Old School Hockey

Svensk ishockey hjälte, norrbottning, en av dom hårdaste, svartaste ögonen på en hockey plan och har aldrig backat från en feg nordamerikansk tjuvsmäll!

Han har vunnit SEX SM-guld - men är ändå inte ens den kändaste backen i familjen. Här berättar Brynäslegendaren Stig Salming om sin otroliga karriär. #twittpuck https://t.co/kIiIaJElSs

— Hockeysverige.se (@hockeysverige) September 15, 2019

Old School NHL
av Uffe Bodin Hockeysverige.se från 2008
Paul Coffey
Skridskovirtuosen med de omöjliga rekorden

Han kallades den fjärde forwarden och blev legendarisk för sin skridskoåkning och offensiva talang. I dagens Old School NHL tar vi oss en närmare titt på Paul Coffey, backen som på många sätt personifierade 1980-talets gladhockey.

1960 hade den amerikanske sångare Johnny Tillotson en gigantisk hit med ”Poetry in Motion”, en låt vars titel med fördel kan användas för att summera Paul Coffeys sagolika ishockeykarriär. Coffey, som föddes i Weston, Onatrio året efter Tillotsons mastodonthit, var en gudabenådad skridskoåkare som ofta spelade i ett högre tempo än sina motståndare. Hans mjuka, nästan flytande skridskoåkning var ingenting annat än ren och skär ”poesi i rörelse”.

Coffey draftades av Edmonton Oilers som sjätte spelare 1980. I samma draft lyckades klubben knyta till sig Jari Kurri (69:e spelare), målvakten Andy Moog (132:a) – och Luleålegendaren Lars-Gunnar Pettersson (174:a) som aldrig blev NHL-spelare men i stället satte målrekord i elitserien.

Hösten efter draften tog Coffey, Kurri och Moog plats i ett Oilers på frammarsch. Wayne Gretzky och Mark Messier hade klarat av sina NHL-debuter säsongen innan och känslan var ofrånkomlig: Edmonton Oilers hade något riktigt stort på gång. I Paul Coffey fick klubben ett element som saknades – en riktigt vass offensiv back med ett välutvecklat spelsinne.

Han var otvivelaktigt en av de mest renodlade skridskoåkare sporten någonsin hade sett. Han hade en fantastisk accelerationsförmåga och passade perfekt in i det spel vi ville spela, har den dåvarande coachen Glen Sather berättat för ESPN.

Växte i takt med Oilers framgångar

Det tog inte Paul Coffey många säsonger att etablera sig som en av ligans främsta backar. Efter att ha gjort blygsamma 32 poäng som rookie tog karriären ordentlig fart. Han gjorde 29 mål och 89 poäng under sin andra NHL-säsong och 29 mål och 96 poäng under den tredje.

Det var under hans fjärde säsong i ligan, 1983/84, som Coffey och för den delen hela Edmonton Oilers gick från lovande till strålande. Efter att ha förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Islanders 1983 tog Oilers över tronen i stor stil 1984. De åldrande övermännen från Long Island sattes på plats med 4-1 i matcher och starskottet på Edmontons storhetstid hade avfyrats.

Även på individnivå hade Paul Coffey inlett en era av storhet. Med sina 126 poäng (40+86) på 80 matcher kom han tvåa i poängligan bakom Wayne Gretzky och blev den blott tredje backen i NHL-historien efter Bobby Orr och Denis Potvin att göra över 100 poäng på en säsong.

Trots det gick Norris Trophy till Washingtons Rod Langway. Bland experterna ansågs Coffey alltför endimensionell. Han kallades på gott och ont den fjärde forwarden”.

–Jag tycker verkligen att han var underskattad som spelare, har Wayne Gretzky sagt till den gamla vännens försvar. Paul kunde på egen hand vända en matchbild. Han kunde vara den förste som tog sig in i anfallszonen, men han kunde också vara den förste att hinna tillbaka till försvarszonen.

Paul var lite som jag. Jag kunde aldrig spela på sättet som Messier spelade. Paul var inte som Ray Bourque eller Denis Potvin, men han hamnade ändå aldrig i fel position.

”Han var helt dominant”

Efter ännu en hundrapoängssäsong och ännu en Stanley Cup 1984/85 kunde inte ens de mest svårflörtade belackarna låta sig charmas av Paul Coffeys spel. Nu fick han sin Norris Trophy, den första av tre i karriären. I processen lyckades han slå nytt poängrekord för backar i slutspelssammanhang. Hans 37 poäng (12+25) på 18 slutspelsmatcher står sig ohotat än i dag.

Och fler rekord skulle det bli från Paul Coffeys sida. Säsongen 1985/86 kom han en hårsmån från att bli den första backen i NHL-historien att spräcka 50-målsvallen. Hans 48 fullträffar på 79 matcher sitter ändå tämligen säkert i rekordböckerna med tanke på att dagens främsta NHL-backar har fullt sjå att komma halvvägs till den noteringen.

Han var helt dominant, minns Wayne Gretzky i en intervju med ESPN. Offensivt kunde ingen stoppa honom, de kunde inte ta pucken av honom. Hans passningar från egen zon var nästan som Dan Marinos (legendarisk quarterback i Miami Doplhins), han kunde träffa tejpen på en kille som kom i hög fart i mittzonen.

Paul Coffey vann ytterligare en Stanley Cup med Edmonton Oilers 1987. I november samma år tradades han till Pittsburgh Penguins sedan han hamnat i en lönekonflikt med Oilers. I Pittsburgh fick han återuppleva samma scenario som i Edmonton, ett ungt och mycket talangfullt lag med en stor stjärna i Mario Lemieux. I sin fjärde säsong med klubben, 1990/91, vann Paul Coffey sin fjärde och sista Stanley Cup när Minnesota North Stars besegrades med 4-2 i matcher.

Penguins vann även bucklan året därpå, men då hade Paul Coffeys karriär redan fortsatt på annat håll. Han skeppades till Los Angeles Kings där han återförenades med Wayne Gretzky. Men bara för ett år. Sedan fick Coffey dra upp flyttpålarna ännu en gång när Detroit Red Wings hämtade in den då 32-årige backen.

På kollisionskurs med Bowman

Tiden i Detroit var på gott och ont. Laget blev allt mer framgångsrikt för varje säsong, men Paul Coffey och den coachen Scotty Bowman drog inte jämnt. Bowman ville se Coffey lägga mer energi på det defensiva spelet, spelaren själv tyckte att han skulle få fria tyglar. Deras konflikt fick ett abrupt slut när allstar-backen, till sin stora irritation, tradades till Hartford Whalers hösten 1996.

Paradoxalt nog hamnade Coffey tämligen omgående i Philadelphia Flyers, som ställdes mot just Detroit i Stanley Cup-finalen samma säsong. Där drog Bowman dock det längsta strået och en förbittrad Coffey fick se sina före detta lagkamrater lyfta bucklan efter en fyra matcher kort serie.

