Ai Weiwei

”Makten i Kina är döv, stum och utan behov av argument”

Den regimkritiska kinesiska konstnären Ai Weiwei greps för tio år sedan och fördes bort till okänd ort. 2015 återfick han oväntat sitt pass och har sedan dess levt i exil i Europa. Daniel Birnbaum träffade Ai Weiwei för ett stormigt samtal om konst, klimat, flykt – och om att sitta fängslad utan att ens veta vilket brott man misstänks för. ”Makten vill inte vara begriplig.”

Efter långa perioder i den brasilianska regnskogen har den kinesiska konstnären Ai Weiwei skapat en serie järnskulpturer som föreställer rötter. Vissa ser ut som trubbiga stubbar. Andra visar upp de vindlande rotsystem som blir synliga när ett stort träd faller omkull och dör. Rötterna slingrar sig fram som allt smalare ormar genom rummet.

Det utrotningshotade trädet Pequi Vinagreiro växer i delar av Amazonas som allt oftare härjas av bränder. Eftersom Weiwei är försenad har jag gott om tid att studera trädet, eller rättare sagt den skulptur som gjutits av dess rötter. Jag känner lite på den rostiga metallen. Den färgar av sig.

– Rör inte konsten! Vad ska min pojke tro om du petar på grejerna?

Weiwei har anlänt med sin son, Ai Lao, iklädd brittisk skoluniform. Han ska snart fylla tio och bor i Cambridge. Vi befinner oss på Lisson Gallery i London, några minuter från Paddington.

Vi slår oss ner i ett hörn av galleriet. Trots att jag följt Weiwei i flera år är det första gången jag spelar in vårt samtal. Men det är inte första gången vi talar om klimatkatastrofen.

– Jag visade rotskulpturerna för första gången i Rio just när skogsbränderna exploderade 2019. Filmerna tänker jag använda som en del av min uppsättning av Puccinis ”Turandot” på operan i Rom. Har du fått biljetterna?

Inbjudan till premiären på Teatro dell’Opera har jag fått i ett mejl. Jag tackar och bekräftar att jag planerar att närvara.

Det här var strax innan pandemin bröt ut. Någon premiär blev det aldrig. Men mötet bland rötterna blir början på en serie samtal. De fortsätter i Berlin, Frankfurt och Lissabon. Ibland äger de rum inför publik.

Men på galleriet är vi ensamma med Ai Lao som stillsamt strosar runt bland skulpturerna, allt medan hans pappa förklarar varför de blivit till.

När han är på gott humör är Weiwei mildheten själv. När han är arg påminner han om ett vykort jag har föreställande en drake med eld och rök sprutande genom näsborrarna. Man blir rädd.

I dag är det gudskelov den milde Weiwei jag möter. Men han talar om allvarliga ting.

– Det började med bränderna i Amazonas. Jag var själv i Brasilien för en utställning och blev kvar för att dokumentera skövlingarna. Skogen bränns ner för att ge plats åt sojaodlingar och betesmarker. Det handlar, som alla vet, om nötkött och soja som exporteras över världen. Jag hade ett kamerateam som filmade förstörelsen i Rondônia, Mato Grosso och i Amazonas. Ett annat team reste till Pará för att dokumentera köttindustrin.

Sedan Jair Bolsonaro kom till makten har miljökatastrofen eskalerat ytterligare, förklarar Weiwei. Presidenten förnekar allvaret i situationen och hittar på bisarra bortförklaringar, som när han plötsligt påstod att skådespelaren Leonardo di Caprio finansierat bränderna genom sitt stöd till aktivister.

– Katastrofen kan nå dimensioner som ingen riktigt vill föreställa sig. Delar av jordklotet blir kanske obeboeliga för alltid. Vad vi ser i ”Human flow” kommer att te sig som rena söndagspromenaden.

