är förmodligen den bästa fotbollsliga världen kanske någonsin sett, men det är sannerligen inte britterna själva som sätter färg och prägel på spelet, och visserligen nådde de en semifinal i VM 2018, men senast de vann en titel innan damernas EM-buckla nu var för över 66 år sedan. Och det är den enda fram till nu.

Internationellt är England på sin höjd en b-nation i fotboll, varför Chris Härenstam känner sig kallad att skrika i tv om att ”fotbollen har kommit hem” är på gränsen till löjeväckande.

Jag skrev tidigare i somras om vilket gigantiskt förnyelsearbete SVT-sporten står inför. De behöver en ny modern ledning, de behöver nya ansikten, de behöver nya idéer och jag är övertygad om att de måste komma utifrån. 

TV4-sporten står på samma sätt och stampar, deras idé tycks ju vara att desto fler desto bättre, de fyller på med nytt folk, mer folk, mycket fler kvinnor – och det ligger ju inte bara i tiden, det är en nödvändighet i ett jämställt samhälle, men det leder också till en del nyrekryteringar som inte håller måttet. Vem mår bra av det?

Tänkte nämna något om hyckleriet också, inte inom fotbollen, men inom golfen. Jesus Amalia vilket skri från vildmarken det blev när den nya saudistödda golftouren gjorde entré. Saudiska pengar, sportswashing etcetera etcetera. Det är säkert helt sant, eller åtminstone delvis sant.

Spelarna som anslöt sig, för summor på 500 miljoner och mer (som en slags övergångssumma), kritiserades ­politiskt, men framför allt för sin ­girighet. 

Herregud, som om prispengar och övergångssummor inte sedan evigheter kommer från alla möjliga knepiga håll och länder och investerare. Skulle det ligga något moralisk förkastligt i att ta dessa 500 miljoner i övergångssumma, samtidigt som den europeiska fotbollen (genomsyrad av skumma stålar och affärer) tillåter övergångar på både en, två och tre miljarder kronor!?

Golfen är en superkommersiell sport, att det kommer in ännu rikare, ännu girigare aktörer på banan är ingen fråga om moral.

Handlar bara som vanligt om stålar. Och mest pengar vinner.

Johan Croneman
johancroneman@gmail.com

Per Sandberg: De lär oss det viktiga och skänker barnen hopp.




Ratade som unga. Skyttekungar som vuxna. Marcus Fahlgren Hällström och Pashang Abdulla har olika bakgrunder men bär samma typ av fotbollshistoria. De skänker barnen hopp och måste få oss andra att tänka till.

Det var inte så att klubbarna stod i kö i januari 2021.

Faktum är att bara en hörde av sig.

För Pashang Abdulla var det inget ovanligt eller oväntat.

Det var som det var, det var som det alltid varit.

Hans historia är välkänd. Refuserad som ung. Spel i en mängd klubbar utan att få något genombrott.

Så till Piteå som 27-åring.

Pang!

Pang!

Pashang!

Han anslöt som en provspelare utan kontrakt och lämnade tio månader senare som seriens skyttekung med statyetten tillhörandes Norrbottens bäste herrspelare under armen och med ett färskt kontrakt i superettan i näven.

Ingen trodde att Pashang Abdulla skulle hamna i elitfotbollen. Ja förutom honom själv då.

Ett år senare. Annan fotbollsspelare – samma klubb samma typ av historia.

Marcus Fahlgren Hällström åkte tidigt på den typen av smällar som fått många att lägga av och kasta drömmarna och fotbollsskorna i garderoben. Ratad i länslaget. Inte tillräckligt bra för fotbollsklassen i Hortlax. Men just nu som 24-åring den hetaste spelaren i ettan. Åtta mål på sex senaste matcherna. Tolv totalt. Trea i skytteligan. Ett målsnitt som per spelad minuter överträffar Pashang Abdullas fjolår.

Två spelare som blev förbisedda som unga. Inte bara en gång. Inte bara två, utan vid upprepade tillfällen.

De delar mycket.

Det hårda jobbet. Den envisa hängivenheten. Förmågan att orka se varje dag som en möjlighet att ta ett litet steg framåt. Insikten att vägen framåt alltid bjuder på hinder som en nödvändig del av resan. Det är bara tiden för när uppförsbackarna kommer som varierar. Om det är vid 13 år, 17 eller 22 har ingen egentlig betydelse. Det är hur bra du är som bäst som är facit. Inte var du står som barn, ungdom eller ung vuxen på resan dit.

Deras framfart har två i rad fått många att förvånas.

Förvånade är det sista vi borde bli.

Så här är idrotten. Så har den alltid varit och kommer alltid att vara.

Det är bara omgivningen som inte alltid förstår det.

Men det är det absolut viktigaste vi kan lära oss.

För individens skull.

Men också för den klubb, det idrottsförbund eller det land som vill nå sportsliga framgångar.

Den organisation som vill få fram så många bra idrottare som möjligt gör det bäst i att ge så många som möjligt chansen att bli bra.

Medveten om det här har ökat. TV-puckens framtid diskuteras och fotbollens elitläger i Halmstad har fått kritik senaste åren.

Debatten är vitaliserande och essentiell.

Problemet är inte att vissa idrottare väljs ut. Problemet är när idrotten väljer bort.

När den osynliggör och omöjliggör för idrottare att utforska sina fulla potentialer.

Därför behövs Marcus Fahlgren Hällström. Därför behövs Pashang Abdulla.

De visar oss det forskningen har sagt i många år men som så ofta har svårt att få genomslag i praktiken ute i verksamheterna.

Det Rosviksbördige idrottsprofessor Christer Malm har undersökt det här mer än någon annan och David Epstein skrivit utmärkta boken "Sportgenen" om. Vill ni ha fördjupad information sök där.

Annars är här en kort version:

Tidig selektering kommer att gynna de som är födda tidigt på året och missgynna sent födda.

Att som barn syssla med flera idrotter istället för en ökar chansen att nå eliten. Den som vill bra på en bollsport behöver börja öva upp sitt bollsinne före 14 års ålder och vill du bli gymnast är tidig hård träning absolut nödvändig. Men den sporten är ett undantag.

De barn som tränar allra mest har sämre möjligheter att bli proffs än jämnåriga som tränar något mindre. För hög träningsmängd före den senare delen av puberteten riskerar att skapa en platå omöjlig att lyfta ifrån.

Det är en myt att 10 000 timmars träning krävs för att bli proffs. Hur snabbt vi lär oss saker är helt individuellt. Stefan Holm anses ha gjort flest höjdhopp i världen genom tiderna, ändå blev han slagen av nybörjaren Donald Thomson som iförd vanliga gympaskor vann VM 2007.

Träningsbarhet är viktig, individuell och går inte att förutspå. Två personer kan genomgå exakt samma träning i flera år men ändå får den ena en mycket bättre utveckling än den andra. En person är som bäst vid 17 en annan vid 32. När och hur det här slår kan ingen säga. Att Tiger
Woods, Fredrik Ljungberg eller Isabelle Haak skulle bli spelare på världsscenen trodde många tidigt. Men att döma ut idrottare som chanslösa att nå eliten kan i grova drag först göras i ett sent skede av karriären.

Därför behöver idrotten se till att alla som vill får utforska sin fulla potential och får möjlighet till det utan att mötas av fördomar och hinder. Vilka som får ett sent genombrott går inte att förutse.

Det lär oss forskningen.

Det lär oss Marcus Fahlgren Hällström och Pashang Abdulla.

Tack för det.

Per Sandberg
Norrmedia

För övrigt ligger Piteå just nu på en 8:e plats i ettan norra.

DN efter Serbienmstchen

Belgien, Kroatien, Danmark ... Fotbollsnationerna som har lika många invånare som Sverige eller färre men ändå dragit ifrån det blågula landslaget har blivit lätta att peka ut.

På lördagen fick vi ett kvitto på att även Serbien tillhör skaran efter att ha kört över Janne Anderssons landslag med 4–1. Sverige tog ledningen genom Viktor Claesson men hade sedan inte en chans när Aleksandar Mitrovic satte tre mål och bäddade för en klar hemmaseger.

– Analysen är att vi mötte ett jäkligt bra fotbollslag. För att rå på dem måste man upp på personbästa och vi var inte där, säger assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren i samband med landslagets träning dagen efter förlusten i Belgrad.

– Det jag mest är besviken på är duellspelet. Där fick vi storstryk mot Serbien, fortsätter han.

Förbundskaptensduon Andersson och Wettergren konstaterar att Sverige för tillfället inte har tillräckligt många spelare som får önskvärt med speltid och är bärande i sina klubbar jämfört med exempelvis Danmark.

Har du någon analys varför det ser ut så här just nu?

– Jättesvårt att säga. Jag har inget bra svar just i dag. Det är väl en debatt som jag gärna hade önskat att vi pratade om i Sverige, om man till exempel jämför med vårt grannland Danmark som har många bärande spelare i sina klubbar, säger Wettergren och fortsätter:

– Vi får ju se över det här, för vi vill också att våra spelare ska gå härifrån och spela mycket i sina klubbar.

En aspekt som Peter Wettergren stannar vid är hur svårt det kan vara att ta klivet från svensk fotboll utomlands där man ofta måste anamma en tuffare kultur.

– Det kanske är ett annat ledarskap utomlands. Det märkte jag inte minst i Köpenhamn (där Wettergren varit assisterande tränare i FCK), det är en annan hierarkisk ordning.

– Jag var kompis med Ingesson (Klas, tidigare landslagsspelare och utlandsproffs i bland annat Serie A). Vi diskuterade det mycket när han var proffs och något som jag tagit med mig som han pratade om var att det är ”äta eller ätas”. Det ligger nog något i det när man kommer utomlands till de bästa ligorna.

– Det gäller att klara av det. Inte bara fotbollsmässigt utan på det mentala planet.

När anfallaren Dejan Kulusevski, 22, möter pressen på Friends arena får han frågan hur Sverige ska utveckla fler spelare som klarar av att ta steget utomlands och etablera sig i sina klubblag – och han har en och annan åsikt på temat.

– Jag tror att vi har ett stort problem i Sverige. Vi måste bli bättre i ungdomsåren, absolut. Danmark började för kanske sju år sen, Belgien för länge sen och ni såg Serbien … det kan inte vara en slump att de får fram så bra fotbollsspelare. Där måste vi förbättras. Ungdomarna måste få hårdare träningar och bättre tränare, det är det som kommer att göra skillnaden, säger Kulusevski.

Själv flyttade han utomlands redan som 15-åring och utvecklades genom italienska Atalantas akademi. Sedan dess har han klättrat uppåt via Parma, Juventus och gör numera succé i Premier League-klubben Tottenham.

– Jag vet inte vad som hade hänt om jag stannat (i Sverige som ung). Det hade varit väldigt intressant att se.

Kulusevski pekar på en rad faktorer där han anser att Sverige ligger efter när det kommer till träning och mentalitet. Han efterlyser en tuffare och mer krävande inriktning.