Det var ungefär här det började gå utför. Medan Wayne Gretzky fick ett avsked värdigt en konung, upplevde hans gamle sidekick hur karriären förtvinade. Avslutningen var rent av ovärdig. Efter stopp i Chicago och Carolina värvades han sommaren 2000 till Boston. Där skulle han fylla tomrummet efter legendaren Ray Bourque som hade tradats till Colorado föregående säsong.

Tyvärr var floppen oundviklig. En trött Coffey producerade bara fyra assist på 18 matcher innan Bruins valde att köpa ut honom ur kontraktet. En av NHL-historiens mest häpnadsväckande karriärer var till ända.

–Efter 21 år hade jag och hockeyn sugit musten ur varandra. Alla kan inte lämna sporten som Wayne gjorde, visst skulle man vilja bli ihågkommen för sin karriär, men att bara rida i väg i solnedgången eller smyga ut när ingen tittade, det fungerade också för en blyg person som jag, konstaterade Coffey med några års distans till debaclet i Boston.

Bakom sig lämnade han trots allt en Stanley Cup-buckla där hans namn är ingraverat fyra gånger. För att inte nämna flera mäktiga poängrekord som kanske aldrig kommer att slås. Men framför allt är det de där mjuka men ändå explosiva skridskoskären som alltid kommer att förknippas med Paul Coffey.

”Poetry in motion”, kort och gott.

Uffe Bodin Hockeysverige.se 2008


Survivors Eye of the tiger

Dan Augustsson SvenskaFans Hall of Fame 2012:

Brian Leetch
Många anser att Brian Leetch är New York Rangers största spelare genom tiderna, den som möjligen kan konkurrera är Rod Gilbert som är Rangers bäste målgörare och poängplockare genom tiderna, gjorde hela 18 säsonger i klubben så där snackar vi om en ikon.

Den stora skillnaden mellan de två New York legenderna är att Leetch vann en Stanley Cup.

Leetch föddes i Texas och växte upp i Connecticut och gjorde stor succé i New York när han debuterade i laget åtta dagar efter att Vinter-OS i Calgary 1988 avslutats (han gjorde 6 poäng på 6 matcher för USA under OS).

Leetch gjorde 14 poäng på 17 matcher den säsongen och gick in i säsongen 1988-89 som en av favoriterna till att vinna Calder Trophy som årets bäste rookie. Han motsvarade förväntningarna med råge när han noterades för 23 mål och 71 poäng under sin rookiesäsong som givetvis belönades med Calder Trophy.

Under karriären som följde så vann han i en mördande konkurrens Norris Trophy två gånger och när Rangers vann Stanley Cup 1994 efter att ha väntat 54 år så belönades han med Conn Smythe Trophy.

Leetch blev då den förste spelaren som inte var kanadensare som vann trofén, han var ensam amerikan om att ha vunnit Conn Smythe tills Tim Thomas och Jonathan Quick utökade antalet till tre. Det säger en hel del när man inser att han blev den andre spelaren genom tiderna som vunnit Calder, Norris och Conn Smythe, det är fortfarande bara två spelare som lyckats med den bedriften och den förste som lyckades var givetvis Bobby Orr.

Brian Leetch spelade 1205 matcher i NHL för tre klubbar under arton säsonger och gjorde 247 mål, 742 assist och 1052 poäng, de siffrorna ger honom en åttonde plats bland backarna när det gäller poäng, en sjunde och en tionde plats när det gäller assist och mål.

Brian Leetch har två NHL-rekord och tolv klubbrekord för New York Rangers och är lagets näst bäste poängplockare genom tiderna efter nämnde Gilbert.

Leetch valdes in i Hockey Hall of Fame 2009 och när ni läsare röstade in honom som den trettonde spelare i SvenskaFans Hall of Fame så besegrade han Eric Desjardins, Al MacInnis och Scott Stevens

---

Omröstning 13:

Brian Leetch – 37 %
Al MacInnis – 36 %
Scott Stevens – 21 %
Eric Desjardins – 6 %

Totalt 367 röster

---

Brian Joseph Leetch föddes den 3 mars 1968 i Corpus Cristi, Texas, US men familjen flyttade från Texas när Brian fyllt tre månader, familjen hamnade så småningom i Chesire, Connecticut.

Leetch kunde troligen blivit lika bra i Baseball som han blev i ishockey, i high school ledde han som fruktat pitcher sin skola till att bli delstats-mästare i Connecticut.

Samtidigt så var han en All-Star för sitt hockeylag där han gjorde 53 mål och 50 assist, under de följande två säsongerna gjorde han 70 mål och 90 assist för Avon Old Farms på 54 matcher. De siffrorna drog givetvis till sig uppmärksamhet från NHL-lagen som skickade scouter i mängder för att se på high school ishockey något som aldrig hänt förut.

1986 valdes Leetch i den första rundan av New York Rangers som den nionde spelaren sammanlagt. Till hösten började han plugga på Boston College och under säsongen 1986-87 gjorde han 47 poäng på 37 matcher, vilket gav honom dels en inbjudan till USA's OS lag den kommande säsongen men han blev också utsedd till årets rookie och årets spelare i Hockey East som Boston College tillhörde.

Han debuterade Rangers den 29 februari 1988 och fick en assist i sin första NHL match.

Debutsuccén följdes av en ändå bättre rookiesäsong 1988-89 där han satte nytt målrekord för rookiebackar i NHL och gjorde sammanlagt 71 poäng vilket gav honom Calder Trophy.

Säsong 1990-91 gör Leetch 88 poäng på 80 matcher och räknas nu på allvar som en av ligans bästa backar. Här är en uppräkning av de backar som han konkurrerade med när han var som bäst under 1990-talet: Ray Bourque, Paul Coffey, Al MacInnis, Chris Chelios, Phil Housley, Larry Murphy, Scott Stevens och Sergei Zubov, lite större konkurrens än det är i dagens NHL (gäller även för 2020)

Den följande säsongen så vinner  Leetch Norris Trophy efter lysande spel som resulterade i 22 mål, 80 assist och 102 poäng, han blir därmed den back som senast gjort över 100 poäng i NHL. Den följande säsongen blir han skadad och missar över halva säsongen, säsongen 1993-94 kommer han igen och tangerar sitt målrekord på 23 och gör sammanlagt 79 poäng när Rangers vinner Presidents Trophy och i slutspelet dominerar han och gör otroliga 34 poäng på 23 matcher när rangers äntligen vinner Stanley Cup efter att ha väntat 54 år sedan den senaste triumfen. Efter slutspelet belönas han med Conn Smythe Trophy och blir därmed den förste icke-kanadensaren som vinner pokalen.