Hans dokumentärfilm om den globala flyktingkrisen, ”Human flow”, som hade premiär på Venedigs filmfestival 2017. Det rör sig om ett 140 minuter långt kollage av rörliga bilder från ett tjugotal länder som skapats med allt från drönare till mobiltelefoner. Människor i gummibåtar, människor i flyktingläger, vuxna män och kvinnor som gråter framför kameran.

Det hela började på ön Lesbos där Weiwei såg flyktingar anlända till stränderna i båtar.

– Jag fick tillbaka mitt pass och kunde lämna Kina sommaren 2015. Jag reste till Tyskland. Någon sade åt mig att jag borde ta semester. Semester? Jag förstår faktiskt inte vad en semester är. Hur som helst tillbringade jag några veckor i Grekland det året, och det var där, på Lesbos, mitt arbete om flyktingkrisen började.

Han återvände flera gånger till ön, så småningom med ett kamerateam.

– Man blir stelfrusen på stranden när det blåser. Ändå var vi alla klädda i regnställ och tjocka yllekläder. Flyktingarna i båtarna hade tillbringat dagar på öppet hav.När de kom i land grät de av glädje. Men de kunde inte ställa sig upp. Benen var för stela.

– De var räddade. Men de visste inte vad som väntade dem i Europa.

Sedan 2015 bor Weiwei i Europa. Om han kan återvända till Kina vet han inte med säkerhet. Kanske är han välkommen, kanske blir han häktad redan vid gränsen. Den totalitära makten är irrationell. Att vara oberäknelig och outgrundlig är en del av dess privilegium och ett effektivt instrument.

Detta är en tanke han ofta återkommer till. Makten vill inte vara begriplig.

Det var i april 2011 som Weiwei arresterades på Pekings internationella flygplats. Som ung levde han ett drygt decennium i New York, men återvände på 1990-talet till Kina.

Hans konst kom snart att betraktats som subversiv. Han var alltmer öppet kritisk mot den kinesiska regeringen. På sin blogg anklagade han myndigheterna för hur de hanterat jordbävningen i Sichuan 2008. De förteg att tusentals barn omkommit när dåliga skolbyggnader kollapsade. Gång på gång var han indragen i konflikter med polisen.

– Alltid ska polisen vara involverad. Ingenting kan ske på ett mer humant och smidigt vis i Kina. Det är som om man gick in i köket för att laga mat, men det enda redskap som man tilläts använda var en yxa.
Han sattes i husarrest men släpptes fri. Man lät honom hållas.

Våren 2011 måste en gräns ha passerats. Vad brottet bestod i och om han någonsin skulle bli fri igen var oklart när han fördes bort till okänd ort. Under åttioen dagar var han försvunnen.

Först fyra år senare fick han, utan förklaring, tillbaka sitt pass och lämnade landet omedelbart. Sedan dess har han varit bosatt i Berlin, Cambridge och sedan i fjol i Montemor-o-Novo, en timme utanför Lissabon.

Det är i Lissabon jag möter honom i början av oktober. Den här gången har jag fotografen John Scarisbrick med mig. Till att börja med är det åter den milde Weiwei som möter oss och vi talar om de åttioen dagarna. Han har gjort skulpturer som föreställer honom själv i miniatyr i cellen. Verken visas i museet på vars bakgård vi slagit oss ner.

– Jag var inspärrad i ett litet rum och blev utfrågad av en smal man i sportjacka som förklarade att han inte visste vem jag var men upptäckt att jag spred pornografi. Han förklarade också att jag var bigamist och att jag sålde värdelös konst i USA för obegripliga summor. Åttio tusen amerikanska dollar för ett djurhuvud i järn!

– Gång på gång satte de på mig en ögonbindel så att jag inte skulle kunna se någonting. Plötsligt drogs den av. Ibland var det inte den smale mannen som ställde frågorna, utan en annan, fetare typ.

Weiweis egentliga brott var av ekonomiskt slag, förklarade männen. Skattebrott. Dessutom var de kinesiska djurhuvudena plagiat. Att han sålt konst i USA var ett allvarligt problem som de återkom till.