– Ute i Europa är det inget (sällskaps-) spel, här i Sverige är det mer en lek. Det är ”bara fotboll” och om man förlorar så är det okej. Men där jag kommer ifrån och spelat är det inte okej att förlora, det är verkligen på liv och död, säger han och fortsätter:

– Jag tycker vi tränar alldeles för lite i det här landet. Vi är för snälla, det är för mycket klappar på ryggen.

Även utanför plan krävs det mer omfattande träning, menar Kulusevski.

– Vi kan vara mer på gymmet, fysiskt gör det stor skillnad. Det räcker inte bara med att vara på planen. Du måste springa mest och utnyttja dina muskler. Det är väldigt viktigt.

För att stanna kvar i Nations Leagues B-division måste Sverige vinna mot Slovenien som gästar Friends arena på tisdagen, en match som startar klockan 20.45.

– Det är jätteviktigt. Men världen går inte under om vi inte skulle klara det, då är det ett EM-kval som börjar i mars. Men jag tänker inte på att vi inte ska åka ur. Förhoppningen är att vinna mot Slovenien och hålla oss kvar, säger Peter Wettergren.

Pelle Strandman DN

Kulusevski:
- Jag vet inte vad som hade hänt om jag stannat (i Sverige som ung). Det hade varit väldigt intressant att se.

Eller så hade det inte varit så intressant alls Kulusevski….

Isak skulle ha lämnat AIK och Sverige betydligt tidigare.

Barca-Inter
Champions League studion:
Tutto Balutto Gusten. Källström. Behrang Safari.

Och en Hasse Backe i högform.

Kommentatorer
Lasse Granqvist, Marcelo Fernandez

Halleluja

Champions League-hymnen buas ut av Barca-fansen så det står härliga till.

Granqvist och Fernandez säger inte flaska.

ESKS ELVA. VECKA 42

1) Bengalhyllningen
När brinnande bengaler flög mellan läktarna under Djurgården–AIK gjordes det till jubel och applåder från andra sektioner. Det är möjligt att det bara är ”några få som förstör”. De har uppenbarligen ett mycket märkligt stort stöd från betydligt fler.

2) Bengalpubliken
Visst, det var en hel del djurgårdare som gick hem när bengaltennisen pågick men om det inte stått 0–2 hade de flesta garanterat stannat kvar.  

3) Bengalfrågan
När blev det tillåtet med pyroteknik på svenska läktare? Jag måste ha missat den lagändringen med tanke på hur mycket det brinner på arenorna.

4) Bengalbeviset
All pyro på läktarna visar hur svenska idrottsdemokratin (inte) fungerar. Är det tillräckligt många som vill göra något spelar det ingen roll vad lagar och regler säger.

Johan Esk DN

johan.esk@dn.se

Johan Croneman: Supportrarna är fotbollens ryggrad

När den så kallade ”Super League” presenterades sent om kvällen den 18 april 2021 väckte det bara inte en storm av känslor, utan snart också våldsamma protester. Välorganiserade fotbollsfans i England reagerade snabbast, de var högljudda, arga, kompromisslösa. För att inte säga vansinniga.

Onsdagen den 21 april samlades stora skaror av både Leedsfans och Liverpoolfans utanför Elland Road i Leeds före matchstart för att protestera. Chelseafans vägrade släppa fram Chelseabussen utanför Stamford Bridge i London samma kväll.
En av demonstranterna hade gjort ett eget plakat hemma, i glada färger, och kanske sammanfattade just den skylten vad allt egentligen handlade om. Det stod: ”We want our cold nights in Stoke.”

Jag fick gåshud när jag såg den en bit in i den välgjorda och spännande brittiska dokumentärfilmen ”Super League – Girighetens uppgång och fall” (SVT Play) av den brittiske filmaren Carl Hindmarch. Det är ett måste för alla svenska supportrar, men även för er som kanske inte riktigt greppat detta med hur stor fotbollen är världen över. Och vilka som är själva ryggraden i all ligafotboll världen över: Publiken, fansen, supportrarna.

När jag träffade och intervjuade Olof Mellberg för en herrans massa år sedan (han spelade i Aston Villa just då) sade han en sak som särskilt etsade sig fast när han talade om specifikt engelsk ligafotboll. Han sade att man alltid visste, var man än kom i England, så skulle det bli kul att spela. Jag minns inte ordagrant vad han sade men andemeningen var: ”Det spelar ingen roll om det är en veckomatch i cupen, en regnig och svinkall kväll i Hull. Det är ändå ett privilegium att få vara där.”

Dokumentärfilmaren Carl Hindmarch rekonstruerar effektivt de två-tre första dygnen efter att Super League-bomben släppts 2021, han intervjuar en rad makthavare inom Uefa, brittiska klubbägare, spanska, italienska, representanter för fans, spelare och tränare – ingen representant för de tolv klubbar som ville bryta sig ur Uefa hade kurage nog att ställa upp.

Riktig ynkedom.

”Super League – Girighetens uppgång och fall” ger också en liten historielektion kring bildandet av Premier League 1992 (vilket ju också var en utbrytning från Football League), men där man aldrig pratade om en stängd liga och där fansen från början tycktes ha åtminstone hygglig insyn i processen. Givetvis handlade bildandet av Premier League också om enorma pengar och viss girighet, men det finns som bekant gradskillnader också i helvetet.

”Super League” organiserade ursprungligen 12 europeiska toppklubbar, engelska, spanska, italienska. Den tyska storklubben Bayern München vägrade gå med. Den 20-21 april 2021 backade samtliga engelska klubbar, så också Inter i Milano. De tvingades göra avbön, Arsenal bad sina fans om förlåtelse.

Tankarna på en superliga som skulle spelas utanför de nationella ligorna och inte ingå i den stora fotbollspyramiden har funnit under hela 2000-talet, redan 2009 fanns det avancerade planer. Vi skall nog inte lura oss att tro att de gett upp.

Fotbollspryramiden, ja, där lag i alla fall teoretiskt kan avancera upp från lingonserierna till eliten, och där hoten om att bli nedflyttade, eller uppflyttade, skapar hela den nerv som också är dna:t i den moderna supporterkulturen.

Många europeiska storägare har länge kastat avundsjuka blickar mot de stängda amerikanska ligorna, där man köper sig en plats, och där man aldrig riskerar att trilla ur, och där det inte finns någon möjlighet att avancera upp i en pyramid som den europeiska.

Carl Hindmarchs dokumentär är spännande som en välgjord politisk thriller. Det är den ni skall se i helgen.

Johan Croneman

johancroneman@gmail.com

I sista omgången kravlade sig ÖFK upp på kvalplats och nu har man säkrat en plats i superettan. ”Vi ger oss aldrig!” ALDRIG. Nu fest  

Dagens känslor 🤩🥳#Vigerossaldrig #ÖFK pic.twitter.com/JMLvUvLg3c

— Östersunds FK (@ofk_1996) November 13, 2022

Fan. Jävla. Fan. Cashen. Swisha 123 515 03 05


Alla kan bidra efter förmåga.
En liten referens kan vara säsongskortspriserna:

KLACKBILJETT

Klack Ungdom (7-17 år) Säsongskort
500 kr
Slutsåld
Klack Ord. säsongskort (Halvårspris)
725 kr
Slutsåld

LÅNGSIDA

Långsida Ord. Säsongskort
2950 ~ 3650 kr
Slutsåld

Långsida Ungdom 7-17 år Säsongskort
650 ~ 800 kr
Slutsåld

VI GER OSS ALDRIG!

QATAR.

Emma Bouvin: Vem bryr sig om fakta? Alla vet ju att muslimska diktaturer är värst.

Var det 6 500 migrantarbetare som dog vid bygget av Qatars VM-arenor, eller var det 37? Och spelar det någon roll?

DN:s Emma Bouvin ger några skäl till att du bör dubbelkolla källorna i VM-rapporteringen.





Det är en bild på en man i rödvitrutig huvudduk som hålls på plats av två svarta rep­liknande ringar uppe på skallen. Han är klädd traditionellt i fotsid thobe och ser ut precis som man tänker sig att Qatars Fifa-ambassadör Khalid Salman ser ut. Qatarisk liksom. Gulfliknande. Han för den svenska tanken till något slags oljebaron.

Mannen på bilden heter också Khalid Salman, men han är inte Qatars ambassadör, som bildtexterna i flera internationella medier gjorde gällande häromveckan. Han är Saudiarabiens försvarsminister. Det är inte han som har uttalat sig kontroversiellt om homosexuella. Ändå blev han ansiktet utåt för de homofobiska kommentarerna.

Misstag kan ske förstås. Men detta är bara ett av många exempel på en märkligt styvmoderlig behandling av länder i Mellanöstern. Just nu med fokus på det lilla gulflandet som ska arrangera arabvärldens allra första fotbolls-VM.

Det finns många invändningar mot värdskapet och ni har säkert hört de flesta. Kanske har ni snappat upp att det finns något i Qatar som heter ”kafala”. Ett system som innebär att arbetsgivare i princip äger sina migrantarbetare. (Så är det för övrigt i många andra länder också.)

För att få arbetstillstånd i Qatar krävs en ”sponsor” som ”bjuder in” och denna sponsor – arbets­givaren – tar ofta hutlöst betalt för sin inbjudan.

Väl på plats i landet är det inte ovanligt att samma arbetsgivare beslagtar den anställdas pass och låter bli att betala ut någon lön, samtidigt som arbets­dagarna är 14 timmar långa, sju dagar i veckan.

Kafala. Ett arabiskt slavsystem. Eller?

Ordet betyder ungefär ”garant” på arabiska och har en islamisk innebörd som handlar om beskydd. I början av 1900-talet, när stora oljefynd gjordes i Qatar, behövde kolonialmakten Storbritannien komma på ett smart sätt att driva oljeutvinningen framåt. Det var britterna som införde kafala-systemet, de lånade bara själva ordet från arabiskan.

TUSENTALS DÖDA I ARENABYGGEN

Sedan Qatar fick fotbolls-VM har systemet hamnat i rampljuset. The Guardian skrev en artikel om hur 6 500 migrantarbetare har dött i landet. Den siffran har spritts vidare av andra medier, tagen ur sitt sammanhang. Även DN har förkunnat att tusentals migrantarbetare har dött medan de har byggt VM-arenorna. Av de braskande rubrikerna har man kunnat få intrycket av att arbetare i mängder har krossats av betongblock, eller skjutits ihjäl på sina poster.

Problemet är att verkligheten alltid är komplex. Och när man försöker beskriva den efter att andra har slagit fast TUSENTALS DÖDA I ARENABYGGEN så låter det som att man vill försvara ondska. Eller som att man vill släta över.

