Lokal journalistik

Bifogar (inte ok av mej egentligen) en tänkvärd artikel från dagens DN som handlar om lokalpressens kollaps i USA och det är bara hoppas att talesättet ”det som händer i USA är snart i Sverige” INTE stämmer när det gäller lokal journalistik. Till att börja med så hoppas jag FLER ska bli prenumerant på någon eller några av VÅRA lokala medier:

Kuriren

NSD

Piteå -Tidningen

Haparandabladet

Lokalpressens kollaps i USA är en kris för demokratin
I USA har 1 800 dagstidningar lagts ned under de senaste 16 åren. ­Pandemin har förvärrat situationen och under våren har mer än 36 000 journalister förlorat sina jobb.
DN:s Sanna Torén Björling intervjuade lokala initiativtagare som kämpar för att rädda journalistiken.

Brie Zeltner hade varit hälsoreporter i 14 år och var mitt i den intensiva nyhetsbevakningen av coronautbrottet när hon blev uppsagd den 3 april. Samma sak hände tidningens två andra hälsoreportrar och ytterligare ett trettiotal journalister på The Plain Dealer, den största dagstidningen i Cleveland, Ohio.

– Det kändes som att ha tränat inför ett maraton bara för att stuka foten mitt under loppet och se alla andra springa förbi, säger hon till radiobolaget NPR.

De senaste sju åren hade präglats av nedskärningar: när hon kom till redaktionen hade den över 300 journalister, i dag finns cirka 60 kvar. I storstadsområdet de bevakar bor över två miljoner män­niskor (!)

– Utan lokaljournalistik blir valen mindre konkurrensutsatta. De förtroendevalda har en tendens att kravla in i skrevorna, och ingen lyfter längre på stenarna för att se vad de har för sig.

Brie Zeltner är inte ensam.

Sedan coronautbrottet tog fart i USA har mer än 36 000 journalister i USA blivit arbetslösa. Siffran är från april, och har sannolikt stigit.

I hög grad ligger förklaringen i dramatiskt annonstapp, från redan kritiska nivåer.

Tuffast är situationen för de lokala medierna. Men coronakrisen påskyndar bara på den tidningsdöd som spritt sig i 16 år: sedan 2004 har 1 800 dagstidningar i USA försvunnit. Mer än 200 av USA:s omkring 3 000 counties, grevskap, saknar i dag helt dagstidning; i hälften av dem finns bara en, enligt USNewsdeserts.com, som håller räkningen och drivs av Hussmann school of journalism and media i University of North Carolina. En del kallar det massutrotning.

Inte bara småstäder drabbas – städer som Chicago, Denver, Pittsburgh och Cleveland har förlorat dagstidningar eller sett de som finns bantas ned till skelett.

Alissa Quart är journalist och författare, och chef för Economic Hardship Reporting Project, EHRP, som sedan 2012 ger stöd åt frilansjournalister runtom i USA.

– Vi vill ge stöd åt verkliga reportrar, på fältet. 73 procent av nyhetssajterna i USA är baserade längs kusterna, men det här landet är enormt. När folk inte får relevanta, lokala nyheter söker de sig åt annat, ofta mer extremt håll. Vi vill ge stöd åt frilansare i Montana, Iowa, Arkansas, Alabama, säger hon.

Just nu går mycket av hennes tid åt till den nödfond som skapats under vårens kris.

Dagstidningsnedläggningarna har aldrig handlat om en brist på efterfrågan (den är tvärtom hög), utan på en kollapsad affärsmodell. Med internet försvann den annonsmarknad som livnärt tidningarna, och det dröjde innan betalningsmodeller för det journalistiska innehållet etablerades. Annonserna har till största delen gått till teknikjättarna Facebook och Google, och kommer aldrig tillbaka.

Konsekvenserna är märkbara på flera plan – för den yrkeskår som blir arbetslös, och för demokratin. Amerikanska Pen konstaterar i inledningen till en rapport om lokaljournalistik att ”minskningen av lokala nyheter – mer specifikt urholkningen av dagstidningar och andra vitala journalistiska produkter, på stads-, delstats- och regional nivå – är en kris för amerikansk demokrati.”