– Jag förklarade att det är svårt att förstå varför somliga människor är beredda att betala så mycket för konstverk. Inte heller jag kan ju riktigt förklara hur det är möjligt.

Veckorna gick och förhören pågick dag och natt. Efter en tid verkade de två männen själva rätt uttröttade, till och med uttråkade.

Då blev allt plötsligt värre. Han togs till en militäranläggning. Två fångvakter i gröna uniformer satt inne i cellen dygnet runt, så nära att de kunde röra vid honom. De byttes ut då och då, men Weiwei lämnades aldrig ensam.

– Ljuset i taket släcktes aldrig. Jag fick sova högst några timmar. Ibland bara två. En dag förklarade en av väktarna att jag skulle få träffa min hustru. Men jag fick bara säga tre saker: Att jag behandlades väl. Att förhören gällde ekonomiska oegentligheter. Samt att min familj under inga omständigheter fick ha kontakt med journalister.

Han fördes till ett rum där hustrun väntade. Och de tilläts samtala helt kort innan hon fördes bort utan vidare förklaring.

Vad lär man sig av att sitta fängslad utan att veta vilket brott man är misstänkt för?

Hans beskrivningar påminner alltmer om Kafka.

Makten behöver inte formulera sig, den behöver inga ord. Den behöver inte vara meningsfull eller logisk, den vinner snarare på att vara obegriplig.

– Om man börjar tolka och försöka förstå gör man sig bara ännu mindre. Finns det några mönster i detta? Kan jag säga något som bättrar på mina chanser? Alla sådana tankegångar är meningslösa, de biter inte på den totala makten. Den är döv, stum och utan behov av argument.

Över hela världen organiserades demonstrationer och stödarrangemang under rubriken ”Free Ai Weiwei”. Många av de största museerna protesterade. Om detta hade någon avgörande betydelse kan han inte svara på.

På den åttioförsta dagen blev han åter försedd med ögonbindel. Han kördes till en polisstation. Där väntade hans mor och hans hustru. Han tvingades att signera ett antal dokument och inför en videokamera lova han att aldrig mer skulle använda internet eller träffa främlingar. Sen fick de gå hem tillsammans, alla tre.

– Det gör ont att höra saker som ”Du kommer aldrig att se din mor igen” eller ”Du kommer aldrig att se din son igen”. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.

I cellen föddes tanken på en bok. När vi ses i Lissabon har manus just gått i tryck. Det är en självbiografi som kommer ut på en mängd språk under de närmaste månaderna.

Idiotiskt nog frågar jag om han skrivit boken själv. Det borde jag inte ha gjort. Det är ju inte helt ovanligt att kända personer får hjälp att skriva böcker om sig själva, men för Weiwei är frågan uppenbarligen en förolämpning.

– Om jag skrivit boken själv? Jag har jobbat med den i tio år! Helt själv, faktiskt. Vad tror du? Jag kan pissa själv också. Kom ska jag visa er.

Han promenerar iväg över gården och insisterar på att John och jag följer med ända fram till den lilla herrtoaletten. Han lämnar dörren öppen för att möjliggöra bildbevis.

Så var det avklarat och vi kan återkomma till ”1000 years of joys and sorrows”, som just kommit ut. Titeln är hämtad från en dikt av hans far, poeten Ai Qing (1910–1996). Det har blivit en bok också om fadern.

– Jag ångrar att jag aldrig lärde känna honom på djupet. Avståndet mellan oss förblev oöverbryggligt och i dag förstår jag att det var mitt fel. Jag har skrivit boken för att nåt ska bli kvar av mig åt min egen son. Nu har jag i alla fall försökt att förklara vem jag är och vad jag upplevt. Titeln till boken kommer från en av min fars bästa dikter.