Om man läser Guardian-texten ordentligt framgår det att det är 37 dödsfall som kan kopplas till just arenorna. 6 500 är det totala antalet arbetare som har dött under en tioårs­period och dödsorsakerna varierar. Det kan vara hjärtproblem, cancer eller olyckor.
”Jaha var det bara 37 arbetare som dog på just VM-arenorna, då tar jag en kaffe och återgår till mitt.”

Det ger också diktatorn i Qatar – en emir som heter Tamim bin Hamad Al Thani – ammunition till moteld. Om vi medier inte är försiktiga med vad vi skriver kan han och andra i hans position med rätta säga att det inte går att lita på oss.

”Jaha, skriver Emma Bouvin att migrantarbetare i vårt land inte får lön och dör av oförklarliga hjärtproblem vid 35 års ålder, äsch varför skulle det vara sant, ni vet ju vad tidningarna skrev om den där dödssiffran”, kan emiren skrocka i sitt palats (eller kanske i det franska fotbollslaget PSG:s vip-lounge, eftersom han äger PSG).

AKTIVIST BORTFÖRD

Emiren kan också använda ett annat exempel. I slutet av oktober åkte en brittisk hbtq-aktivist, Peter Tatchell, till Qatar. Han hade med sig en skylt med bland annat texten ”#QatarAntiGay” och ställde sig framför ett museum och höll upp den. Ett stort antal medier rapporterade därefter att Tatchell hade gripits och förts bort. Källan var aktivistens eget Twitterkonto. ”Var britten nu förts är inte känt”, skrev exempelvis Aftonbladet.

Men så var det inte. Tatchell blev inte gripen och han fördes inte bort. Poliserna ställde frågor, vek ihop plakatet och fotograferade Tatchells pass, sedan åkte han till flygplatsen och flög hem.



Betyder det då att Qatar är ett gayvänligt land? Givetvis inte. VM-ambassadören Khalid Salman (obs – inte den saudiska försvars­ministern) kallade nyligen homosexualitet för en skada i sinnet. 

Nu börjar VM. Världen håller kanske inte andan, men miljontals kommer att titta på fotbollsfesten. Artiklar kommer att skrivas. Uppgifter kommer att spridas.

Allt kommer inte att vara sant. Men det kommer att vara för j-ligt ändå.

Emma Bouvin

emma.bouvin@dn.se

ESKS ELVA. VECKA 47

1. VM-tystnaden
Att de iranska VM-spelarna inte sjöng med i nationalsången inför premiären mot England var det modigaste några spelare gjort på en fotbollsplan. Hur det än kommer att gå i VM är Irans spelare de största hjältarna. Inte minst för den skrämmande frågan: vad händer med spelarna och deras anhöriga efter VM?

2. VM-mimandet
Spelarna sjöng sedan med i nationalsången före matchen mot Wales men det räckte med att titta på blickarna för att se att det var mumlande och mimande mot deras vilja.

3. VM-tragiken
Det tragiska med de iranska hjältarnas VM är att hur de än gör kommer de att bli hatade. Antingen av de regimtrogna eller av de oppositionella i och utanför Iran.

4. VM-jämförelsen
En del andra lag har haft varierande protester under fotbolls-VM men de känns bara patetiskt futtiga i jämförelse med det som de iranska spelarna gjorde.

5. VM-frågan
Europeiska spelare höll regnbågsflaggan högt men lade sig platt när det hotades om gula kort. Hur pinsamt måste det ha känts när de såg sina iranska ­kollegors manifestation?

6. VM-missen
Jag och andra svenska krönikörer landade genant fel när vi förprogrammerade fokuserade på om England bar One Love-bindel i stället för att koncentrera oss på Irans protest. 

7. Studiocitatet
”Det är mitt land. Det är min familj. Det är svårt. Jag känner oerhört mycket med människor som riskerar sina liv.” TV4-experten Siavoush Fallahis iranska känslor gick genom rutan.

8. VM-känslan
Den starka känsla som skapats mellan Irans spelare och förbundskapten Carlos Queiroz efter allt gruppen utsatts för spreds ut i världen efter segern mot Wales.

9. VM-matchen
För den som tycker att det varit för mycket fokus på annat än fotboll under VM. Det är bara början. Nästa match Iran spelar i VM är den högexplosiva mot USA. 

10. Matchlängden
De långa tilläggstiderna i VM är tyvärr enda chansen att få bukt med allt fuskande för att få tiden att gå. Spelarna tjänar inget på att låta en hörna ta en evighet.

11. VM-matchen 2
Det spelas – trots allt – fotboll i VM också. På söndagskvällen får vi veta om allt var bättre på ”Jogi” Löws tid för Tyskland. Matchen mot Spanien kan avgöra lagets öde.

Spaniens vm-ställ

Qatar VM. Redan fler tittare än senaste fotboll-EM. Ikväll fick alla se en riktig hjälte springa ut med regnbågsflaggan mitt under matchen Portugal-Uruguay.

VM Qatar fortsätter.

Sveriges radios Andreas Matz och Jon Persson är bäst på att kommentera VM.

Jon Persson
Har spelat i Brage, Djurgården och Brommapojkarna, både i allsvenskan och i Superettan. I BP var han lagkapten 2002-2009. Efter spelarkarriären har han bland annat varit expertkommentator i både Cmore och Discovery.

Andreas Matz
Reporter och referent. På Sveriges Radio sen 1989. Sämsta idrottsminne: Herrlandslaget i fotbolls VM 1990 i Italien. Bästa idrottsminne: 5-milen i OS i Sarajevo där Thomas Wassberg vann en sekundduell mot Gunde Svan.

Fotboll mitt i vintern och nej inte sett en minut av skiten och lika glad är man för det!

Kvartsfinal Kroatien-Brasilien

Sveriges radio splittrar på radarparet och parar ihop Jon med Susanna Andrén...

Herregud.

Metoo är kanon. Det behövdes.

Men ALLT var inte vidrigt och uselt förr. Vissa saker var t.o.m. bättre. Vi MÅSTE t.ex. inte ändra på ALLT bara för att få med kvinnor i ALLA expertpaneler.

Blir det här bra?
Nej.

Det blir stolpigt, det är vad det blir.

Jon lägger band på sig själv, han flyger inte, karljäveln älskar ju fotboll men nu är det som att han, allt för ofta, ska förklara spelet för en, ursäkta mig men det här är sanningen, mellanstadieelev. Gulligt? Ja. En vass, nervig och rolig kommentatorsupplevelse för oss fotbollsälskare? Nej.

Vi tar och lyssnar på hur det kunde låta:

Susanna: det är inte något första målet vinner eller nått sådär, två halvlekar som ska spelas och sen summeras läget, har vi ett segrarlag eller blir det straffavgörande? här får han ju en arm rakt upp i nyllet Anthony när han tunnlar sin motståndare och trycks ner i gräsmattan (Jon kluckar i bakgrunden) och nu får han frisparken men då är han missnöjd över att det inte blir nån hörna på Sousa.

Jon: jaaa, eller varning menar du kanske?

Susanna: ja. hörna? var fick jag det ifrån? Varning.

Jon: (försöker rädda upp situationen)ja..men vilken teknik han har killen, rullar den så där under sulan, sen mellan benen, bara tassar förbi men då måste man som ytterback ta två armar i bröstet och få stopp på det anfallet och det är precis det som händer med Anthonys små höftvrickningar…

Sveriges radios Christian Olsson och expertkommentatorn Johan Elmander räddade upp kommenterandet när allt verkade skita sig.

Nederländerna-Argentina

En av de sämsta domarna man sett på den här nivån någonsin. SR kommentatorer skrädde inte orden.

En riktig skandal faktiskt. Skulle inte förvåna mig om han var köpt.

Hos SVT var allt bara bra och fiiint….

Jokerman skrev:P03:orna är historiska. För första gången har Norrbottens pojklag blivit bäst i Sverige. Norrbotten vann finalen över Stockholm i distriktspojkturneringen efter straffar.

Vi är fan bäst!!!

Med tanke på att världsmästerskapen i FIFFLA Qatar City pågår och världsfotbollen är större än någonsin tidigare så är det märkligt att P03:ormas bedrift 2020 inte uppmärksammats mer. Norrbotten behöver förebilder inom fotbollen.

Uppladdning inför finalen på söndag. Frankrike är favoriter men det finns ju en hyfsad ”nr 10” i det andra laget…

Det bästa är ”I think its tears in your eyes Raymond"

Kolla från 7:30. Kommer Luis Enrique någonsin jubla så här igen?

Kroatien med 33-årige Ivan Perišić och 37-årige Luka Modrić i spetsen vann VM-brons, sen tidigare hade de och Kroatien ett silver från VM 2018.

Imponerande.

Perišić var den spelare som sprang mest av alla VM 2018, han kommer garanterat ligga högt om inte högst även VM 2022.

Han och Modrić är givna i världslaget.

Stjärnor och planeter skruvar och buteljer Maradona festar i himlen just nu

Oj oj oj oj




Förbannelsen är bruten. Åttiosex tog Argentina guldet förra gången då med Maradona som den stora stjärnan, Nu har Messi inget kvar att bevisa.


Målvakten i Argentina, Emiliano Martinez, gör en fantastisk VM-turnering. Martinez är inte helt olik Lev Yashin, the black spider i sin spelstil. Benparaden i förlängningen är en blivande klassiker.

Backen Molina, mittfältaren Mc Allister, anfallaren Julián Álvarez och målvakten Martinez hör till de bästa i Argentinas lag, sen Är det bara hålla med Ray Hudson

…Ray Hudson: Messi stands alongside Pele & Maradona

Woooow... Vilket jävla VM det varit. Det hade allt. Bästa jag upplevt hittills.

Spännande från första till sista match.

Lisa Edwinsson DN:

Efter VM-guldet i fotboll dansade Lionel Messi och de argentinska spelarna igenom den så kallade mixade zonen utan att svara på frågor.

Att spelarna samtidigt sjöng en nidramsa mot journalister har fått det internationella sportjournalistförbundets (AIPS) ordförande Gianni Merlo att reagera starkt.

”Vi väntar på en ursäkt”, skriver han i ett öppet brev.

”Jag bryr mig inte om vad de där jävla journalisterna säger, födda av horor...”.

Så skanderade de nyblivna VM-guldhjältarna från Argentina när de i söndags dansade sig rakt igenom den så kallade mixade zonen, intervjuzonen med journalister från världens alla hörn, efter finalsegern i Qatar.

I täten för truppen gick storstjärnan Lionel Messi.

Enligt den argentinska tidningen Diario El Ciudadano y la Región var orden riktade mot den argentinska pressen, efter kritik under åren och efter vad spelarna menat vara falska nyheter.

”Stötta laget in i döden, eftersom jag älskar Argentina”, inledde spelarna sin ramsa.

Italienaren Gianni Merlo är mångårig ordförande i det internationella sportjournalistförbundet, AIPS.

I ett öppet brev på förbundets hemsida kräver Merlo en ursäkt.