– Det är i första hand de effekterna jag är orolig för, säger Viktorya Vilk, ansvarig för digital säkerhet och yttrandefrihetsprogram på amerikanska Pen och en av författarna bakom ”Losing the News: The decimation of local journalism and the search for solutions”, som kom i november 2019.

Studien bygger på aktuell forskning och dussintals intervjuer med journalister och tidningsmakare, och visar tydliga samband mellan en resursstark lokaljournalistik och hälsosam demokrati.

– När lokaljournalistiken försämras får förtroendevalda och tjänstemän på alla nivåer minskad integritet, och de blir mindre effektiva. Kostnaderna och korruptionen ökar och det sker systematiskt. Det är logiskt: inga reportrar har längre tid att bevaka stadshus­debatter, gå igenom diarier eller begära ut handlingar, säger Viktorya Vilk.

I rapporten säger en lokalpolitiker i Denver att han tror att en folkvald i princip skulle kunna mörda någon utan att det fick uppmärksamhet. Också väljarnas beteende förändras.

– Valdeltagandet sjunker i områden utan lokala medier. Det gör också kunskapen om vilka som kandiderar och vad de står för. Färre kandiderar i lokala val när lokaljournalistiken minskar.

USA är i dag ett tudelat land, där nästan allt har blivit partipolitik. Tonen mellan lägren är ofta oförsonlig, och Republikanerna har glidit kraftigt högerut. En forskningsstudie visar att en livaktig lokaljournalistik motverkar den politiska polariseringen. De kongresspolitiker som bevakas av lokalredaktionerna i sina hemmadistrikt tenderar att starkare värna frågor som är viktiga för de egna väljarna. De går oftare emot partilinjen på områden de brinner för och är mindre benägna att rösta med ytterkanten än ledamöter från områden där de lokala medierna inte längre har någon nationell bevakning.

Allmänhetens förtroende för journalister har dalat under senare år, men är betydligt högre för lokala än nationella medier.

Men många amerikaner saknar i dag vardagliga kontakter med reportrar – de finns inte bland grannar och klassföräldrar, i idrottsföre­ningar eller bokcirklar. När ingen känner en journalist är hela skrået också lättare att misstro, förakta eller i vart fall klumpa ihop med ”etablissemanget”, som en grupp högavlönade människor i storstäderna, som går på cocktailpartyn och sätter barnen i privatskola.

President Donald Trump har sedan han kandiderade hetsat mot journalister, kallat dem avskum och folkets fiende. Den reporter som har bevakat ett kampanjmöte vet hur det känns när tusentals personer i publiken buar ut pressen. Att upprepa ett budskap är verksamt – förtroendet för journalister går också det längs partipolitiska linjer: 69 procent av Demokraternas väljare har högt förtroende för dagstidningar, radio och tv – men bara 15 procent av Republikanernas.

– Det är klart att Trumps retorik har haft effekt. Det är en katastrof, säger Alissa Quart.

Även för de medier som finns kvar är villkoren förändrade. Under det senaste decenniet har hälften av USA:s dagstidningar bytt ägare. Ofta har de köpts upp av större koncerner eller hedgefonder; 2018 ägde 25 bolag två tredjedelar av alla dagstidningar.

Dokumentärfilmen ”News matters” skildrar vad som hände när The Denver Post köptes upp av hedge­fonden Alden Global Capital, och har premiär i höst.

– Det är ägare som saknar lokal förankring och bryr sig bara om att tjäna pengar. De är likgiltiga inför andra följder, de vill mjölka ut vad de kan innan de lägger ned, säger den Emmy-prisade filmaren Brian Malone, verksam i Colorado.

