Norrland

Bengt Ohlsson DN Lördag 7 december 2019

Mitt nya hus ligger lika långt
norrut som många åker söderut. 
Men folk verkar tycka att det är jobbigare att åka åt mitt håll.
Och det är kränkande mot min nya jämtländska identitet. Fikade med en bekant som rörde i sin kopp och sa:

– Just det, jag hörde att du köpt hus i Norrland...?

– Jämtland, svarade jag.

Han såg glasartat på mig och nickade, samtalet surrade vidare om ditten och datten, luftvärmepumpar, budgivningar, skorstenstätningar, och snart var det dags igen:

– Men varför blev det just Norrland?

– Jämtland, upprepade jag tålmodigt.

Ny glasartad blick. Som om han undrade, vart vill han komma?

– Norrland sträcker sig från Gävle upp till Riksgränsen sa jag. Det är ett ganska vitt begrepp.

Jag hade kunnat tillägga att det är lika långt mellan Norrlands nordligaste och sydligaste del som mellan Stockholm och Bremen, men det hade varit en oschvungig upplysning. Den innehåller för många led. Han hade inte orkat lyssna.

Jag har tänkt en del på det där samtalet. Är det kanske så här det är, har jag undrat, om man har en komplicerad sexuell läggning som man försöker förklara för sin omgivning, och tvingas gång på gång se den där matta förvirringen i deras ögon.

De inledde ju så hjälpsamt med att fråga:

– Så du är bisexuell?

– Nej, svarar man ampert, jag är icke­binär transgender.

– Jaha.

Och man ser att de mitt i sin tappra tillplattning tänker: det där kommer jag aldrig orka hålla reda på. Kan vi inte enas om att du är udda, bara?

Eller om man kommer från en plats i världen som ens omgivning har taskig koll på.

– Så du kommer från Somalia? frågar de nyfiket.

(Och lite nöjda med att få visa att de har koll, trots allt.)

– Nej, svarar man sammanbitet, jag kommer från utbrytarrepubliken Somaliland.

– Jaha.

– Som visserligen ligger norr om Somalia, men...

Och man ser att de tänker: vi säger väl Afrika då, rätt och slätt. Vem bryr sig?

Och det är just det där: likgiltigheten.

Att man gnölar och gnetar om distinktioner och finlir som ingen bryr sig ett skvatt om. Framför allt vet man att det är lönlöst att försöka rå på deras likgiltighet. Det är som att försöka hejda en inrullande våg. Man gör sig bara löjlig. Och omöjlig.

Men när man väl har börjat känna vittringen av den majoritetskulturella arro­gansen får man också ett allt känsligare väderkorn för den.

Som under samtalet med min bekanting.

Han frågade hur långt det var att köra till huset i Norr... förlåt, Jämtland, och jag svarade: fem och en halv timme. Och han nickade sakta och deltagande.

– Det är ju å andra sidan vad det tar, sa jag.

– Mmm.

– Om man ska till Skåne, eller Gotland, eller vart folk nu ska. Det tar ju lika lång tid det.

När jag efteråt idisslade samtalet grubblade jag över om folk tycker att fem och en halv timme känns längre om färden går i nordlig riktning?

Efter att ha malt och muttrat detta samtal ett tag började jag tycka att det var riktigt intressant.

Är det möjligen så här det går till, undrade jag, när man börjar odla den där sortens underdoggiga ressentiment som härsknar lite mer för varje generation som det passerar genom, för att sen i värsta fall radikaliseras och bli direkt mordiskt?

Känslan som strömmar genom mig när folk avfärdar halva Sverige med den där avmätta axelryckningen – ”Norrland” – skulle den i förlängningen kunna få mig att spänna på mig ett bombbälte?

Knappast, tänkte jag. Det går inte att jämföra, fattar du väl.

Men om du höjer insatserna ett par snäpp, och föreställer dig att du redan som liten blev retad för din norrländska dialekt (det blev jag ju, invänder en röst. Äh, försök inte, det var allt det lilla det, och du gick snabbt över till stockholmska, som den slemme anpassling du är), eller att dina barn sattes i specialklass för att de hade en sån lågkastig härkomst. Eller att du inte fick det jobb du ville ha, för att det avslöjades att du gillar surströmming...

Jag staplade den ena förutsättningen på den andra, allt för att se om jag kunde suggerera mig själv till bombbältesstadiet.

Det gick så där.

Mest kände jag ett slags pirrig upprymdhet över att äntligen få vara lite marginaliserad. Vilket innebär att smörgåsbordet ligger uppdukat. Tillfällen att snäsa av och läxa upp folk. Inte för att de kommer att bry sig. Men ändå! Jämtland, för helvete.

Bengt Ohlsson
benke@swipnet.se

Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman, ”De dubbelt så bra”, utkom 2018.

Insändare Kuriren 2020-12-17

Föraktet mot Norrbotten ska inte styra satsningen
Vi måste sluta oss samman för att få Norrbotniabanan till stånd och inte finna oss i Trafikverkets negativa inställning till Norrland, skriver signaturen Norrbottning i Västerbotten.

Trafikverkets senaste agerade mot Norrbotniabanan är så fördomsfullt, osakligt och så fullt av direkt osanning så att det bara kan handla om en Norrlandsnegativ inställning.

De påstår att det i denna del av Norrland är en stor avfolkning, att lönsamhet för en järnväg är låg mot att bygga mer banor i söder där det redan finns bra järnvägar som till exempel X2000.

Fakta är ju att denna del av Norrland med Luleå och Umeå nu ökar sin befolkning mest Norrland och med allt som händer från norra Norrbotten till Skellefteå så kommer detta att vara ett av de områden som får starkast tillväxt såvida det inte bromsas av just statliga Trafikverket.