”Lionel Messi är tveklöst nummer ett i fotbollen, lagkaptenen för Argentina som vann VM. Men just av den anledningen borde han be om ursäkt å hela lagets vägnar för den sång där han och hans lagkamrater förolämpade oss journalister”, skriver Merlo.

”Utöver att vara stora spelare måste de också vara förebilder, de har blivit rika tack vare många andra.”

Till DN säger Gianni Merlo på tisdagen:

– Jag tyckte att det var min plikt som ordförande för AIPS att markera starkt. Vi kommer även att skriva till det argentinska fotbollsförbundet, för det var inte bara spelarna utan också ledare i förbundet som sjöng den här sången.

– Spelarna kom in i mixade zonen, men i stället för att svara på frågor förolämpade de oss. Det är ett val som vi inte kan acceptera. För om vi accepterar det här, då är det lika bra att vi inte är på plats.

Spelarna kom in i mixade zonen, men i stället för att svara på frågor förolämpade de oss.
Aktionen var riktad specifikt mot de argentinska journalisterna, säger även Gianni Merlo.

– För att de skulle ha kritiserat dem. Men att bli kritiserad är en del av spelet.

”Folk med makt” använder sociala medier för att piska upp stämningen mot journalister, fortsätter Merlo.

– Om vi tillåter det här, då kan alla framöver bara gå rakt igenom mixade zonen och säga att vi är, ursäkta mig, ”horungar”. Men jag har aldrig varit det.

– Om vi accepterar det här är vi förlorade.

Vad förväntar du dig nu ska hända?

– Jag vet inte riktigt eftersom laget har varit på resande fot, och nu försvinner många spelare på semester och liknande. Men det är viktigt att vi fortsätter att markera, att vi markerar med officiella brev, diskuterar det här och förklarar att även mästare kan behöva be om ursäkt – att det kan vara en fin gest, snarare än en svaghet.

……

Jokerman ll

Vem förstår explosionen av känslor inom varje spelare och gruppens? Pressen man levt under? Spelarna gråter, kramas, säger vansinniga saker, vackra saker, fruktansvärda saker, allt ska ut, bara ut, mamma gråter, tränarn, alla gråter och över allt detta, över obelisken i Buenos Aires, så svävar Maradona - allt han gjorde, stod för, ofiltrerat, folkets hjälte - nej nej, journalister - det här är inga politiker som ska intervjuas om budgetpropositionen.

Sebastian Larsson sprang fram till malmöbänken och vrålade ”horungar” efter ett avgörande mål i sista omgången - i allsvenskan. Är man taggad så är man.

Argentinas keeper gjorde en obscen gest med någon pokal framför skrevet. Backe tyckte det var en udda sak att göra. Ja visst fan är det men what a hell! Mbappe hånades genom några tysta sekunder innan allt exploderade igen med sång och dans av VM-guldmedaljörerna. England hånades naturligtvis, Nederländerna också. Brasilien definitivt. Självklart måste pressen, jönsarna, som söker fel och brister i absurdum också hånas. Självklart. Det är bara tugga i sig.

Pia Nilsson - 13 timmar sedan

"Aktionen var riktad specifikt mot de argentinska journalisterna, säger även Gianni Merlo.

– För att de skulle ha kritiserat dem. Men att bli kritiserad är en del av spelet."

Att bli kritiserad är en del av spelet säger AIPS ordförande. Om så, gäller det även journalister? Vilken sorts kritik, hur, och med vilka ord?

Thomas Sonefors - 20 timmar sedan

Alla sådana aktioner visar på en arrogans, ignorans och i många fall även en galopperande narcissistisk inflation när man inte förstår att man visar hela världens alla fotbollsälskare ett finger. Visst finns det sådana journalister som skriver fyrkantigt men det finns fotbollsspelare som försöker lura sig till framgång på fotbollsplanen också.

Jag tycker att  sportjournalister skall sluta rapportera vad det argentinska fotbollslandslaget gör eller inte gör tills de ber om ursäkt offentligt både från spelare och förbund.

Maradona festar i himlen inatt. Insigne i USA.

Napoli krossar Juventus med 5-1 på Stadio Diego Armando Maradona och leder ligan med 10 poäng. Juventus mål görs av Di Maria som dansade argentinsk tango matchen igenom. Härligt att se Szczęsny vittja nätet fem gånger.

Ska inte vara möjligt att spela så här bra när man inför den här säsongen tappat ”oersättliga”  spelare som bl.a. Mertens, Insigne, Koulibaly och keepern Ospina.

Säger bara Victor Osimhen, Khvicha Kvaratskhelia, Stanislav Lobotka, Min-jae Kim och Alex Meret. För att inte tala om super sub argentinaren Giovanni Simeone…

En av världens bästa fotbollsspelare någonsin gick bort precis innan nyår.
Pelé somnade in 82 år gammal på Albert Einstein-sjukhuset i São Paulo.



Krönika från 2021
Att jämföra fotbollsspelare från olika tidsepoker är omöjligt, det som går att jämföra är vad de betydde för sin tid, menar DN:s sport i tv-krönikör Johan Croneman som sett Netflix-dokumentären om Pelé, fotbollens första globala superstjärna.

Farsan kunde på 60-talet komma dragandes med hur bra Skjorta Bergström och Hambo-bröderna varit i Degerfors på 40-talet – det är en gammal fin, men olidlig, tradition inom fotbollen. Den äldre generationen måste tvångsmässigt släpa fram sina ungdomshjältar för det yngre, mindre vetande släktet.

Jag har gjort exakt samma sak.

Det är lika hopplöst som att i dag börja prata om Pelés storhet. Den störste av dem alla, enligt många. Man visar lite matchbilder för knattarna på Pelé och det brasilianska landslaget mellan 1958 och 1970, det ser verkligen ut som om det är en annan sport, och det är det ju också. Allt är annorlunda, träning, skor, boll, tempo, kraft, fysik – ni som har lirat med en blöt (snörad!) läderboll minns hur det var.

Man kan verkligen inte jämföra spelare från olika tidsepoker. Man kan möjligen jämföra deras talang, om den gick att mäta. Det som man däremot kan jämföra är ju vad de betydde för sin tid.

Vilket inflytande hade Pelé, vilket arv kan vi tillskriva Johan Cruyff och Maradona, vilka avtryck gör spelare som Messi och Ronaldo?

Man måste alltså ersätta frågan om hur bra de gamla idolerna var med frågan ”vad dom var”. Vad var Pelé? Han var på sin tid den störste, den bäste, den mest talangfulle. Den första stora globala superstjärnan inom fotbollen. Han kunde bokstavligt talat inte ta ett steg, någonstans på jordklotet, utan poliseskort. I Sydamerika levde han som fånge i sitt eget hem.

I Netflix-dokumentären ”Pelé” (108 minuter), går man traditionellt tillväga och utgår från den tid under vilken han hade sin storhetstid, man kan nog säga 1958 till 1970. Han spelar i sju år till därefter och tar fotbollen till USA när han skriver ett guldkontrakt med New York Cosmos 1975, men VM-guldet 1970 är nog ändå kronan på verket.

Gamla lagkamrater och motspelare, sportjournalister och politiker får berätta om vad de såg och var med om i Pelés sällskap – och jag som växte upp med Pelé, kan förstå vad de säger och vad de menar.

Pelé gjorde saker på fotbollsplan som ingen annan hade varit i närheten av på den nivån, på den tiden. Ja, han skapade sin egen nivå, på samma sätt som Cruyff, Maradona, Messi och Ronaldo har gjort efter honom.

Det var givetvis hans bländande teknik som fick den stora publiken att jubla, men hans blick för spelet var nog egentligen det som gjorde honom till den magiker han så småningom blev upphöjd till. Hans speluppfattning var genial.

I dokumentären ”Pelé” möter vi honom efter ett kort intro: Han kommer in i bild från vänster, med en rullator, sätter sig ned på en stol i ett stort tomt kalt rum, och så börjar han berätta. Det är rörande, och det blir ännu mer känslomässigt ju längre vi tränger in i hans historia. När vi skiljs sitter han kvar och trummar på den gamla skoputsarlåda han som 10-åring bar omkring på i Santos utanför Sao Paulo, i början av 50-talet – han bidrog tidigt till familjeförsörjningen.

Han gjorde två mål som 17-åring i VM-finalen mot Sverige 1958, skadades tidigt i VM både 1962 och 1966 (ideligen nersparkad), kom lite överraskande tillbaka till VM 1970 och fick ett bländande avslut med ett underbart bra lag och ett spel som fick fotbollsvärlden att häpna – en sista gång.

I dokumentären försöker man ta ett halvhjärtat tag i det Brasilien han växte upp och gjorde karriär i, en tid präglad av brutal militärdiktatur, torterade och försvunna politiska fångar.

Många har anklagat Pelé för att han kom att bli en nickedocka i diktaturens händer, men den eventuella domen reder inte filmmakarna ut, bara försiktigt nuddar vid. Det är lite synd.

Hade han ett ansvar, trots allt. Även politiskt? Intressant, men som sagt outrett.

Vill se ännu mer om Pelé? En annan sevärd dokumentär om honom finns på Discovery Plus: ”Pele: The last show”. Om Pelé och New York Cosmos.

Johan Croneman DN 2021

SVD
Larmet: Andelen allsvenska spelare från Norrland rasar

Norrlandsfönstret håller på att stänga. En kartläggning från Svenska fotbollförbundet (SvFF) visar att andelen allsvenska spelare från Norrland krympt från elva till fyra procent under 2000-talet. – Södra Sverige åker X2000 och vi står kvar på perrongen, säger Michael Fleuron, kanslichef på Norrbottens FF.

Till ytan täcker Norrlands nio landskap 60 procent av Sverige. Men den som slår sig ner på läktaren till en herrallsvensk match ska inte räkna med att se spelare från den nordligaste regionen.

När Svenska fotbollförbundet kartlägger varifrån herrspelarna i vår högstaserie kommer är inte det anmärkningsvärda att majoriteten är födda söder om Gävle. Utan att den norrländska kurvan sluttar så brant.

Fram till 2007 kom var nionde spelare i allsvenskan från Norrland, vilket stod i proportion till befolkningsmängden. Drygt ett decennium senare har siffran krympt med nästan två tredjedelar, till blott fyra procent (eller elva spelare). Detta trots att Östersund och Gif Sundsvall legat i allsvenskan under perioden.

Michael Fleuron är kanslichef på Norrbottens FF och suckar åt sammanställningen.

– Fyra procent? Det är överraskande få. Men det speglar samhället och fotbollen i ett internationellt perspektiv. Konkurrensen har blivit oerhört tuff och träningsmöjligheterna här är sämre. Jag tycker ändå att vi borde producera några fler, kanske inte till landslaget men till allsvenskan, säger han.

Vad spelar det för roll om halva Sverige inte representeras bättre i herrallsvenskan?

– I alla sporter är det bra med förebilder. Vi har barn och ungdomar som drömmer om att bli fotbollsproffs, men med de här siffrorna i ryggen har vi svårt att hänvisa till några förebilder härifrån. Det gäller för oss som ledare att hålla lågan brinnande, att försöka vända på trenden.