Den förlusttyngda tidningen vände visserligen siffrorna, men har drabbats av så stora nedskärningar att den är en skugga av sitt forna jag. Samma hedgefond köpte nyligen en tredjedel av aktierna i Tribune Publishing, som bland annat äger The Baltimore Sun och Chicago Tribune. Där väntar personalen nu med bävan på vad som kan komma: kraftigt minskade redaktioner, allt fokus på vinstmaximering.

– Den här trenden har pågått länge, men det är komplicerat – många mediehus reagerade alltför långsamt på internet och insåg sent att deras affärsmodell var hotad. De trodde att man kunde ta betalt för radannonser, säger Brian Malone.

Vilken affärsmodell lokaljournalistiken kan byggas kring i framtiden är det ingen som vet.

– Jag tillbringade ett år med att fråga folk som har ägnat hela sina yrkesliv åt den frågan: ingen vet, säger Viktorya Vilk.

Annonspengarna, som hamnat hos de stora teknikbolagen, kommer inte tillbaka. Digitala prenumerationsintäkter räcker inte. I USA har förmögna filantroper tagit kliv in på scenen, som direkta ägare (som Amazongrundaren Jeff Bezos uppköp av The Washington Post), eller genom stiftelser. Över 6 500 filantropiska stiftelser finansierar i dag medie­projekt över hela USA – men det handlar om några hundra miljoner dollar, kanske ett par tre miljarder – det vill säga långt under de förlorade beloppen.

Angely Mercado, en ung journalist i Queens, New York, blev färdigutbildad hösten 2016. Hon berättar att flera av hennes kurskamrater redan har bytt bana: det går inte att försörja sig.

– Men jag vill försöka ett tag till. Min motivation för att bli journalist kom sig ur att jag såg hur området där jag bor inte speglades i de stora medierna. Ofta handlade det bara om mord och deportationer. Här finns mycket mer.

Efter en tids frilansande, bland annat för The New York Times och Vice, fick hon fast jobb på en nättidning inom finansbranschen. Hon blev uppsagd under coronakrisen, fick flytta hem igen, började frilansa, ofta med låga arvoden.

– Jag skrev några dödsrunor. Fick 50 cent per ord, säger Angely Mercado.

Men så fick hon jobb för en stiftelse, och hon ger yrket några år till.

Jag frågar Alissa Quart på Economic hardship reporting project om bara de som har råd att jobba gratis ska kunna vara journalister.

– Det vore förfärligt, säger hon, och fortsätter:

– Vår verksamhet finansieras också av förmögna personer, genom stiftelser. Men som författaren Barbara Ehrenrich har sagt: vi kan inte bara ha rika som skriver om fattiga. Det stämmer, jag är inte det minsta intresserad av vad en person som David Brooks (New York Times-kolumnist, reds. anm) har att säga om fattigdom. Det vill jag hellre veta av någon med egna erfarenheter.

Pen America föreslår en rad åtgärder eller möjliga intäktskällor, gärna i kombination: digitala prenumerationer, annonser, event, stiftelser, offentliga bidrag och olika typer av icke-vinstdrivande modeller, något som blir allt vanligare. Pen samarbetar nära med andra organisationer för att öka medvetenheten bland politikerna i Washington, och för att journalistik ska betraktas som en samhällsnödvändighet, och inte som vilken vara eller tjänst som helst. De lobbar för att stöd till lokaljournalistiken ska öronmärkas i de stimulansprogram som sjösätts i pandemins kölvatten, och har fått visst gehör bland kongressledamöter – från bägge partier.

I höst blir det tydligt i vilken grad de lokala medierna faktiskt mäktar med sin uppgift: att visa väljarna vilka alternativen är – i presidentvalet, men kanske än mer i lokala val. Det handlar också om att rapportera och granska infrastrukturen kring själva valet – var vallokalerna ligger, hur långa köerna är, om någon haft problem med att rösta, om de många gånger gamla rösträkningsmaskinerna fungerar.