Weiweis far var en av Kinas ledande författare. På slutet av 1920-talet reste han till Paris för att studera måleri på École des Beaux-Arts. Han kom i kontakt med avantgardistiska kretsar och tog med sig de experimentella idéerna när han några år senare återvände till Shanghai. Han blev medlem i kommunistpartiet och stod under en tid Mao Zedong nära men föll i onåd och tvingades till omskolning på landet. På 1950-talet skickades han till ett arbetsläger i Xinjang tillsammans med sin familj.

– Min far fick uppleva den mest extrema form av förnedring. Han fick städa arbetslägrets toaletter. När medfångarnas avföring frusit till is fick han hacka ren toaletterna.

Weiwei föddes samma år som familjen skickades till lägret. På sin telefon har han en bild av den håla i marken som var deras bostad.

– Att jag levt där, på botten, gör att jag åtminstone kan göra mig en förställning om vad människor på flykt genomlider. Ibland har jag fått frågan om det funnits en verkligt lycklig tid i mitt liv. Vad jag vet är att dagen då vi fick lämna gropen är den bästa dagen.

Likt sin far har Weiwei under perioder åtnjutit politiska privilegier för att sedan falla i onåd. Han var Kinas mest omskrivna konstnär utanför hemlandet redan för femton år sedan. När ”Fågelboet”, Pekings idrottsarena, byggdes för Olympiaden 2008 var Weiwei med i teamet som konstnärlig rådgivare. Mer officiellt uppdrag är svårt att föreställa sig.

Två år senare satt han i husarrest.

– Det är sant, likt min far har jag fått stora möjligheter. Sedan har jag bestraffats precis som han. Det låter märkligt, men ibland kände jag att jag var avundsjuk på min far. Han fängslades. Det var åtminstone ett svar. Jag fick länge inget svar alls, inga reaktioner. Bara tystnad.

Likt sin far lämnade Weiwei Kina som ung man. I hans fall blev det inte Paris utan New York, där han som ung såg konst av Marcel Duchamp och Andy Warhol. Det blev utgångspunkten för hans arbete med funna objekt som manipuleras och kombineras på ständigt nya vis. Fotografier från tiden i New York visar honom framför Duchamps ready-mades.

Weiwei har ett av konstvärldens mest aktiva Instagramkonton. Att följa honom är att ta del av ständiga kontroverser, små och stora. Ibland är de kanske inte helt nödvändiga, som när han efter att operaproduktionen i Rom ställts in postade: ”Corona-viruset är som pasta. Kineserna uppfann det men italienarna kommer att sprida det över hela världen.” Han vill skapa bråk.

Instagramkontot tycks utgöra en blandning av dagbok och visuellt råmaterial. Så småningom finner projekten sin form som konst. Som film, fotografi eller skulptur.

Ett antal fotografier av Weiwei har blivit virala. Ett av dem, från 2010, visar honom med omplåstrat huvud efter att han misshandlats av kinesisk polis. På en annan hårt kritiserad bild ligger han på stranden i samma ställning som den drunknade syriske pojken Alan Kurdi som 2016 flöt i land på en turkisk strand.

Bilden kommer på tal när vi har ett samtal på zoom inför ett stort antal studenter på konstskolan Städelschule i Frankfurt. De ställer frågor som inte direkt är inställsamma.

– Vad gav dig rätten att göra bilden där du är den döde pojken, frågar en kvinnlig målare.

Weiwei exploderar:

– Rätten? Vad är det för en fråga till en konstnär? Jag har väl rätten att göra vad jag vill! Varför skulle jag inte ha rätt att göra detta?

Sedan lugnar han ner sig och förklarar att idén inte alls varit hans utan kom från en indisk fotograf som dokumenterade hans aktiviteter på Lesbos.

– Varför skriver du inte poesi som din pappa, undrar någon.

– Jag önskar att jag hade kunnat, det är den högsta konstformen. Den mest personliga och mest förfinade. Min far kunde det. Inte jag, säger Ai Weiwei.