Så vad beror allt på? Fleuron pekar på kombinationen av planbrist och att träningsmönstret förändrats på 2000-talet. Förut tränade man fotboll från mars till oktober och övergick till enstaka inomhuspass under vintern. Numera hårdsatsar alla som kan också under de kalla månaderna.

Men i Norrland saknas hallar. De enda två fullstora ligger i Luleå och Piteå, övriga lag får konkurrera med bland annat innebandy och handboll om tider i vanliga inomhushallar.

– Man kan träna utomhus på konstgräs också. Men att göra det när temperaturen kryper ner till 25 grader minus ger inte någon vidare kvalitet. Det spelar ingen roll om planen är uppvärmd när bollarna blir fyrkantiga av kylan, säger Fleuron.

I förbundets sammanställning jämförs Sverige med Norge.

Vi har 15 fullstora inomhushallar med konstgräs medan vårt grannland – trots halva befolkningsmängden – ståtar med 35. Och där Sverige har 83 uppvärmda och fullstora konstgräsplaner utomhus finns drygt 180 i Norge.

En av förklaringarna till den skillnaden kan vara finansieringsmodellen, att det främst är kommuner eller själva föreningarna som med hjälp av bidrag från olika fonder bygger sina hallar i Sverige. I Norge delas kostnaden mellan stat, kommun och klubb.

Följden? Troligtvis är det ingen tillfällighet att andelen allsvenska herrspelare från Stockholm dubblerats från 2007. Och att Norges mest framgångsrika klubb på senare tid är Bodö/G-limt, som ligger på samma breddgrad som Gällivare, medan allsvenskan 2023 helt saknar norrländska lag.

– Det är halltätt i Nordnorge och vi skulle behöva hallar i alla våra kommuner. Inte fullstora överallt utan 70x40 meter räcker gott. Men det finns väl helt enkelt en annan syn i Norge där man värnar mer om landsbygden och de mindre kommunerna, säger Michael Fleuron.

Fotnot: Statistik från damallsvenskan saknas.


Kristoffer Bergström SVD

2015

2023

Janne svarade på frågan ett par gånger, men tönten ger dig ju aldrig samtidigt som han inte kan svara på Jannes motfråga. Riktigt dryg typ som alltid vet bäst och är mer negativ än Pajala.

Landslaget borde göra som Luleå och låta assisterande tränaren sköta pressen när båda har en huvudtränare som lätt brusar upp och kan framstå som obalanserad

Fotbollsfredag  
Piteå dam är det enda elitlag som finns norr om Uppsala. Att inte
Faith Ikidi Michael, i konkurrens med annat, INTE uppmärksammas mer är fan skamligt. Nu lyfter man äntligen på hatten för Ikidi i fotbollsfredag. Härligt!

Följ damallsvenskan med Rainer Fussgänger

Danskan i Linköping som öste in mål -  Amalie Vangsgaard

”Harry Maguire gick från världens bästa mittback, det engelska landslagets viktigaste pjäs, till hela Englands stora driftkucku. Nu världens gemensamma mobbningsoffer”, skriver DN:s sport-i-tv-krönikör Johan Croneman och resonerar om hur snabbt och brutalt en fotbollsspelare kan hamna i kollektiv onåd.



Innan match (Sevilla–Manchester United) är man i Viaplaystudion helt överens om att United inte behöver oroa sig över att man roterar och ställer upp med mittbackarna Harry Maguire och Victor Nilsson Lindelöf i stället för det ordinarie paret Martinez/Varane.

De förstnämnda håller tillräckligt hög klass och det är inget konstigt med det. Särskilt Bojan Djordjic är tvärsäker. I många sändningar den senaste tiden har han lyriskt förklarat hur det nya underbara United ser ut under nye underbare tränaren Erik ten Hag.

I paus är det annat ljud i skällan. Uniteds målvakt David de Gea har, på fotbollsspråk, som bekant träben, det vill säga hans spel med fötterna är totalt klappuselt. I nästan alla andra målvaktsmoment är han en världsspelare, toppklass – saken är väl kanske också den att spelar man länge i en klubb på dekis, ja då börjar också dess spelare att uppträda som spelare på dekis. Det smittar i hela klubben, särskilt i truppen, tidigt.

Det har drabbat David de Gea mer än periodvis, snarast säsongsvis. Alla vet, förstår, att han borde röra på sig, byta klubb, starta om. I andra mötet med Sevilla blir allt pinsamt tydligt och jag lider verkligen med de Gea. Han är utlämnad och ensam. Klubben kastar honom under bussen.

Övergiven, som bara en målvakt kan bli. (Minns när INGEN i hela Liverpool gick fram och stöttade sin egen målvakt Loris Karius efter en tavla i Champions League-finalen 2018. Snacka om skräp.)

Expertkommentatorn Bojan Djordjic har varit i hetluften även efter praktgrälet med förbundskapten Janne Andersson. Han är fortfarande påverkad av det, ibland kommer små instick som refererar till just det grälet, det utbrottet, han har svårt att släppa det – och det är inte helt obegripligt. Men har de inte på redaktionen gått igenom detta ordentligt, steg för steg? Ord för ord.

Efter matchen är Bojan Djordjic skogstokig över Harry Maguire. Sämsta köpet i världshistorien, värdelös, alltid varit, kommer alltid förbli. Bojan svänger som ett rö i vinden.

Harry Maguire har dessutom under de senaste åren varit utsatt för en ohygglig, internationell, mobbningskampanj på sociala medier, alla driver med honom, hans misstag rullas på Instagram, Twitter, Facebook. Alla skojar om Harry Maguire.

Alla.

Han gick från världens bästa mittback, det engelska landslagets viktigaste pjäs, till hela Englands stora driftkucku. Nu världens gemensamma mobbningsoffer. Det är otroligt hur vi alla hänger på, jag med: Det är skönt att vi är överens om att honom skall vi korsfästa!

Det är inte helt lätt att beskåda. Vi är som hyenor. Tänk hur lätt kören hittar samma ton, samma hat, samma aversion.

Viaplay lever i posttraumatisk stress efter Janne Andersson-debaclet, tycks inte vare sig ha kommit igenom det eller över det. Både redaktionen och ledningen backade Bojan Djordjic efter det direktsända praktgrälet med Janne Andersson. Det var lojalt, men var det särskilt smart?

Vi som tycker att Bojan håller Maguire-klass (i linje med en Bojan-definition) tycker kanske att Bojan också borde börja om i en lägre serie. Lära sig jobbet i grunden. Och kanske inte dominera sändningar där han älskar den ena klubben och avskyr en annan? Ingen superfantastisk journalistik, om man säger.

Mikael Stahre fick foten som tränare av IFK Göteborg redan innan den allsvenska säsongen drog i gång, den soppan har jag dock inte smakat, vill inte heller, men lagom till Blåvitts stora krismöte på hemmaplan mot Malmö FF dyker han plötsligt upp som Discoverys nya allsvenska studioexpert.

Ännu en redaktion och en ledning (Discoverys) som bara ångar på.

Mikael Stahre kastades ut från Blåvitt, nu är han tillbaka som någon slags ”objektiv” bedömare av sin gamla klubb – i Discoverys direktsändning.

Först tänker man: ”Jag fattar inte hur de tänker.” Sedan inser man: ”De har ju inte tänkt.” Man blir blå av förundran.

Johan Croneman DN

Fotbollsfredag gästas av Piteås sportchef Leif Strandh

Piteå har startat starkt, obesegrade, 4 segrar , 2 oavgjorda.

Napoli mästare

33 år sedan förra gången, det är länge mellan titlarna men betänk att Nils Liedholm 1983 coachade Roma till första titeln på 50 år…

Annarè

Piteå vinner 2-1 på Hammarby inför 1847 åskådare på LF och är ny serieledare. Fortsatt obesegrade.

Aftonbladet: ”Hammarby förlorade mot Piteå efter slarv”.

Guillou får en kalaspassning i djupled, Hammarby har ingen Faith Ikidi Michael så hon vinner duellen mot bajens backar - 2-1 målet från Imo är ett faktum.

Piteå stressade Hammarby till misstag (som vid 2-1 målet), ja, man hade hjälp av ribban en gång också, ja, men defensivt/taktiskt är Piteå så mycket bättre än Hammarby och det gör att man vinner rättvist och inte för att Hammarby ”slarvade”.  Skön söndag

Norrbottens stolthet Piteå behåller serieledningen efter starka 2-0 borta mot Kalmar. Hoppas det inte blev nån skada på Faith Ikidi Michael, haltade rejält efter matchen.

Seriefinal hemma mot Häcken på fredag.

Forza Pite!!!

2023(?!?) åskådare på Bajen-Rosengård.

Nu visar vi, som vi gjort förut, hjärta för Piteå och slår Bajens publiksiffra på fredag!!!

Dessutom After Work

Jokerman skrev:Johan Croneman på DN är klockren när det gäller konflikten mellan svenska fotbollssupportrar på ena sidan och Björn Eriksson och polisen å den andra:

”Att man inte skiljer på tifon och tifon är ju så uppenbart naivt. Gör en gallup bland alla supportrar – majoriteten kommer säga ja till tifon, nej till bengalbrännare som gömmer sig under tifon.

Hur svårt är det att göra den distinktionen – det borde ju till och med de mest rabiata snuthatarna kunna ta till sig”.  

I samma krönika står att … ”förenade bengalbrännare skall enligt ett nytt förslag erbjudas gratis tomtebloss som ”en del av en dialog”, meddelar Björn Eriksson och polisen i ett gemensamt, och generöst, uttalande”.

Vill man förstå hur det kunde bli så här tokigt börja med att läsa I läktarvåldet försvann opartiskheten

Dags för Piteå att få en egen tråd? Hela Norrbottens stolthet Piteå tog igår en ny blytung 3-poängare! Grymt bra å stark andra halvlek, smart att behålla Imo på plan hela matchen Cava och skönsång från Lorenzo Insigne

Aftonbladet skriver om succélaget Utsiktens BK

LYSANDE UTSIKTER
Inga pengar, ingen publik och inga stjärnor – ändå stormar Utsiktens BK mot allsvenskan: ”Så har vi chockat Sverige”


GÖTEBORG. De har ingen hemmaplan, ingen publik, inga stjärnor och inga pengar.
Mot alla odds är Utsiktens BK med stormsteg på väg mot allsvenskan.
Fast försök att få Bosko Orovic att medge det, den som kan.
– Om det är en match kvar och vi leder serien med sex poäng – då kan vi snacka allsvenskan, säger han.

Tidigt i våras tippade jag Utsikten som jumbo i årets superettan. Till mitt försvar var jag inte ensam. I Sportbladets fotbollsbibel inför säsongen var vi sju fotbollsreportrar som satte laget på nedflyttningsplats. Ingen av de 16 experterna hade Utsikten högre än plats elva.