Den följande säsongen blir det lockout men spelet kommer igång under våren och Leetch svarar för en klart godkänd säsong med 41 poäng på 48 matcher, i slutspelet går det däremot inte lika bra, Rangers åker ut i den andra omgången. Leetch har tillsammans med Rangers ytterligare två bra säsonger då laget går till den andra omgången av slutspelet, Leetch gör de säsongerna 85 respektive 78 poäng och belönas med sin andra Norris Trophy säsongen 1996-97. Han är under sin karriär bland de fem bästa i omröstningen till Norris Trophy ytterligare fyra gånger. Han är Rangers lagkapten mellan 1997 och 2000 då han både efterträder och blir efterträdd av Mark Messier.

Efter säsongen 1996-97 så kommer Rangers att missa slutspelet under resten av tiden som Leetch tillbringar i klubben, säsongen 2003-04 är laget riktigt dåligt och bestämmer sig för att göra sig av med sina veteraner. Brian Leetch tradas till Toronto Maple Leafs mot Maxim Kondratiev, Jarkko Immonen och två draftval, han gör bra ifrån sig i Toronto med 15 poäng på de 15 första matcherna innan slutspelet började.

I slutspelet blir det 8 assist från Leetch klubba på de 13 matcher Maple Leafs får spela innan de blir utslagna. Efter lockouten 2004-05 så skriver Leetch på för Boston Bruins och gör under säsongen sin tusende poäng i NHL. Under säsongen 2006-07 får Leetch erbjudande från massor av NHL lag men han tackar inte ja till något erbjudande utan den 24 maj 2007 så pensionerar han sig officiellt.

I september 2007 blir han en av de som belönas med Lester Patrick Trophy för sina insatser för att göra ishockey mer populärt i USA. Den 24 januari pensionerar New York Rangers Brian Leetch tröjnummer 2 och i  juni 2009 blir han invald i Hockey Hall of Fame.

Leetch spelade internationell ishockey för USA i tre olika OS-turneringar med ett OS silver från Salt Lake City 2002 som största framgång. Han spelade JVM för USA under tre turneringar och deltog i två senior-VM.

Leetch var lagkapten för USA när laget vann World Cup 1996 och deltog dessutom i Canada Cup 1991 och World Cup 2004.

Meriter:
Stanley Cup: 1 gång, 1994
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1994
James Norris Trophy: 2 gånger, 1992, 1997
Calder Trophy: 1989
All Star Team 1: 2 gånger, 1992, 1997
All Star Team 2: 3 gånger, 1991, 1994, 1996
All Rookie Team: 1989
Fick sitt tröjnummer pensionerat av NY Rangers den 24 februari 2008.
Han var den förste amerikan som vann Conn Smythe Trophy.
Han har NHL rekordet för flest mål av en rookieback med 23 mål från säsongen 1988-89.

Leetch placerades 2010 av tidningen Hockey News på plats 18 bland de 20 bästa backarna i NHL genom tiderna.

Källor: NHL.com, Greatesthockeylegends.com, Legendsofhockey.net, wikipedia.org, hockey-reference.com

Dan Augustsson, SvenskaFans Hall of Fame 2012.

Nicklas Lidström.
Nicklas Lidström är av många ansedd som den bäste europeiske spelare som någonsin spelat i NHL (enligt mig är det antingen han eller Jaromir Jagr). Om man är bäste europé så måste man väl också vara bäste svensk, det tycker i alla fall jag och många med mig. Mats Sundin och Peter Forsberg i all ära men inte ens om man slår ihop deras meriter så når de upp till Nicklas Lidström.

Det går att räkna upp Lidströms alla meriter men det är inte de som gör honom störst av svenskarna enligt mig. Lidström är bäste svensk i NHL genom tiderna av ett par enkla orsaker. För det första gjorde han alla spelare runt omkring honom bättre, alla vågade ta den där extra lilla chansen eftersom de visste att Lidström fixar det om jag misslyckas. För det andra så var alltid laget viktigast för Lidström, det enda pris som var viktigt för honom var Stanley Cup, allt annat var av mycket mindre betydelse. För det tredje så är han den bäste idrottsambassadör Sverige någonsin haft, han har alltid haft tid för fans och media och vad jag vet aldrig gnällt på motståndare eller domare efter en match.

Nicklas Lidström har spelat 1564 matcher i NHL och gjort 264 mål, 878 assist och 1142 poäng. Gordie ”Mr Hockey” Howe spelade 1684 matcher för sitt Detroit 1946-1971. ”Mr Hockey” gjorde 25 säsonger i Red Wings och skrapade ihop 1638 matcher, 786 mål, 1023 assist totalt 1809poäng. Steve Yzerman är en annan ikon i klubben: 1514 matcher, 692 mål, 1063 assist, totalt 1755 poäng.

Med de siffrorna ligger Lidström överlägset på första plats när det gäller assist bland backar i Detroit och på andra plats när det gäller matcher i Red Wings och på tredje plats när det gäller poäng totalt bland svenskarna i NHL genom alla tider (Daniel Alfredsson har 1 157 poäng (444 mål och 713 assists) på 1 246 matcher och Mats Sundin har 1 349 poäng (564 mål och 785 assists) på 1 346 matcher).

Bland backarna ligger han på sjätte plats när det gäller poäng och assist och på femte plats när det gäller spelade matcher.

Hans 263 matcher och 183 poäng i slutspelet ger honom andra plats när det gäller spelade matcher och tolfte plats i poäng bland alla spelare genom tiderna.

Nicklas Lidström vann den åttonde omröstningen till SvenskaFans Hall of Fame, han besegrade Rob Blake, Chris Chelios och Scott Niedermayer. Lidström fick nästan 70% av rösterna och blev därmed den åttonde spelaren som SvenskaFans läsare röstade in i SvFHoF.

–

Omröstning 8:

Nicklas Lidström – 69%

Chris Chelios – 25%

Scott Niedermayer – 5%

Rob Blake – 2%

–

Nicklas Erik Lidström föddes den 28 april 1970 i Krylbo, Sverige. Han började spela hockey i Avesta med Skogsbo SK men som 18-åring debuterade han i Elitserien med Västerås. 1989 draftades han i den tredje rundan av Detroit Red Wings (totalt #53) och han debuterade i NHL säsongen 1991-92 efter tre säsonger i Elitserien.

Svenska sk. experter tyckte givetvis att det var alldeles förtidigt men Lidström visade att de hade helt fel, visserligen dröjde det innan alla förstod hur bra han var men så småningom fattade alla. Finns det idag någon som tror att Lidström blivit lika bra eller bättre om han stannat i Sverige en eller ett par säsonger till.