Viktorya Vilk är väl medveten om utmaningen:

– Jag kan vara orolig för om kapaciteten räcker till, men samtidigt har vi under pandemin sett att många reportrar har gett allt de kan. Ibland har de jobbat gratis – det är förstås oacceptabelt, folk har familjer att försörja – men samma hängivenhet tror jag att vi får se i höst.

Sanna Torén Björling DN

Mediesituationen i USA.
Sedan 2005 har annonsintäkterna för amerikanska dagstidningar fallit med 35 miljarder dollar, motsvarande 317 miljarder svenska kronor. Omkring 60 procent av reklamintäkterna har gått till Google och Facebook, på lokala marknader upp till 77 procent.

Antalet anställda har sedan 2005 sjunkit med 47 procent.

Den totala upplagan för amerikansk dagspress har sedan 2008 fallit med 36 procent på vardagar och 30 procent på söndagar.

Tittarsiffror för lokalnyheter på tv har också fallit, sedan 2007 med 12 procent (morgon), 19 procent (tidig kväll) och 31 procent (sen kväll).

Förtroendet för medier föll under 2016 till rekordlåga 32 procent. Därefter steg det under några år, men har sjunkit igen och hösten 2019 hade 41 procent mycket högt eller ganska högt förtroende för dagstidningar, radio och tv.

45 procent har förtroende för lokala nyhetsorganisationer, jämfört med 31 procent för nationella.

Källa: Pen America, Pew Research ­Institute, Gallup.

Peter Wolodarski DN 19 september 2021:

Jag har också varit ointresserad och okunnig.

Norra Sverige upplever just nu en renässans. Förändringen har speglats alldeles för dåligt journalistiskt, trots att den
påverkar hela Sveriges framtid.

Minns ni tv-eken? Den var ett månghundraårigt träd på Oxenstierns­gatan i Stockholm – en ståtlig ek som kommunen ville fälla. Trafikkontoret i staden hänvisade till ett rötangrepp, men kritiker nöjde sig inte med svaret.
Protester drogs i gång, och växte i styrka när journalister började rapportera intensivt om saken. Det hotade praktverket råkade nämligen stå precis bredvid tv- och radiohuset, så det krävdes inte många meters promenad för några av landets mest inflytelserika redaktörer för att komma nära dramatiken. Geografin avgjorde saken. Därav namnet: tv-eken.

Jag minns den där historien tydligt, särskilt eftersom den också fram­kallade en intressant diskussion om vilka platser i Sverige som medierna synliggör – och vilka områden som man ignorerar.

Som ansvarig på DN var jag själv föremål för en rätt jobbig kritik som handlade om vår egen tystnad om utvecklingen bortom Stockholms innerstad; en mycket talande och genant tystnad, dessutom.

Samtidigt som de nationella medierna frossade i händelseutvecklingen om tv-eken, pågick nämligen en dramatisk strid i norra Sverige.

Det var gråtande män. Det var ­poliser som bar bort demonstranter. Det var en infekterad konflikt i Kallak utanför Jokkmokk där samer och miljöaktivister protesterade mot prov­borrning efter malm.

Till och med amerikanska Washington Post rapporterade om saken. Men i en tidning som Dagens Nyheter var detta ingen viktig händelse.

Hur kunde det komma sig? I radioprogrammet ”Medierna” svarade jag något taffligt om att den då pågående dramatiken i Egypten och Syrien hade konkurrerat ut övrig rapportering.

Följdfrågan från ”Mediernas” program­ledare var given, och den formulerades som ett slags straffspark som varken Hedvig Lindahl eller Robin Olsen hade kunnat rädda: ”Betraktar DN Norrland som en del av utrikesbevakningen?”

Med några års perspektiv, tror jag det finns två övergripande förklaringar till Stockholmsfixeringen i de nationella svenska medierna.

Under 2000-talets första decennier har krassa ekonomiska realiteter bidragit till den geografiska skevheten i rapporteringen.