Nu toppar de tabellen när snart halva serien är spelad.

Vad är det vi är för korkade för att förstå?
Bosko Orovic, 51, ler. Njuter till synes en hel del av att ha motbevisat de som ska ha koll.
– Jag säger vad jag tror. Vi har hamnat på någon slags individuell plan i livet där vi bara tänker på oss själva. Sen glömmer vi bort att fotboll är en lagsport. Vi har kommit ifrån det väldigt mycket i Sverige, där vi tidigare i många år var ledande. Det är laget som vinner matcher, det är ingen individ som vinner matcher. Och jag tror att ni har missat rätt så mycket där. Det handlar inte om att ha stora namn. Eller jo, det är klart att det gör, men i grunden så handlar det om att få ihop ett lag. Ännu så länge tycker jag väl att det är det vi har chockat fotbolls-Sverige med.

Köptes av dokusåpa-profil
Det har hänt mycket sedan förre dokusåpastjärnan och numera entreprenören Benjamin von Jahf hösten 2019 köpte 49 procent av aktierna i Utsiktens BK. Planerna var stora, det skulle spelas in en dokumentärserie där man skulle följa laget dagligen och klubben skulle upp i allsvenskan från division 1 där de då låg.

Men kulturkrocken blev rejäl mellan föreningsmänniskorna i Utsikten och den affärsmässigt drivande Von Jahf och bara tre månader senare sprack samarbetet. Hösten 2020 hade han sålt tillbaka aktierna till klubben och lämnat allt bakom sig. Men spåren finns kvar. Något av det första Benjamin von Jahf gjorde var att anställa Bosko Orovic som tränare. Någon dokusåpa/dokumentär blev det aldrig, men nu är Utsikten på väg upp i Sveriges högsta serie.

Inför dagens seriefinal (Västerås SK–Utsiktens BK kl. 15.00) ligger man fem poäng före tabelltvåan Västerås, åtta poäng före trean Gais.

Hopkok från andra klubbar
Men det är inte tack vare stjärnspelare invärvade för dyra investerarpengar som Utsikten är där. I stället är laget ett hopkok av spelare som i många fall inte lyckats i Göteborgs större klubbar. Erik Gunnarsson, Fredrik Martinsson, Allan Mohideen, Karl Bohm, Jesper Brandt, Lucas Hedlund, Alexander Faltsetas, Sebastian Lagerlund, Ivo Pekalski, Predrag Randelovic, Albin Skoglund, Erik Westermark och Enid Hamidovic är alla spelare som tidigare i karriären spelat i IFK Göteborg, Häcken, Gais eller Örgryte. Vissa med lyckade resultat, men för de flesta har det lossnat först när de kommit till Utsikten.

Den familjära stämningen, att spela helt utan press och måsten, har gett dem det lugn och tid de behövt för att ta det där extra steget i sin utveckling.

Det, och Bosko Orovic.

När Sportbladet i vintras frågade superettans alla tränare vilken tränare som snackar mest skit på eller vid sidan av planen fick Orovic överlägset flest röster. Röster lagda med kärlek. För han är svår att inte tycka om. Utsiktens tränare säger vad han tycker och tänker, oavsett vilka följder det får. Han har både hyllats och gjort sig ovän med Gais-supportrarna, både under sin tid där och efteråt.

Chockad av spelarnas svar
Själv hatar han förmodligen att lyftas fram så här.
– Fotboll är en lagsport, upprepar han. Och fortsätter:
– Jag tror att vi har kommit ifrån det. Helsingborg har jättemånga fina spelare, jag ska inte kritisera dem på något sätt. Men det handlar fortfarande om att göra jobbet tillsammans. Få ihop gruppen, få dem att trivas och kämpa för varandra på planen. Det är väl det jag tror skiljer sig mellan oss och många andra lag. Det är inte så att vi har bättre spelare, men får du ihop ett lag så kan du flytta berg. Det är det enda vi har jobbat på stenhårt.

Hur jobbar ni på det?
– Det börjar med vilka vi värvar. Vad är det för karaktärer, vilken typ av människor är det? Det finns en massa frågor vi ställer, och jag har blivit chockad av svaren jag fått. Spelarna får frågan om de föredrar att vinna matchen och han är sämst på plan. Eller förlora matchen och han gör tre mål. De flesta svarar i dag tyvärr tre mål. Dem tar jag bort direkt. Jag har ingen förståelse för en spelare i en lagsport som tänker så. Jag kan inte förstå dem. Även jag var en duktig spelare när jag var ung, det enda jag ville var att vinna. Jag sket i om jag gjorde mål så länge vi vann. Tyvärr tror jag att det här i dag ligger rotat i samhället. Det kommer från föräldrarna, det börjar därifrån. Det är så djupt rotat tyvärr.

Han pratar vidare om lagbygget och lagarbetet.
– Det är viktigt att vi hittar tillbaka till grunderna där. Sverige har varit bäst i världen på att vara ett lag. Vi har inte haft världens bästa fotbollsspelare, men vi har haft världens bästa lag. Vårt mål är att bygga gruppen på det sättet. Men det känns som att det gått åt fel håll rätt länge i svensk fotboll, bara titta på landslaget nu. Det har gått rätt långt åt fel håll överlag i svensk fotboll.

Vill ha högt i tak
Utsikten har inga pengar för träningsläger eller teambuildingaktiviteter.

När toppkonkurrenten Gais under uppehållet åkte till Båstad på träningsläger i tre–fyra nätter fortsatte Utsikten att träna på hemmaplan. Fast med längre ledighet, i princip alla spelarna jobbar vid sidan av fotbollen vilket sliter mer och kräver extra vila när tillfälle ges.

Men läger? Inte ens nära.
– Vi kan åka till Borås med bussen, stanna där i tio minuter och sen åka hem igen. Det är det vi har råd med, säger Orovic med ett skratt.
– Men vi går back to basics. Vi är inte IFK Göteborg eller något annat lag som kan ha lunch här varje dag för spelarna. Men vi samlas då och då och grillar ihop. Det är lagbyggande det också.

Detta i en sport där pengarna betyder allt, eller i alla fall det mesta, för vilket lag som vinner.

– Men inte bara pengar, det måste finnas kunskap där också. Det har blivit lite konstigt, fotbollen. Man glömmer av att kompetens är viktigt, även om du har mycket pengar. I elitlagen upplever jag att kompisar anställer kompisar. Jag säger inte att det behöver vara fel, men det blir väldigt balanserat när alla tycker samma. Vi måste ha lite diskussioner, vi har livliga diskussioner här när vi inte är nöjda. Det är rätt så högt i tak då, det måste det vara. Vi kan inte klappa varandra på axeln bara för att vi känner varandra, säger Bosko Orovic.

Vi borde ha varit förvarnade, vi som tippade inför säsongen. För i fjol vid den här tiden låg Utsikten på en nästan lika sensationell tredjeplats i superettan. Men efter sommaruppehållet hände något. Man inledde med fyra förluster i rad, och under den andra halvan av säsongen vann de bara tre matcher och lyckades bara med ett nödrop undvika att behöva kvala sig kvar.

Så vad talar för att inte samma sak händer i år?
– Vi lärde oss mycket i fjol. Vi hade väl inte riktigt rutinen för att klara av en sämre trend. Sen tränade vi för dåligt också. Och så ledarna, både de på och de utanför planen. Även om vi var bra människor så var vi inte tillräckligt starka mentalt för att kunna vända en dålig trend. Nu har vi pratat mycket om det här, att försöka undvika att hamna i samma situation igen. Under ledigheten i år har spelarna fått med sig scheman och när träningen drog i gång så höjde vi dosen direkt. Det är bra att misslyckas, för att dra lärdom av det.

Förstärkt med profiler
Till i år har laget dessutom förstärkts rejält med rutin. Förre Malmö FF-spelaren Ivo Pekalski är en, Alexander Faltsetas en annan, han som i fjol både vann SM-guld med Häcken och som utlånad spelare åkte ur allsvenskan med Helsingborg.
– Det är killar som varit med i många år och varit med om både gott och ont. Jag tror att de känner av det och kan lugna ner situationen. Jag upplever att vi är bättre rustade i år om det skulle börja gå dåligt.

Steg har dessutom tagits för att ingen ska sväva i väg. I fjol var det lite väl många inlägg på sociala medier med superettan-tabellen under uppehållet. Det är inte så att sociala medier är förbjudna ute i Frölunda nu, men...
– Jag har sagt till grabbarna att om de ska ha sociala medier så ska de bara ha det för den närmaste familjen. Håll inte på och jaga 5 000 likes och lägg ut att ni gjort 40 mål. Gör ni det så kommer det att synas ändå utan hjälp av sociala medier. Fokusera på det som är viktigt.

Tappar miljonbelopp
Vi sitter i Utsiktens klubbhus ute i Frölunda, med utsikt över deras hemmaplan. Eller det som borde vara deras hemmaplan. Men klassiska (för oss håller på IFK Luleå =mardrömsarenan nr. 1) Ruddalen, där Västra Frölunda spelade i allsvenskan så sent som år 2000, är inte godkänd för spel i superettan. Än mindre allsvenskan. I stället har de spelat en och en halv säsong på Häckens hemmaborg Bravida arena. Tanken var att Ruddalen skulle vara upprustad och godkänd till den här säsongen, men av det blev det inget, även om ena kortsidesläktaren renoveras när Sportbladet är på besök.

Bosko Orovic skakar på huvudet och plötsligt är leendet borta.
– Jag är så trött på det. Vi har ingen publik och inga sponsorer, det är väl så kommunen ser på oss. ”Så varför ska vi hjälpa dem?”. Men det är ju vi som behöver hjälp. Fast det är ju där vi är i samhället i dag, hjälp de rika och skit i de fattiga. Skapa klyftorna. Det är så jag upplever allt. Och det är så jävla sorgligt.

I stället får de hyra in sig hos Häcken.
– Vi går ju back på att spela hemma. Jag tror det är 1,3 miljoner kronor per år vi förlorar på att spela på Bravida. Det är mycket pengar för vår klubb.

För en klubb som omsätter 14 miljoner kronor, utslaget över både A-lags- och akademiverksamheten, så är förstås 1,3 miljoner väldigt mycket pengar att förlora.

Vad är det som saknas för att ni ska kunna spela på Ruddalen?
– Jag vet inte. Ena dagen är det säkerhet, andra dagen är det något annat.
Men vet du inte vad som krävs av fotbollsförbundet?
– Nja, det är säkerhet och så var det att kamerabåset måste vara på den andra sidan av planen. Så att de kan filma bänkarna. Det är de två grejerna vi pratat om i alla fall.