Redan efter första säsongen blev han uttagen i All Rookie Team tillsammans med sin backpartner Vladimir Konstantinov, dessutom blev han tvåa bakom Pavel Bure i omröstningen till årets rookie. Han har en bra karriär fram till Stanley Cup segern 1997, händelserna under firandet efter segern där bland annat Vladimir Konstantinov blir allvarlig skadad i en bilolycka gör att Lidström får mer ansvar från och med säsongen 1997-98. Lidström blir nu den stjärna Detroit hela tiden hoppats på att han skulle bli, tidigare hade han blivit sexa två gånger i omröstningen till Norris Trophy men nu kommer han att bli tvåa i omröstningen tre säsonger i rad.

Säsongen 2000-01 blir han etta i omröstningen och vinner sin första Norris Trophy, han upprepar triumfen i Norris ytterligare två säsonger innan han säsongen 2003-04 har ett mellanår med bara 38 poäng vilket ger en ny sjätte plats i Norrisomröstningen. När Detroit vann Stanley Cup säsongen 2001-02 så belönades Lidström som förste europeiske spelare med Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Lockouten säsongen 2004-05 kommer perfekt för Lidström, han är smart nog att inte spela alls den säsongen utan låter kroppen vila. När säsongen 2005-06 kör igång är han i toppform och sätter nytt personligt rekord med 80 poäng vilket givetvis ger honom hans fjärde Norris Trophy. De två följande säsongerna vinner han också Norris Trophy och säsongen 2007-08 får hans som förste svenske och europeiske lagkapten ta emot Stanley Cup pokalen.

De följande säsongerna blir inte lika bra och många börjar anse att han nått toppen av sin karriär och att det nu börjat gå utför, efter två säsonger med tredje och fjärdeplaceringar i Norrisomröstningen så vinner han Norris Trophy igen säsongen 2010-11. Att Lidström vann 2011 berodde nog till största delen på att New York pressens tre avdelningar i PHWA bojkottade samtliga omröstningar efter säsongen i protest mot NY Islanders behandling av en av deras medlemmar. Zdeno Chara missade massor av röster på grund av det och han var bara 48 poäng bakom Lidström på tredje plats. Lidström fick sannolikt också många sympatiröster eftersom många trodde att det var hans sista säsong i NHL. Han avslutade sedan sin osannolikt framgångsrika säsongen 2011-2012 och blev femma i omröstningen till Norris Trophy.

Av någon konstig anledning dröjde det väldigt länge innan svenska allmänheten fick upp ögon om hur stor stjärna Lidström var på andra sidan Atlanten. Eftersom Detroit nästan alltid gick långt i slutspelet så var han sällan med när det drog ihop sig till VM. Hans spelstil är inte heller den som gör att någon som bara ser honom en eller ett par matcher om året lägger märke till honom. Han var helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle och behövde aldrig göra något spektakulärt för att ta pucken. Det var inte förrän OS i Turin 2006 då han blev nationalhjälte när han gjorde det avgörande målet i finalen mot Finland som han blev allmänt erkänd i Sverige. Att han bara blev nominerad till Jerringpriset en gång under sin karriär säger det mesta, 2007 samma år som han blev sexa i svenska folkets omröstning till Jerringpriset i Sverige så utnämnde tidningen The Hockey News honom till tidernas bäste europé i NHL.

Jag kan tänka mig att Nicklas Lidström som förste europe (Stan Mikita undantagen) kan komma att få Lester Patrick Trophy någon av de kommande säsongerna, priset ges till någon som betytt mycket för Ishockeyns utveckling och popularitet i USA.

Dan Augustsson svenska fans

Meriter:
Stanley Cup: 4 gånger, 1997, 1998, 2002, 2008
James Norris Trophy: sju gånger, 2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011
Conn Smythe Trophy: en gång, 2002
All Star Team 1: tio gånger, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011
All Star Team 2: två gånger, 2009, 2010
All Rookie Team: 1992
Förste europé som vunnit Norris Trophy.
Förste europé som vunnit Conn Smythe Trophy.
Förste europé som varit lagkapten för ett lag som vunnit Stanley Cup.
Förste europeiske back som nått 1,000 poäng i NHL.
Han är den europeiske spelare som spelat flest matcher i NHL (1564).
Han den den spelare som spelat flest matcher för enbart ett lag i NHL (1564).
Han den den spelare som spelat näst flest matcher för ett lag i NHL (1564) efter Gordie Howe.
Fick se ssin tröja hissas upp i taket 2014.
Han är den spelare i NHL som varit äldst när han gjorde sin första hattrick (40 år, 210 dagar).
Han är den äldste back som gjort en hattrick i NHL (40 år, 210 dagar).
Han är den äldste spelaren som vunnit Norris Trophy (41 år, 57 dagar).

Länkar: Två olika hyllningsartiklar om Lidström:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/Gastkronika-Lidstroms-plats-i-historien--446504
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/En-avskedshyllning-till-Nicklas-Lidstrom-svensk-hockeys-storsta-spelare--446364

Året var 1973. Mad dog var namnet. 38 år och rookie i NHL!

av Peter Ekholm 2018 @ekholmpeter / korrespondent NHL.com/sv
Jaromir Jagr
Egentligen inte old school eftersom Jagr spelar ju än, nu i den tjeckiska högstaligan (var annars?).

Draftad av Pittsburgh Penguins gjorde Jagr entré i NHL 1990, med fart som en raket och ett skott lika hårt som en häst sparkar slog han igenom med dunder och brak. 18 år gammal blev det 57 poäng på 80 matcher som rookie vilket gav honom en plats i NHL Rookie All Star Team 1991 och under sina två första säsonger fick han lyfta Stanley Cup-pokalen två gånger.

Många spelare hade säkert varit nöjda. Att två gånger i rad fått vinna Stanley Cup är inte fy skam, men Jagr är och har aldrig varit som alla andra. Tjecken fortsatte som han hade börjat och öste in poäng säsong efter säsong. Det gav honom poängligatitlar, -95, -98, -99, -00 och -01. Sammanlagt blev det 1921 poäng, näst flest någonsin.

Han har också en Hart Trophy och en Masterton Trophy ståendes i prisskåpet. Dessutom fick han spela tio All Star-matcher och blev framröstad till ligans All Star-lag sju gånger.

Det är meriter som få andra spelare mäktat med och kanske inte kommer mäkta med igen.

Mål och poäng
I flertalet av sina poängrika säsonger har Jagrs siffror i målkolumnen alltid stuckit ut. Hans totalt 766 fullträffar är tredje flest genom alla tider, bara en viss Wayne Gretzky och en viss Gordie Howe har gjort fler.

Gretzky samlade ihop makalösa 894 mål och 1 963 assist för 2 857 poäng på 1 487 matcher under 20 år i ligan med Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, St. Louis Blues och New York Rangers mellan 1979 och 1999. Gordie Howe är tvåa i antal mål med sina 801, Ron Francis silvermedaljör sett till antalet assist med 1 249 och Jaromir Jagr på andra plats i poängtotalen med 1 921.