När jag för några år sedan arbetade med att bjuda in gäster till de samtal som äger rum under Nobelveckan i Stockholm lyckades vi få dit Patti Smith, Marina Abramovic och många andra, men inte Weiwei. Varför var han så ovillig?

– Jag har aldrig känt något riktigt förtroende för priset. Hela processen kring min vän Liu Xiaobo, som fick fredspriset, hade sidor som jag inte vill gå in på. Och vad gäller litteraturpriset fanns det en översättare i Akademin som tycks ha haft alltför mycket att säga till om.

Jag förstår att han menar den i dag bortgångne Göran Malmqvist. Kanske tycker Ai Weiwei att hans far borde ha fått priset. Jag kan inte låta bli att fråga om han själv skulle acceptera fredspriset om det blev aktuellt.

– Visst, gärna. Jag behöver nya skor.

När Weiwei blir en rasande drake är han inte så kul att ha att göra med. Hans första arbete med virtuell verklighet, ”Omni”, producerades av konstlaboratoriet Acute Art i London, som jag i dag arbetar med. Det var mitt uppdrag att hitta ett sätt att visa verket för en stor publik. Men hur? Inte lätt.

Weiwei hade ingen förståelse för utmaningen och blev alltmer omedgörlig och ibland direkt oförskämd. Till slut erbjöd sig tidningen The Guardian att presentera verket på sin Youtube-kanal som del av ett samtal. Bara den första timmen sågs filmen av 100 000 människor.

Sedan dess är draken Weiwei nästan helt försvunnen ur mitt liv.

I dag kretsar hans mest ambitiösa arbeten runt samspelet mellan ekologi och humanitära katastrofer. Nästa film ska handla om djurens rättigheter, förklarar han.

Kan konstlivet ha en roll i klimatkrisen, undrar jag.

Weiweis omedelbara reaktion är en grimas. Han tittar i kors för att demonstrera hur inskränkt konstlivet är.

Men sedan säger han att museerna ändå erbjuder en plattform för att få ut viktiga budskap.

– Klimatkrisen är inte ett isolerat problem. Allt hänger samman i världsekonomin. Jag kan bara påminna om repliken i filmen ”Alla presidentens män”: ”Follow the money.” Det var det jag försökte göra när det gäller skövlingen av Brasiliens regnskogar. Det är ingen hemlighet att Kina har stora ekonomiska intressen i Brasilien.

Det var inte heller någon slump att en nyutnämnd Bolsonaro reste till Kina för att hylla ländernas ekonomiska samarbete.

Ligger Kina bakom alla problem på jordklotet? frågar jag utan att riktigt mena allvar.

– Ganska många, i alla fall i mitt liv. Och även i ditt, även om du inte riktigt begripit det. Min bok handlar också om Kina. Läs den så kan vi pratas vid igen.

Daniel Birnbaum

Ai Weiwei.

Född: 1957 i Peking.

Familj: Son till poeten Ai Qing och konstnär­en Gao Ying. Gift med konstnären Lu Qing och har en son.

Bakgrund: Fadern stämplades som folkfiende av regimen i Kina och Ai Weiwei växte upp med sin familj i arbetsläger.

Utbildade sig så småningom vid filmhögskolan i Peking, och bodde, studerade och arbetade i USA 1981–1993.

Konst och aktivism: Har gjort flera kampanjer för yttrande­frihet och mot korrup­tion, bland annat hungerstrejkade han i solidaritet med offren för massakern på Himmelska fridens torg 1989. Har gjort uppmärksammade performanceverk som ”Dropping a Han dynasty urn” (1995) där han krossade en 2 000 år gammal urna. Var 1997 med och grundade galleriet China art archives & warehouse.

Fängslandet: 2011 greps Ai Weiwei och fänglsades på okänd ort i 81 dagar. Han frigavs sedan men fick reseförbud och förbjöds internetkommunikation. 2015 återfick han sitt pass och har sedan dess levt i Europa.

Aktuell: Med ­memoaren ”1000 years of joys and ­sorrows” (Crown, 2021).