Han hade förhoppningar om att kunna spela derbymatcherna mot Örgryte och Gais på Bravida, och resten av hemmamatcherna på Ruddalen.
– För så jäkla mycket folk kommer inte ändå. Men nej, det gick inte.
Beror det på ljuskvaliteten?
– Nej, inte vad jag vet. Det är inget som kommit upp. Ljuset här är fantastiskt bra, det finns ingenting… Jag menar, den här arenan var i allsvenskan 2000. Sen dess har den fått nytt gräs. Kanske saknas det omklädningsrum? Men det finns ju där inne i bandyhallen två meter bort. Jag vet inte, jag känner bara att jag tröttnar. Vi sliter på och håller käften. Jag har inte orkat prata om det tidigare, men det finns inga ljuspunkter. Nu är det upp till kommunen att göra någonting. Och nu pratar de om sommaren 2024. Jag menar, det går ju inte att jobba så långsamt. Jag tror inte ens att de vill ha ett elitlag här ute i Frölunda.

”Kunde haft 500, inte 200”
Utsikten har i år ett publiksnitt på 787 personer. Men det är rejält dopade siffror, då de redan har haft båda hemmaderbyna mot Gais (2 506 åskådare) och Örgryte (1 250 åskådare) i år.

I premiären mot Skövde AIK kom det 240 personer, mot Brage sökte sig 104 personer till Bravida och mot ex-allsvenska Örebro SK kom det 267. I den sista matchen innan semestern kom det 233 personer för att se matchen mot fjolårets allsvenska lag Gif Sundsvall.

– Vi är inget publiklag, men jag kan garantera att om vi hade fått spela här på Ruddalen så hade de här 200 åskådarna i stället varit 500. Det är många äldre här i Frölunda som vill se våra matcher, men som inte tar sig till Hisingen. Men de brukade vara här och se oss i division 1. Jag menar, i sista matchen där hade vi 900 åskådare. Så det finns ju ett intresse. När vi gick upp sa kommunen att det skulle ta ett år. Men nu ska det alltså ta ett år till? Låt oss spela på vår hemmaplan, så att vi kan bygga någonting.

Bortsett från kommunen, känner du ändå att ni får mer respekt nu från övriga fotbolls-Sverige?
– Vi har ju lättare att få hit spelare, det upplever jag. Men jag tror att många fortfarande ser ner på oss. ”Laget utan publik”, ”laget utan sponsorer”, gud vet vad vi blir kallade. Det är väl snart att fotbollen kommer spelas utan spelare på planen. De som fyllt arenan bäst, de vinner matchen. Det är den nya fotbollen, vi skiter i spelarna, de som har mest publik vinner.

Bosko Orovic är riktigt uppe i varv, gestikulerar ut mot de öde läktarna på Ruddalen.
– Helt otroligt. Men det är klart att stämning och publik är en stor del av fotbollen. Jag hade gärna haft 10 000 på våra matcher, jag säger inte att det är fel. Men det är ju fortfarande det som sker på planen som är det stora.

I fjol vann BK Häcken allsvenskan, med ett publiksnitt på 4 718 åskådare. Det är förvisso en av Sveriges rikaste klubbar, med en omsättning i fjol på 260 miljoner kronor, nästan 20 gånger mer än Utsikten. Men de kommer från en situation där Utsikten är i dag. Orovic minns det väl.
– Jag har varit tränare där också och spelade för dem i allsvenskan under tidigt 1990-tal. Vi hade ju typ 1 300 på våra matcher då. Men de har stretat på hela tiden, det är en klubb som byggts successivt för att bara bli förjävla bra. Men det är för att det är förjävla bra människor som jobbar där också. Bra karaktärer som ser människan och människans värde. Det har tagit tid, men nu har de ju ändå lyckats, på sin nivå. Men under många år så har ju folk också tittat på dem som de ser på oss nu. Det hade varit kul att göra den resan som de gjorde. Jag ser det som en jäkla svårighet, men det hade varit kul.

Predikar ödmjukhet i laget
Det är en bit kvar till att de ska spela i samma serie, men det är ändå så nära att det går att säga att Utsikten har ett par tår i den allsvenska dammen. Men försök få Bosko Orovic att gå med på det, eller ens att prata om allsvenskan… Fotbollsspelare och tränare brukar älska ”en match i taget”-
snacket. Bosko går ett steg längre, han vet inte ens vilka Utsikten möter efter nästa match när vi träffar honom.

– Jag vill bara fokusera på det vi ska göra där ute på planen i dag. Jag säger till spelarna att vi har gjort det väldigt bra i vår. Men vi har inte gjort någonting ännu, vi har inte vunnit något. Det är väldigt lätt att sväva i väg uppåt, men har man gjort det ett par gånger i sitt liv så vet man hur ont det gör att falla. Jag tror att man behåller ödmjukheten om man fokuserar på dag för dag. Det försöker jag lära spelarna. Det bygger en kultur också.

Bosko Orovic tar en lång paus.

– Jag förstår ju att det är ditt jobb som reporter att prata med mig om allsvenskan. Men samtidigt är det 17 matcher kvar, det kan hända otroligt mycket. Otroligt mycket positiva grejer och otroligt mycket negativa grejer. Det beror alltid på hur man hanterar vägen. Men om det är en match kvar och vi leder serien med sex poäng – då kommer jag att snacka om allsvenskan.

Henrik Lundgren
Aftonbladet

Samma elva som mot Japan


Nu kör vi!

Sveriges damlandslag har precis som Nederländernas herrlandslag flera silver- och bronsmedaljer i stora turneringar EM, VM och OS men ”bara” ett EM-guld, Sverige vann 1984 Nederländerna 1988.

Maktkampen
Det goda mot det onda. I Holland är kampen mellan krafterna aldrig tydligare än när Tyskland står för motståndet på en fotbollsarena. Då är inte fotboll ett spel. Mot Tyskland är fotboll krig. I Portugal heter slagfältet Estadio do Dragão.

Datumet 21 juni 1988 är klassiskt för alla holländare. I EM-semifinalen på Volksparksstadion i Hamburg besegrades Tyskland med 2-1.
- Segern mot Tyskland i EM-semifinalen i Hamburg 1988 är den största någonsin. Jag var tolv år och sprang precis som alla andra ut på gatorna och firade efteråt. Mer än hälften av Hollands befolkning gjorde det. Firandet efter Tysklandsmatchen var störst, större än vad det var efter att vi vunnit finalen, säger Djurgårdens holländska anfallare Geert den Ouden.


Runt om i fotbollsvärlden sågs matchen som holländarnas revansch för nederlaget i VM-finalen 1974.
- Men så kände inte vi holländare det, det var mer som en revansch för andra världskriget, säger den Ouden.

Rotterdampoeten Jules Deelder sammanfattade efter Marco van Bastens matchavgörande mål känslan av nationell upprättelse med raderna: "De som stupade, steg jublande upp ur sina gravar."

Genom finalsegern mot Sovjetunionen i samma EM vann Holland sin första mästerskapstitel genom tiderna. Dagen efter matchen kom de holländska tidningarna ut på en söndag för första gången sedan Tyskland definitivt kapitulerat i andra världskriget.

Två år efter slaget i Hamburg ställdes Hollands guldspelare mot Tyskland i ännu en mästerskapsmatch - den gången i åttondelsfinalen i VM. Rijkaard, Gullit och van Basten stod en än gång öga mot öga mot den "onda" sidans Matthäus, Klinsmann och Völler.

Aldrig hade hatet mellan Tyskland och Holland varit så påtagligt som just inför matchen i Milano. Hollands seger 1988 gjorde inte att de holländska fansen intog en mer avslappnad attityd inför fotbollsmötena med sitt östra grannland - tvärtom. Och hatet var paradoxalt nog störst hos ungdomarna, enligt undersökningar gjorda i början av -90-talet betydligt större än hos den generation som upplevt den tyska ockupationen under andra världskriget.

Inför VM-finalen länderna emellan 1974 var relationen betydligt mer avspänd.
- 1974 var det annorlunda, mer vänskapligt. Spelare som Cruff och Beckenbauer kom bra överens utanför planen, säger Geert den Ouden.
- Matthäus, Völler och Klinsmann var tråkiga spelare som filmade. Alla hatade dem.

Det dröjde bara 22 minuter innan hatet antog konkret form på San Siro.

Frank Rijkards spottloska mot Rudi Völler sänkte hans anseende bland fotbollsfans världen över. I Holland gjorde den honom till hjälte. Tusentals holländare gick dagarna efter matchen omkring med en t-shirt med texten "Han gjorde det för oss alla."

Holland åkte ur VM. Tyskland vann efter tidernas tråkigaste final. Andreas Brehme avgjorde på straff. I Holland såg man på världsmästarna med förakt. Dels för att de var just Tyskland, men lika mycket för den fotboll de spelade - effektiv, men trist.

När den svenske förbundskaptenen Lars Lagerbäck i april 2004 presenterade truppen till EM-testet mot Portugal hade han en lång utläggning om landslagets fantastiska resultatfacit de senaste åren. Han var stolt, med rätta, det blågula facitet är imponerande. Men hade det funnits en enda holländsk journalist i lokalen så hade han suckat högt över Lagerbäck kommentar till den fina resultatraden.

I den den norrländske fotbollstänkarens värld är det nämligen siffrorna i historieböckerna som spelar någon roll - inte vad som ligger bakom dem.
- Om vi ska börja prata om vad som är rolig fotboll kan vi stå här tills fan kommer och hämtar oss, sa Lagerbäck med ett snett leende.

Så skulle aldrig en holländsk fotbollskapten kunnat uttrycka sig. I totalfotbollens land dör aldrig diskussionen om vad som är rolig fotboll. Men en sak är alla överens om: rolig fotboll är samma sak som bra fotboll och det är "Nederland, gidsland" - "Holland, vägledarland" som ska peka ut riktningenför den övriga, ondskefulla fotbollsvärlden.

2004 är Hollands stjärnor än en gång på korståg för den vackra fotbollen.
- Tittar du på Gerd Müller så var han bara en målgörare. Jag gillade inte det, även om han gjorde otroligt mycket mål. Jag har alltid strävat efter att vara mer komplett. Min ambition är att kombinera 9:an och 10:an till en striker som också är en lagspelare och kreatör, sa Ruud van Nistelrooy förra året till den fotbollsjournalisten Anthony Andrews.

Bara en Holländare skulle kunna säga att han inte vill bli ihågkommen som "der Bomber". Gerd Müller gjorde under sin karriär 68 mål på 62 landskamper. Men för en holländare räcker inte det. Müller vara bara effektiv, inte intressant.

Den 15 juni 2004 rycker van Nistelrooy, Kluivert, van der Waart, Seedorf och de andra andra apostlarna för den goda fotbollens evangelium under stridsropet "Aanvalluh!" ("till attack") ut för att stoppa den onda sidans Kahn, Ballack, Bobic och Klose.

Vinner de orangeklädda den kampen spelar fortsättningen av turneringen ingen större roll för de holländska fotbollsfansen. Det första slaget är det största.

Martin Fransson, DN 2004-06-10

VM-hjältarna om bronsens betydelse: ”Ingen minns en fyra”

Hur mycket tyngre väger egentligen en tredjeplats än en fjärdeplats?