Hela 19 gånger har Jagr gjort mer än 20 mål under samma säsong, 15 gånger har han stått för minst 30 och hela tre gånger har han mäktat med en magiska gränsen på 50 fullträffar. Flest under en säsong i sin karriär nådde han 1995-96 då han sköt 62 baljor för Penguins.

Och som han firade dem sen, den klassiska saluten med fingrarna mot pannan är och kommer alltid förbli en ihågkommen målgest signerat Jagr.

Kärleken till hockeyn

"Jaromirs karriär talar för sig själv. Han är en legendar i vår sport"

Orden kommer från Brad Treliving som blev Jagrs sista general manager i NHL-sammanhang. Treliving tog, efter mycket om och men, till slut in Jagr i Calgary Flames inför säsongen 17/18 och ännu en gång hade Jagr motbevisat ålderstvivlarna och förlängt sin karriär.

För Jagr handlade det aldrig om att bevisa något. För honom handlade om sin kärlek och lidelse till sporten ishockey. Och det är kanske det som är det mest fascinerande med Jagr.

"Jag älskar sporten och jag är villig att göra vad som helst för att kunna spela så länge som möjligt"

Det var Jaromir Jagr som bad om nycklar till träningshallen, tränade medan andra sov och körde tunga fyspass efter matcherna. Det är så han främst kommer bli ihågkommen i NHL.

Ihärdigheten resulterade i 1733 matcher, 34 färre än Gordie Howes 1767 och 23 färre än Mark Messiers 1756. Det är enorma siffror som blivit möjliga att uppnå på grund av det hårda jobb som Jagr lagt ner.

Under karriären har Jagr knappt varit skadad om man bortser från sista säsongen då det bara blev 22 matcher med Calgary Flames men det var 22 matcher som Jagr, Flames och alla hockeyfans kommer minnas länge.

"Jag fick göra en assist på hans sista mål. Det är något som jag är väldigt väldigt glad över nu", sa Johnny Gaudreau.

Ännu fler rekord i NHL

Jagr har 283 poäng (107 mål, 176 assist) på 412 matcher efter att han fyllde 40 år 15 februari 2012, som kan vara hans mest svårslagna rekord. Det är 16 mer poäng än Howe, som är tvåa på 267.

Bara 15 procent av alla aktiva NHL spelare (145 av 967) har så många  poäng under hela sin karriär som Jagr hade efter han fyllt 40 år.

Jagr har även rekordet att vara den äldsta spelaren i laget som toppade skytteligan. Jagr var 42 år när han ledde New Jersey Devils under 2013-14 med 67 poäng (24 mål, 43 assist) på 82 matcher, och han var 44 när han ledde Florida Panthers med 66 poäng (27 mål, 39 assist) på 79 matcher under 2015-16. Howe hade tidigare rekordet då han som 41-åring ledde Detroit Red Wings under 1969-70 med 71 poäng (31 mål, 40 assist) på 76 matcher.

Stanley Cup legend

I Stanley Cup har Jagr 201 poäng (78 mål, 123 assist) på 208 matcher. Med det rankas han som den femte bästa spelaren genom alla tider och är den förste på den listan som inte spelade för Edmonton Oilers under 80-talet.

Jagr hade minst 10 poäng under 10 tillfällen i Stanley Cup vilket ger honom en 4:e plats totalt, tillsammans med Glenn Anderson och Paul Coffey (enligt Hockey-Reference.com). Gretzky och Messier hade minst 10 poäng under 14 tillfällen under Stanley Cup, Jean Beliveau klarade av att göra det vid 11 tillfällen.

Jagr hade mer poäng under slutspelen än Calgary Flames hela lag hade då han spelade där, laget hade 173 poäng (69 mål, 104 assist) på 426 matcher, utan att räkna med målvakten Mike Smith's 19 matcher. Det fanns 10 andra lag i NHL som hade en, totalt sett, lägre poängskörd än vad Jagr hade då Jagr var i Flames.

Still going strong
Jagr spelar nu i sitt femte(!) årtionde, någonting som endast Gordie Howe gjort tidigare.

Den 15 februari fyller Jagr 48 år och det är snart två år sedan han lämnade NHL. Men det hindrar honom inte från att fortsatt vräka in poäng i hockeyns absoluta toppskikt.

Jagr har haft lite problem med skador under säsongen, men är tillbaka för klubben Rytiri Kladno, som spelar i den tjeckiska högstaligan och han gjorde comeback för några veckor sen och det med besked.

Jagr gjorde två mål i comebacken och noterades dessutom för två assist – och lämnade alltså isen med fyra gjorda poäng. Han har nu gjort hela 19 poäng på 22 spelade matcher, och ligger därmed tvåa i Kladnos interna poängliga.

To be continued

Världens bästa målvakt – Old School Hockey

Pekka Lindmark
I SVT-dokumentären ”Hockeyns historia” tillägnas målvaktslegendaren ett eget kapitel och utses även till världens coolaste målvakt. En titel som vi nog alla kan hålla med om då Pekka är i en klass för sig.

Foto: Bildbyrån.

Hockeymålvakter är verkligen ett speciellt släkte i idrottens världshistorien.
Men det finns verkligen få som är lika sköna som Pekka Lindmark.
Kolla bara in de här 52 sekunderna som vet ni exakt varför.

Pekka världens coolaste målvakt

Den 8 november 1956 föddes Peter Lindmark i Kiruna. Och 25 år senare skulle han bli Pekka med hela svenska folket när burväktaren tog över målet i Tre Kronor.

Pekka skönast i landet
Med sin otroliga charm vann han mångas hjärtan ute i svenska stugorna och med sitt fantastiska målvaktsspel skrev han för alltid in sig i svensk ishockeyhistoria. En av vårt lands absolut skönaste idrottare.


9:25 Lulelegendaren Johan Rosén måste ha skrattat efteråt han också.

Pekka ansågs vara den bästa målvakten utanför NHL under sin storhetstid. I Old School Hockey berättar målvaktslegendaren Pekka Lindmark om sin framgångsrika karriär och delar med sig av spännande anekdoter från såväl tiden i Malmö som Tre Kronors äventyr ute i Europa.

VBM – Världens bästa målvakt, det var så han kallades ibland, Peter Lindmark från Kiruna. ”Pekka”, som Lindmark kallas för, var egentligen aldrig den omtalade talangen som junior. Han spelade aldrig i Juniorlandslaget och först vid 25 års ålder gjorde han elitseriedebut. Det som sedan kom att ske åren efter elitseriedebuten är i stället smått fantastiskt, från Kiruna till att utses till VM:s bästa målvakt och elitseriespelare fram till han var över 40 år.

