Daniel Ståhl

Daniel Ståhl Världsmästare i diskus 2019.
Foto: David J. Phillip/AP

Hockeybacken i AIK som blev bäst i världen – i diskus

En berg-och-dal-bana till karriär har äntligen nått toppen. Nu går jakten vidare på det perfekta kastet.

Doha.

Han var ishockeybacken med det ruggiga slagskottet, som drömde om Tre Kronor och NHL. 15 år gammal spelade Daniel Ståhl en säsong med AIK. Sedan kom knäskadan som fick honom att pröva på friidrott.

Även om storleken kan ha betydelse i en sport som ishockey kom Ståhls enorma kropp ännu bättre till sin rätt i grenar som kula och diskus.

Han vägde hela 5,4 kilo när han såg dagens ljus den 27 augusti 1992 och var tidigt ett eller ett par huvuden högre än sina kompisar.

Dessutom hade både mamma Taina och pappa Janne ett förflutet som friidrottare. Storasystern Anneli sysslade också med kastgrenarna. Det var helt naturligt att lillebror gick samma väg.

Till en början tränades Ståhl av sina föräldrar. Mamma Taina hade kastat diskus hemma i Finland. Men en helt avgörande händelse bakom att Daniel Ståhl på måndagskvällen stod som världsmästare i Doha inträffade 2008, när Åke Ruus, ledare i Ståhls klubb, Spårvägen, övertalade en av världens främsta tränare, Vesteinn Hafstiensson att komma till Stockholm och ta en titt på en kille som Ruus trodde kunde bli något.

Hafsteinsson hade då fört en av världens främsta diskuskastare till toppen. Estländaren Gerd Kanter har vunnit både OS- och VM-guld. Islänningen minns den där höstdagen mycket väl. En kille i overall stod där på Bosön på Lidingö och kastade. Han var stor som ett hus men hade en teknik som lämnade en del i övrigt att önska.

– Han är ju ett fysiskt monster. Hans skelett är enormt och fysiologerna på Sveriges olympiska kommitté säger att den där killen kan inte drabbas av en stressfraktur, säger Hafsteinsson och skrattar när han tänker på den där dagen för elva år sedan.

Men storleken har också varit ett problem. Ett av Hafsteinsson första krav för att tag sig an Ståhl var att han skulle gå ner i vikt. Jätten vägde då 170 kilo och bantade till 145, som är den matchvikt han håller i dag.

Resan mot toppen har inte varit spikrak. Att bygga en diskuskastare tar tid och genombrottet kom först 2013 när Ståhl kastade 66,89 vid en tävling i USA.

Till EM i Zürich 2014 kom han med medaljförhoppningar, men det slutade i fiasko och missat kval.

Lika mycket som teknik har gänget kring Ståhl arbetat med att få psyket på plats. Ståhl har inte lika lätt med rampljuset som till exempel Armand Duplantis. Han trivs bäst i den närmsta vänkretsen.

I VM i Peking 2015 blev det en femteplats, men i Rio-OS året därpå var svackan tillbaka och han missade i kvalet.

I London-VM 2017 vände det uppåt igen och han fick äntligen kliva upp på prispallen och ta emot ett silver, slagen endast med två centimeter. Samma sak hände i fjol vid EM, men då var marginalen 23 centimeter.

På måndagen fick han äntligen kliva högst upp. Jakten på guldet är över, men inte på det perfekta kastet.

Hafsteinsson är övertygad om att det kommer.

– Jag känner att Daniel kan kasta två, tre år till och öka sin kapacitet. Sedan kan han leva på det i sex till åtta år till, säger Hafsteinsson.

Då är det världsrekordet vi talar om, det som DDR-kastaren Jürgen Schultz satte 1986 och som är djupt ifrågasatt på grund av dopningsmisstankar. Hafsteinsson säger att hellre än att stryka rekordet vill han att det ska slås och det tror han att Ståhl är fullt kapabel att göra.

Drömkastet kommer när han kan kombinera tekniken men den enorma kraftresurs som han besitter.

Hans tränare jämför med formel 1. Bästa bilen med bästa föraren vinner.

– När Daniel har gasen i botten kastar han lite sämre. När hans kraft och teknik fungerar perfekt tillsammans och det är en solig dag kommer han att kasta gigantiskt långt. Det kan jag lova.

Hafsteinsson förtydligar teknikbristerna och säger att när Ståhl tar i ”landar” han i istället för att ”driva igenom” till kastpositionen. Ungefär som en häcklöpare eller längdhoppare som får för mycket höjd, kraften riktas mindre framåt.

Hur länge kommer världstränarens och världsmästarens samarbete att vara? Hafsteinsson säger att Ståhl börjar bli trött på honom, men att han höll på med Gerd Kanter i tolv år och att det i alla fall kommer att bli en fortsättning över OS i Tokyo nästa sommar.

– Det är lite upp till Daniel. Jag arbetar med elva andra kastare och har kö. Det där långa kastet, som vi fortfarande väntar på, kommer inom två, max tre år. Och jag skulle väldigt gärna vilja se det, säger Hafsteinsson.

Jens Littorin
jens.littorin@dn.se

En Stålman