Ska man se på mängden gods som transporteras och avstånden så måste det vara den viktigaste regionen för järnväg, särskilt om miljöaspekter ska med i kalkylen. Att vi dessutom är en region med största elöverskottet gör det ännu mer befogat att inte köra på landsväg.

Jag hoppas att nu alla politiker oavsett färg och företrädare för näringslivet står upp som en kraft liksom att alla medier i våra län nu enigt visar att man kan vara en kraft för sin läsarkrets och landsdel.

Trafikverkets central i storstan har hela tiden haft denna avoga hållning mot övre Norrland och har fått stöd av moderata trafikregionrådet Kristoffer Tamsons och andra Stockholmspolitiker med nedlåtande uttryck som "en järnväg i öde myrmark".

Låter vi Trafikverkets senaste utspel passera utan att vi reagerar så är vi bara att beklaga som en mesig landsända.

Norrbottning i Västerbotten

Längtar du också efter Norrbotniabanan?

Då kan du boka din “biljett” redan nu och tillsammans med andra visa på behovet av hela banan.

Antalet bokningar kommer nämligen att lämnas över till Infrastrukturdepartementet, som ett starkt argument inför nästa nationella transportplan som beslutas 2022.

Denna plan avgör hur snabbt banan kan byggas i sin helhet. Bokningen är öppen till och med 24 januari 2021. Just nu är vi uppe i ca 18000 bokningar.

Varför inte lägga in en fiktiv bokning till schtaaan tisdag 19/1 då det är derby.


Boka här!

Obs! Glöm inte återresan - tänk att bli strandad i schtaaan.....horror.....som att vara med i Edward Munchs Skriet och filmen Deliverence på riktigt fast åsynen av dessa 6-fingers kommer nog ändå vara det värsta för oss segerrusiga norrbottningar.

Jaha, Norrbotten valdes bort – ännu en gång

Vilken olycklig slump.

I fjol somras satte Norrbottensteatern upp en fantastisk, medryckande, själahelande pjäs, om vi ska kalla den så, på Hägnan.

I stora drag bestod den av ett potpurri popdängor av kreatörer vars genialitet, genom årens lopp eller – oftast – vid första bästa chans, glömts bort, sopats under mattan eller helt enkelt fullständigt struntats i av de makthavare som suttit med ess på hand.

En stående replik under föreställningen, när artisternas bidrag till vår gemensamma populärkulturella kanon glömdes bort igen och igen och igen löd enligt följande:

"Det råkade bara bli så. Den här gången. Också."

Det är svårt att inte känna igen sig när man betraktar SVTs senaste storsatsning "Historien om Sverige".

De två första avsnitten har handlat om vårt lands gemensamma fornhistoria, från inlandsisens tillbakadragande fram till ungefärlig vikingatid.

Och, kan ni tänka er – i norra Sverige verkar det inte ha hänt någonting alls av värde enligt SVT.

Nils Harnesk, arkeolog och chef för Samlingsavdelningen på Norrbottens Museum, har en annan bild.

– Ett program som gör anspråk på att beskriva Sveriges historia måste ha en god geografisk representation av hela Sverige. Det tycker jag inte att man har levererat, säger han till SVT.

I NSD utvecklar han resonemanget.
– Det är ett tidsspann på 15 000 år och hittills har bara två platser skildrats i norra Sverige. En expert från norra Sverige har fått komma till tals. Ingen arkeolog från Umeå universitet medverkar, ingen från de nordliga museerna. Det är märkligt när vi vet vilken kunskap som framkommit.

Sanningen är ju att här uppe har det funnits folk lika länge som i södra Sverige – minst. Här uppe har vi jagat ren, grävt fångstgropar, paddlat stockkanot och dekorerat våra släktingars gravar i precis lika hög grad.

De allra senaste forskningsrönen gör gällande att vi har tillverkat stål här uppe så länge att inte ens romarna slog oss.

Den här landsänden är varken efterbliven, ointressant eller underutvecklad – men ändå är det långt ifrån någon ovanlighet att norra Sverige glöms bort.

Vi har nog allihop sett väderkartor på TV som slutar i höjd med Sundsvall.

Vi vet vars Botniabanan slutar – och undrar alla när Norrbotniabanan kommer.

Ingen höjer längre på ögonbrynen när ekonomer grinar över att norrbottniska resurser ska förädlas i Norrbotten med hjälp av el som produceras i Norrbotten – istället för att skicka hela klabbet söderut.

Jag är inte överförtjust i att gnälla om att det saknas representation från norra Sverige i radio, tidningar och TV. Men lik förbannat är det ett faktum – och om inte den marginaliserade höjer rösten över saknad representation kommer ingen att göra det.

– När man ska koka ner 15 000 års historia på tio tv-timmar då måste man acceptera att det mesta inte kommer med. Det här är ingen kanon över Sveriges historia, vi kan inte berätta allt utan vi måste välja hårt, säger producenten Björn Wahrén till Kulturnyheterna.

Jag har full förståelse för det berättartekniska och journalistiska hantverket. Jag har full förståelse för att det sker en urvalsprocess, ingen vet bättre än jag att man ibland är tvungen att välja bort att presentera saker som man egentligen vill ha med i en text eller en film.

I Norrbottensteaterns föreställning visade det sig att samtliga av de kompositörer som negligerats råkade vara kvinnor.

I SVTs urvalsprocess råkade det bli så att det var just Norrbotten som valdes bort.

Det är naturligtvis en olycklig slump, inget annat.

Det bara råkade bli så. Den här gången. Också.

Pelle Johansson
Krönikör NSD