Vi låter Peter själv berätta om denna smått fantastiska resa.

Han inledde sin yrkesbana som gruvarbetare på LKAB, men trots det krävande jobbet fick han en stämpel på sig under sina år i både Elitserien och Tre Kronor att vara en lat och träningsovillig person. Men då jag undrar om det verkligen går ihop med att man samtidigt utses till VM:s bästa målvakt skrattar Lindmark gott och säger:
– Nej, det gör det givetvis inte. Jag har aldrig gillat sommarträningen, det har liksom inte varit min grej. Men då vi har kommit ut på is så har jag alltid gett järnet och kört hårt. Men det där med sommarträning, haha.

Du är ju född och uppväxt i klassisk hockeymiljö, det vill säga Kiruna. Men det var inte i IFK Kiruna som du började din karriär.
– Nej, det är riktigt. Då jag var liten spelade jag först i Kiruna AIF, men mina kompisar spelade i IFK så jag flyttade över dit väldigt tidigt. Jag var säkert bara tolv eller tretton år då.
– Det var ju rivalitet mellan klubbarna redan i den åldern även om det blev värre när man kom upp och spelade med de äldre lagen.

Du spelade med dina kompisar Roger Älvero, Hasse Edlund, lulelegendaren Roger Mikko, Ulf Zetterström med flera från Luossavararinken i IFK Kiruna medans din jämngamle målvaktskollega Göte Wälitalo spelade för arbetarklubben AIF. Umgicks du och Wälitalo redan vid den här tiden?
– Nej, inte speciellt mycket i alla fall. Jag höll till med mina kompisar med Göte höll till med killarna från AIF.
– Det var föst då vi började spela i landslaget tillsammans som vi även började umgås en del.

Kiruna är en riktig hockeystad som redan hade fostrat stora profiler så som Eilert ”Garvis” Määttä, Tord Lundström, Stig Salming, Börje Salming och så vidare. Hockeyintresset i stan måste väl varit fantastiskt stort vid den här tiden?
– Intresset var väldigt stort skulle man väl kunna säga. Handbollen också var stor då, jag tror till och med att AIF var uppe i Allsvenskan något år då. Inte riktigt alla grabbar i skolan höll på med ishockey men det var väldigt många.
– Idoler? Nej, det har jag aldrig haft några. Jag höll ju på med så många sporter, det var fotboll, hockey och brottning och jag har inget minne alls av att jag skulle haft just någon idol i någon av sporterna.

”VAD SKULLE DEN DÄR POJKSPOLINGEN MED FÖR?”

Pekka” Lindmarks A-lagsdebut i IFK Kiruna var säsongen 1974/75 i en match mot Boden. Kiruna vann med 14-4.
– Den matchen minns jag faktiskt inte. Jag minns att vår tränare Hasse Zetterström fick en del kritik för att han tog med mig. ”Vad skulle den där pojkspolingen vara med för” haha…
– Efter debuten rullade det bara på och man kan väl utan att överdriva säga att vi ungtuppar som kom upp verkligen fick ta oss igenom den hårda skolan. Där fick man verkligen lära sig visa respekt för spelarna som var äldre och varit med ett tag.

Du, Göte Wälitalo och Lulelegendaren Mats ”Blomman” Blomqvist slogs om målvaktsspaden i Norrbottens TV-pucklag, men var det aldrig aktuellt med spel i juniorlandslaget?
– Nej, aldrig. Ni vet jag var en ”late blommer”, haha….

"Blomman" och Pekka lyckades också med vad rätt få spelare har lyckats med - som division 1 spelare blev de uttagna i landslaget.

Varför valde du att lämna IFK Kiruna för spel i Timrå?
– Timrå spelade i division 1 precis som vi i IFK. Skillnaden var ju att de satsade hårt på att ta sig upp i Elitserien samtidigt som IFK var lite på dekis vid den här tiden.

Henrik Sandström från IFK Kiruna spelade i Timrå, påverkade det ditt val?
– Nej. Henrik var ju där innan jag men det var Håkan Nygren som ringde mig på sommaren och frågade om jag ville komma dit och spela. Timrå var ju dessutom ensamma om att höra av sig till mig så det kändes verkligen kul att prova på spel där.
– Jag har Håkan Nygren att tacka för mycket. Det var han som gav mig den här chansen. Sedan är ju Håkan en härlig människa och vi båda har suttit många nätter och pratat hockey.

Timrå hade ett mycket namnkunnigt lag vid den här tiden med bland andra bröderna Håkan och Stefan Pettersson, Lars-Eje Lindström, Örjan Lindström, Bosse Höglund med flera. Målvaktskollegorna till Pekka var Christer Sehlstedt och Tommy Grahn.
– Det var inga som helst problem att komma in i det här gänget trots att de du nämner var starka profiler. När väl du kom igång med matcher och träningar så fungerade allt som vanlig och du blev snabbt en i gänget.
– Jag vet inte om tanken var att jag skulle vara första målvakt från början. Jag var väl som alla andra tvungna att visa upp mig först. Det gick ju ganska bra och efter att jag väl fått chansen så blev jag kvar.
– Christer Sehlstedt var ju annars en rutinerad kille som var betydligt äldre än jag. Han spelade också väldigt länge och det var nog för att han verkligen älskade hockeyn.

”DÅ SLOG HJÄRTAT EN VOLT I KROPPEN”

Samma säsong, en lördagskväll i september, tänkte Pekka och hans fru Rita öppna en flaska vin eftersom det var spelledigt. Men då ringer telefonen:
– Haha! Ja, den där kvällen minns jag väl. Det var ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) som ringde. Han sa åt mig att sätta mig i bilen åka till Örnsköldsvik där Tre Kronor skulle på söndagen spela landskamp mot Finland. Göran Högosta hade varit tvungen att resa hem. Jag var ju lite konfunderad varför jag skulle åka dit för att sitta reserv. Man kunde väl lika gärna ta någon från Modo till det. Då berättade ”Biffen” att ”Fisken” (Bengt Ohlson) bestämt att jag skulle spela.
– Då slog hjärtat en volt i kroppen och jag har nog varken förr eller senare varit så nervös som under bilresan den kvällen upp till Ö-vik.

Tre Kronor vann med 2-1 efter mål för Sverige av Per Lundqvist och Bengt Lundholm. ”Pekkas” insats i debuten och hans mycket fina insats i Izvestija-turneringen i Moskva samma år tog honom hela vägen till VM-spel i Göteborg, där Tre Kronor slutade på en silverplats efter Sovjet.
– Det var ju mycket stort eftersom det var mitt första VM. Det var även många som undrade hur ”Fisken” kunde ta ut mig till ett VM på hemmaplan fast jag bara spelade i division 1.
– Tanken var väl att jag och Christer Abris skulle dela på målvaktsjobbet. Men han gjorde illa fingret så jag blev förstamålvakt och det flöt ju på ganska bra. (Lindmark valdes till VM:s bästa målvakt och tilldelades Guldpucken).