Digitaliseringen slog sönder dagspressens traditionella annonsmarknad. Intäkterna rasade, vilket utlöste en ekonomisk kris i tidningsföretagen. Och i jakten på kostnadsbesparingar drabbades många redaktioner hårt. Det förstärkte ett redan utpräglat Stockholmsfokus. Bisarrt nog kunde en chefredaktör (undertecknad!) ställa rapportering från Mellanöstern mot bevakning av viktiga inrikeshändelser bortom huvudstaden.

Här bidrog så klart inte bara brist på resurser till den mediala tystnaden om till exempel Norrland.

Okunskap och ointresse är nog också viktiga förklarande faktorer.

När jag var ny i min roll på DN blev jag utskälld av den mångårige industri­mannen Björn Wahlström för ett ensidigt Stockholmsfokus. Han var själv från Luleå och hade gjort sin karriär i såväl SCA och NJA som SSAB. Han tyckte att jag borde komma ut i ”verkligheten”, vilket i hans värld bland annat betydde skogarna i Bergslagen och gruvan i Kiruna. Lyckligtvis var han generös nog och tog mig på studieresor till dessa platser.

Björn Wahlström gick bort 2016. Det hade varit spännande att höra vad han sagt om den industriella och mediala utvecklingen de senaste fem åren.

De stora nationella medierna kan ­åtminstone inte längre skylla på krisande ekonomi. DN har under dessa år kraftigt stärkt vår digitala prenumerations­affär. Vi är åter ett välmående tidningsföretag.

Vi har råd att satsa journalistiskt, vilket ligger bakom att vi redan öppnat större redaktioner i Göteborg och Malmö – och nu i veckan tog steget att även etablera oss i ett par städer i norra Sverige. Det duger inte att sitta i Stockholm eller göra resor från huvudstaden om man på allvar vill spegla utvecklingen nationellt.

Det som just nu pågår i den norra delen av landet förtjänar också ett betydligt större riksintresse.

Digitaliseringen och klimatkrisen har framkallat en norrländsk renässans. Än en gång tycks denna del av Sverige ha de flesta rätt i tidens sug efter kommersiella och samhälleliga lösningar: tillgång till eftertraktade mineraler, klimatneutral energiproduktion och kallt klimat. Förutsättningarna för en ny sorts industriell expansion verkar åtminstone på pappret utmärkta, om det så gäller framtagandet av fossilfritt stål eller tillverkning av batterier.

Näringslivssatsningarna kommer ­debatteras och även kritiseras, inte minst vad gäller malm- och mineralbrytningens hållbarhet. Men det är svårt att inte känna entusiasm över nybyggarandan och den nygröna vågen.

Skellefteå, som är hem för Europas första egna batterifabrik genom snabbväxaren Northvolt, kan i dagarna även stoltsera med Sara kulturhus, Sveriges högsta träbyggnad. Det symboliserar en större förändring som markerar vår tids stora ödesfråga: klimatkrisen. Hela projektet visar att kommunen ser kulturens centrala del i ett mänskligt samhälle. Den är inte isolerad från själva samhällsbygget.

Jämför detta med nyöppnade Liljevalchs konsthall – arkitekten Gert Wingårdhs hårt kritiserade betong­bunker i Stockholm.

När radioprogrammet ”Medierna” för ett antal år sedan ställde DN till svars om den uteblivna rapporteringen om mineraljakten i Kallak, fanns även hela frågan om Sápmi där. Sameland är en viktig del i förståelsen av Sverige.

Här finns ett behov av att erkänna ett mörkt kapitel i vår historia och en del i skapandet av en bättre framtid. Hur ett land behandlar sina minoriteter säger mycket om landet.

DN hoppas kunna ge bättre journalistisk rättvisa åt hela Sverige i vår rapportering, särskilt inför valet om ett år. Om vi lyckas återstår att se. Hör gärna av er under resans gång med uppriktiga reaktioner.

Peter Wolodarski

peter.wolodarski@dn.se

Dags att börja granska Norrmedia
- skolan
- sjukvården
- byggprojekten
- entreprenörerna
- gruvprojekten
- industrisatsningarna