Och hur svårt är det att ladda om efter att ha förlorat en semifinal?

DN har pratat med några av svensk damfotbolls största VM-bronshjältar om betydelsen av att vinna sista matchen i ett mästerskap.

Det första officiella världsmästerskapet i fotboll för damer spelades 1991. Sverige kom då tvåa i sin grupp, men i semifinalen mot Norge tog det tvärstopp och Sverige förlorade med 1–4.

– Vi var såklart jäkligt besvikna efter det, berättar Elisabeth Leidinge, som var svensk förstamålvakt under mästerskapet.

– Men vi samlades faktiskt i ett hotellrum, jag minns inte vems det var, och bestämde oss för att vi skulle göra något bra av det hela.

Och bra blev det när de sedan enkelt vann bronsmatchen mot Tyskland med 4–0.

– Den som satte tonen var Malin Swedberg som började matchen med att göra en tunnel på sin spelare och alla jublade, minns Leidinge.

– Det var lite kul för vi vågade spela ut ändå, ”nu kör vi bara” – det var känslan.

Den före detta landslagsmålvakten har följt årets mästerskap från tv-soffan.

– Man har väl inte missat så många matcher, de flesta har jag nog faktiskt sett.

– Jag har varit uppe tidigt, tillägger hon skrattandes.

Vad säger du om Sveriges insats?
– Jag tycker verkligen att de har spelat upp sig från den första matchen, säger hon.

Samtidigt är Elisabeth Leidinge mån om att poängtera svårigheten i att spela en första match i ett VM.

– Men de vinner med 2–1 och det är en styrka i det, att vinna trots att man inte spelar så bra.

– De fick så mycket kritik efteråt, då tänkte man ”det finns så många experter som inte fattar någonting”.  

Men snarare än prestationerna vill hon hellre berömma truppens lagdynamik.

– Jag hade jättegärna varit med i den här gruppen, säger Leidinge.

– Vi hade också en fantastisk sammanhållning och alla hade sin kaptensbindel på armen.

I VM 2011 hade Sverige förlorat semifinalen mot blivande världsmästaren Japan när man sedan ställdes mot Frankrike i bronsmatchen.

– Vi hade ju exakt samma upplevelse som de har nu – det hade gått ganska bra men sen gick vi på en plump. Revanschlustan var stor och vi skulle ta hem det där bronset, berättar Marie Hammarström, nu Hammarström Liljeson.

Efter att Frankrike kvitterat till 1–1 i andra halvlek klev just hon, som inhoppare, fram och gjorde möjligen sitt livs viktigaste mål.

– Jag var ingen spjutspets som skulle in och avgöra, utan det var mer att vi behövde en pigg spelare på mittfältet för nu skulle det bli åka av.

Hur är känslan av att hela tiden behöva sitta redo som inhoppare under ett VM?

– I början av mästerskapet tyckte jag det var ganska skönt att se hur det funkar med allt, men sen vill man inget annat än att höra sitt namn och att förbundskaptenen säger ”värm upp, du ska in”.

– De som kommit in i år har gjort stor skillnad, som Rebecka Blomqvist till exempel. Det känns som alla är redo och vill visa upp sig, fortsätter Hammarström Liljeson.

Marie Hammarström 2-1 mål!

Senaste VM, 2019, hamnade damlandslaget än en gång i en kamp om bronset, och matchen mot England bjöd på ett jättedrama. Då var det Nilla Fischer som blev hjälte i slutminuterna när hon nickade bort ett engelskt avslut då resten av laget blev överspelat.

– Jag tänkte bara ”spänn nacken nu”, och det var en bra träff, det gjorde inte ont, sade Fischer då till DN.

Känslorna beskrev hon så här:
– Det känns extremt bra, lycka och lättnad, det är ju fan så stor skillnad att åka hem som trea i stället för fyra. Vi har vunnit en medalj i stället för att ha förlorat en.


Nilla Fischer!  

Hur stor är skillnaden på att komma hem med en tredjeplats i stället för en fjärdeplats?

– Jättestor skulle jag säga, jättestor, svarar Elisabeth Leidinge.

Marie Hammarström Liljeson instämmer:
– Jag minns att Marika (Domanski Lyfors), som fortfarande är kvar i landslaget, sa att det är så stor skillnad om man tar hem en medalj.

– En fjärdeplats kommer knappt någon ihåg.

Malin Folkesson DN

Johan Esk: Hur många helg-Pippis blir kvar när VM-bronset bleknat?

Kosovare Asllani har gjort 2–0 och fastställt slutresultatet i VM-bronsmatchen mot Australien. Foto: James Whitehead/TT

Inget lag har haft fler ”genombrott” än damlandslaget i fotboll.

När hösten kommer brukar alla ”helg-Pippis” vara borta.

Hur blir det när det här briljanta VM-bronset bleknat?

Det är ett fantastiskt facit landslaget fått till under förbundskapten Peter Gerhardsson.

Semifinalen mot Spanien svider fortfarande. Att Gerhardssons lag gått till fyra semifinaler och tagit tre medaljer på fyra mästerskap är ändå grymt imponerande.

Det globala guldet saknas ännu, läget kanske aldrig blir bättre än i år, men med fjärde VM-bronset är Sverige inofficiella världsmästare i den klassen.

Sverige visade stor mental styrka när laget tidigt gav prov på att semismällen var trist historia, bronset skulle bara bärgas. Spelarna var redan från första minuten påkopplade på ett helt annat sätt i bronsmatchen mot Australien än i semifinalen. Tveksamheten var borta, lagdelarna höll ihop bättre.

Sverige var överlägset i närkampsspelet, ytorna krymptes för Sam Kerr och den snabba genomskäraren (ofta från suveräna Elin Rubensson) skar gång på gång hål i Australiens försvar.

Ett smart byte av straffskytt när Australien försökt psyka Filippa Angeldahl gjorde att Fridolina Rolfö skickade in straffen till 1–0.

Att Stina Blackstenius inte fick till sina avslut gjorde inget när framspelningarna satt som de skulle. En perfekt servering till Kosovare Asllani fastställde 2–0 och säkrad VM-medalj för femte gången.

På väg mot bronset har spelarna smittat många svenskar med fotbollsfeber. Som det brukar vara när det här laget går långt.

Många landslag har sina helg-Pippis.

Under årets resa mot medalj har det inte gått att låta bli att tänka på en sketch i en tv-serie från slutet av 1990-talet.

Felix Herngrens rollfigur var arg.

Han och hans gängpolare ville bara få vara Pippi ifred. Med utstående, röda flätor och allt. Fullt ut, hela tiden. De kände sig förtalade, förminskade och det som gjorde dem mest förbannade var killarna som bara dök upp som Pippis någon gång ibland. I veckorna levde de vanliga liv och kom sedan ombytta, redo att haka på.

”Helg-Pippi”, fnyser de två Pippi-kompisarna föraktfullt i sketchen från Pentagon.

Många landslag har sina helg-Pippis.

Folk som knappt vet att landslagen ska spela mästerskap när det är premiärdags men som sedan efter några segrar dyker upp och bidrar till att känslan när det vankas medaljer är att ”alla ska se matchen” och en gammal klassisk lägereld lägger sig över landet.

Det var den känslan i måndags.

Inget landslag har så länge haft så många helg-Pippis som damlandslaget i fotboll.

Inget landslag har heller haft så många kultur- och ledarskribenter som vid varje framgångsrikt mästerskap skriver att nu (historielösheten är hisnande) har damfotbollen fått sitt genombrott.

Fridolina Rolfö satte straffen till 1–0 på vägen mot VM-bronset. Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån

Internationellt har fotbollen för damer fått ett stort genombrott på klubbsidan de senaste åren. Med stora publiksiffror och höga löner tar storsatsande klubbar smulor från herrarnas festbord och ser till så att damernas verksamhet lyfter.

Och att klassiska ”damklubbar” sjunker”.

I Sverige har däremot ingenting hänt med publikintresset i stort. Hammarby kan få till publikfester vid enstaka tillfällen men snittet för damallsvenskan lyfter inte.

Damlandslaget i fotboll fick ett genombrott vid EM-guldet 1984.

Det var VM-feber på hemmaplan 1995 och bra drag kring laget under EM i Sverige 2013.

På väg mot VM-silvret 2003 visste alla vilka Victoria Svensson, Hanna Ljungberg och Hanna Marklund, Therese Sjögran, Josefine Öqvist och Malin Moström var.

OS-straffarna 2016 fick svenskarna att tro på guld och VM-bronset 2019 firades stort i Göteborg efter hemkomsten.

Ett nytt straffdrama fick ett fotbollsland att febra och en straffmiss fick det fotbollslandet att tystna sommaren 2021.

Efter alla dessa heta fotbollssomrar och ”genombrott” har det varit samma vemodiga höstvisa. När dagarna mörknat minut för minut har intresset varit iskallt.

Även media har varit fullt av helg-Pippis. Mitt bristande höstintresse har haft med motstånd och kvalspel att göra.

När VM-bronset bleknat 2019 var det omöjligt att hetsa upp sig för kvalmatcher mot Lettland, Ungern och Slovakien som totalt blev 16-1 till Sverige.

När OS-silvret svalnat 2021 kunde Sverige gäspa sig till kvalvinster mot Slovakien och Georgien.

Hösten 2023 är en annan historia. Jag kommer att vara intresserad på ett helt annat sätt 22 september. Sverige ska ta revansch mot Spanien, det är första matchen i Nations League och allvar direkt.

Turneringen avgör om Paris 2024 blir första OS-fotbollen utan Sveriges damer.

Italien och Schweiz är också med i gruppen. Den måste vinnas för att gå till slutspel och hålla OS-drömmen vid liv fram till vårens slutspel i Nations League.

Stommen i truppen har hängt med från Gerhardssons mästerskapsdebut i VM 2019 och stommen nådde sin höjdpunkt i OS 2021. Laget hade turneringens bästa spel och var ett straffmål från guld.

Sverige har gjort ett mycket bra VM i år men det offensiva spelet, förmågan att föra matcher, har inte hållit samma nivå som för två år sedan. Men i bronsmatchen kom Sverige in på rätt spår igen.

VM 2023 har i stort på många vis varit en succé. Oron för att det utökade formatet skulle visa på luckorna i den globala utvecklingen föll platt. Det blev tvärtom. Tempot i spelet har dragits upp, nästa steg blir att få tekniken att hänga med.

Utvecklingen kommer att fortsätta. Att ta sig långt fram i mästerskapen blir svårare för Sverige, det kommer att bli tufft nog att kvala in.

Det behöver inte vara det sämsta för intresset.

Det Sverige kan fortsätta att leva på ett antal år är talangutvecklingen. Som pionjärland ligger Sverige långt fram där. Nya svenska stjärnor kommer att lyfta.

Frågan är bara hur högt.

Konkurrensen kommer att hårdna på det området också.

Johan Esk DN