Du fick även uppleva att förlora med 13-1 mot Sovjet.
– Haha! Ja, det är ju inte alla som fått vara med om det. Det stod väl 0-0 efter första perioden, men efter den andra låg vi under med 6-0. I pausen inför tredje perioden kom ”Fisken” och sa att man skulle vila mig eftersom vi hade en viktig match om silvret mot Kanada några dagar efteråt.
–Reino Sundberg fick hoppa in och det blev ytterligare sju mål i baken i den perioden och då tyckte jag verkligen synd om Reino. Det var ju inte på något vis hans fel att siffrorna blev så stora.


Foto: Bildbyrån

När blev det aktuellt med spel i Färjestad?
– Vi gick ju upp ett år med Timrå men vi åkte ner i ettan igen redan året efter. När vi inte lyckades ta oss tillbaka igen hörde Färjestad av sig för man behövde en hyfsad målvakt. De hade väl varit och kollat mig i Timrå och efter säsongen ringde deras sportchef Olle Öst och frågade om jag ville komma dit.

KLUBBARNA KOM INTE ÖVERENS

Ett annat samtal från Olle Öst var inte lika uppiggande och trevligt.
– Jag och Rita var uppe i stugan när Olle ringde och sa att jag skulle bli ettårsfall. Klubbarna kunde inte komma överens, det skiljde 75 000 kronor mellan Färjestad och Timrås bud. Då var jag verkligen fruktansvärt besviken.
– Vi hade ju dessutom sålt huset i Sundsvall och köpt ett i Karlstad i stället. Det blev en rätt jobbig tid innan vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sundvall. Någonstans måste jag ju spela och då fick det bli ytterligare en sväng i Timrå.

Timrås tränare Björn Pettersson hade dock inga högre tankar om Lindmark utan välkomnade honom i stället med orden ”Du ska inte tro att du är något bara för du har spelat i landslaget” –och sedan blev Pekka bänkad.
– Han hade någon konstig idé där men han var väl så småningom tvungen att krypa till korset och låta mig spela. Dat var väl inte så lätt för honom heller, han ville väl visa laget vem det var som bestämde.

”ÅKTE MEST OCH TÄNKTE PÅ SLUTSPELET”

Det blev fyra år och två SM-guld i Färjestad mellan åren 1984 och 1988, hur minns du tillbaka på de här åren?
– Vi hade ett jättebra lag och egentligen så åkte vi mest och tänkte på slutspelet. Grundserien var faktiskt bara en enda lång transportsträcka, så bra var vi. Det var väl en av anledningarna till att jag lämnade Färjestad för Malmö. Jag ville få nya utmaningar.
– Annars var ju åren i Färjestad väldigt roliga och både jag och familjen trivdes väldigt bra där och dessutom så fick jag vara med och vinna två SM-guld där, vilket är väldigt fina minnen för mig.

Färjestad vann SM-guld både 1986 och 1988, vad var styrkan i det här laget?
– Vi hade fruktansvärt bra backar, de bästa i Sverige. Men vi hade även riktigt bra centrar och de här bitarna i kombination med vårt grundspel gjorde oss så starka. Vi var verkligen som ett lag, en familj.

Varför kallas ofta Färjestad för just ”familjen”?
– Det kommer väl från bröderna Glennert, Kjell och Lars, som styrde klubben under så många år. Sedan är det väl så att många som spelat i Färjestad fortsätter att jobba i föreningen, som Håkan Loob och Thomas Rundqvist.

PERCY LÅG BAKOM MALMÖFLYTTEN

När och hur bestämde du dig för spel i Malmö?
– Det var ju Percy Nilsson som låg bakom det. Egentligen var det väl så att hans skulle värva Mats Lusth dit ner. Men Malmö behövde även en målvakt så jag följde väl med på det där mötet. Vi träffades på Statt i Karlstad där han bjöd på en bira och frågade mig vad jag ville ha för att flytta till Malmö. Jag sa att jag behövde lite tid på mig att fundera och hans svar blev att jag fick natten på mig, haha…
– Han är ju så Percy, en riktigt skön jävel. Dagen efter träffades vi över en fika och jag sa vad jag ville ha. Percy accepterade mina önskningar och tog i hand och hälsade mig välkommen till Malmö. Man kan ju så här i efterhand ångra att man inte tog i lite till då jag lade fram mina önskningar, haha.

”DET VAR RENA HYSTERIN!”

Den 6 maj 1988 hölls så hölls en numera klassisk pressträff där Percy Nilsson presenterade Malmös satsning mot Elitserien. Inte ens tränaren Lennart Källén visste vad Byggherre Nilsson hade för avsikt att plocka fram ur sin rockärm. Sedan kom dom på rad, Tommy Mörth, Djurgården, Anders Svensson Rögle, Peter Imhäuser och Carl-Erik ”Kacke” Larsson från Leksand, Håkan Åhlund och Johan Sälle, Örebro, Matti Pauna, Björklöven, Bosse Svanberg och Mats Lusth från Färjestad och avslutningsvis Pekka” Lindmark.

När Percy var klar vände sig den legendariske malmöledaren Folke Lindström emot honom med en tårfylld blick och sa bara ”Tack”. Folke Lindström gick ur tiden i april 2009.
– Första tiden i Malmö var helt galen. Det var rena hysterin och varje hemmamatch var som en SM-final, fullt hus på läktarna hemma i Malmö men även på våra bortamatcher.
– Vi gick inte upp första året men andra året tog vi oss upp till Elitserien och säsongen 1991/92 tog vi klubbens första SM-guld.

”HAN VAR VÄL EN HYFSAD TRÄNARE”

Vad gjorde Malmö till svenska mästare det året?
– Vi hade ett fantastiskt bra lag. Då hade ju även Mats Näslund, Peter Sundström, Mats Hallin, Robert Burakovsky, Peter Andersson, Timo Blomqvist, Daniel Rydmark, Raimo Helminen och Roger Hansson kommit till laget. Vi var ju som ett självspelande piano.

Var sammanhållningen och kvalitén på truppen den stora anledningen även till guldet 1994?
– Det kan man väl säga. Vi åkte ut i semifinal mot Brynäs 1993 men sen vann vi mot Modo 1994 (Ni vet finalserien där Peter Forsberg ville ge domaren Börje Johansson en käftsmäll, reds. anm.). Vi hade ungefär samma lag men även om det guldet var stort att vinna så var första guldet med Malmö lite roligare eftersom det var mitt första i klubben.
– Lika var det ju i Färjestad, guldet 1986 var lite roligare än det 1988. Samtidigt så kan man säga att guldet med Malmö 1992 var lite extra speciellt eftersom man varit med på resan att ta upp laget från division 1 till Elitserien något år tidigare.

Timo Lahtinen var guldtränare vid båda Malmös SM-guld. Hur stor del i framgångarna hade han?
– Han var väl en hyfsad tränare men vem som helst skulle nog kunnat vinna SM med det lag som vi hade. Malmö var som, som jag sa tidigare, ett självspelande piano de här åren.

BRÅKADE MED PERCY

Du hamnade även i konflikt med Percy Nilsson vid ett tillfälle.
– Ja, det var när Malmö sparkade Christer Abris efter att vi haft en halvdålig inledning på serien. Jag tyckte det var ett förhastat beslut för det var ju inte Abris fel att vi spelade dåligt. Då tog jag parti för Abris och det blev ett jäkla liv, haha…
– Abris fick sparken, ”Kalis” (Göran Karlström) flyttades ner till tränarjobb i juniorlaget och jag och Percy bråkade. Jag tyckte att det var bra onödigt att det blev så där men vi löste det. Vi är väl lite tjuriga både jag och Percy men det där är glömt för länge sedan nu.

KONKURRERADE MED PELLE LINDBERGH

Vi skulle kunna skriva ytterligare ett lika långt kapitel om Peter Lindmarks tid i Tre Kronor, men vi ska skrapa på ytan på några av hans stora insatser för vårt kanske folkkäraste landslag.

Debuten och VM 1981 har vi redan nämnt men senare samma höst så togs Lindmark ut till spel i Canada Cup.
– Jag blev helt klart överraskad när ”Ankan” (Anders Parmström) tog ut mig. Det var jag och Pelle Lindbergh som var målvakter i den turneringen. Vi hade ett väldigt bra lag med Börje Salming, Anders Hedberg, ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) men det slutade med fiasko. Jag tror vi slutade på femte plats.

Det talades en del om att du var aktuell för spel i NHL i samband med VM och Canada Cup det här året.
– Ja, men det var mest löst prat. Jag hade i alla fall inte kontakt med någon klubb i NHL då. Det var bara i samband med att jag flyttade från Färjestad till Malmö som jag fått ett anbud där bortifrån. Det var Washington Capitals som ville ha över mig. Jag var trettio år då så jag kände mig faktiskt lite för gammal för att åka över dit och spela. Dessutom hade jag lovat Malmö att spela där och uppriktigt sagt så kände jag mig mer trygg med det.

FINAL MOT KANADA

Vid Canada Cup 1984 gör Peter Lindmark, Leif Boork och Tre Kronor en fantastiskt fin turnering där man går till final mot Kanada.
– Oj, vilket bra lag vi hade i den turneringen. Bengt-Åke Gustafsson var ju fantastiskt bra liksom Mats Näslund.

Ja, Pekka, men vad hände egentligen inför den andra finalen?
– Vi hade förlorat den första finalen med 5-2 och inför den andra finalen så började ”Boorken” prata om kortlekar och jokrar, han var ju lite så som förbundskapten haha…
– Han ställde Göte Wälitalo i målet och plockade in Thomas Åhlén och Janne Lindholm som backar. Göte hade stått en match tidigare i turneringen men jag tror inte Lindholm och Åhlén hade spelat någonting. Det stod ju 5-1 till Kanada efter första perioden och de var inne på alla målen bakåt. Då tyckte jag verkligen synd om de här grabbarna.
– ”Boorken” slängde in mig och gjorde om lite i femmorna efter första perioden och det var nära att vi kom i kapp kanadensarna. Jag tror matchen slutade 5-6.

VM-silvret 1986 i Moskva?
– Det var där jag blev skadad.

KNEP GULDET 1987

Kanadensaren Jay Wells körde rakt över Lindmark när han var utanför målet för att slå bort en puck.
– Ett ledband i axeln slets av och jag minns verkligen hur jäkla ont det gjorde. Vi vann ju den matchen med 6-4 och hade chans att vinna guld om vi slog Sovjet i den sista matchen. Jag kunde ju inte spela så Peter Åslin fick hoppa in och han gjorde en fantastiskt fin match. Där var vi riktigt nära att knipa guldet.

Guldet kom 1987 i en klassisk turnering i stället.
– Ja, där var vi ju uträknade från slutspel efter protester hit och dit som till slut avgjordes i civil domstol.
– Jag var med och vann även i Åbo 1991 men det här var ju mycket större eftersom det var Tre Kronors första VM-guld på tjugofem år.

Tre Kronor vann mot Kanada med 9-0 i den sista matchen och allt som nu krävdes var att Sovjet skulle slå Tjeckoslovakien för att Sverige skulle bli världsmästare.
– En del av spelarna satt i ett rum bakom läktaren och följde matchen på TV. Jag stod vid sargen bakom ena målet större delen av matchen. Himla vad nervöst det var. Tjeckerna ledde ju länge men till slut vände Sovjet matchen och vi blev världsmästare. En helt fantastisk känsla och en enorm glädje.


”FICK STOPP PÅ SLAGSMÅLET”

Berätta om Magnus ”Sigge” Svenssons äventyr borta i Moskva då ni höll på att få rejält med stryk av Slava Fetisovs livvakter på en nattklubb.
– Haha! Det var vid Izvestijaturneringen 1988. Vi hade bokat bord på samma nattklubb som Fetisov, hans fru och Peter Elander. Vi åt och drack gott men när vi skulle gå därifrån kilade ”Sigge” förbi deras bord och frågade om han fick dansa med Fetisovs fru.
– När jag och massören ”Tompa” Pietilä (pappa till slalomstjärnan Maria Piteilä-Holmner) stod och väntade på ”Sigge” vid taxibilarna och det drog ut på tiden så anade vi oråd. Vi gick in på nattklubben igen och då låg det tre killar på ”Sigge” och sparkade och slog honom. Både jag och ”Tompa” slängde oss in i fajten och det bara small från alla håll. Dessutom låste vakterna dörrarna inifrån.
– Tack och lov kom flera av kompisarna som väntade utanför så småningom in i lokalen och fick stopp på slagsmålet. Annars vet jag faktiskt inte hur det hade gått.

När en ganska sönderslagen Peter Lindmark mötte pressen på väg dagen efter på flygplatsen var givetvis frågorna många om varför han hade ett rejält sår i ansiktet. Ledningen höll färgen och sa att Pekka hade fått en puck i huvudet under träning då han stod utan mask.

Hur följer du hockeyn idag?
– Jag bor i Piteå sedan många år tillbaka. Sedan var jag ju ner till nya arenan i Malmö när klubben hissade min tröja till taket, vilket var väldigt stort.

Ronnie Rönnkvist
Skribent
2019

Skribent Ronnie Rönnkvist Hockeysverige.se 2016

Han har vunnit fem Stanley Cup-titlar, och är en av Finlands största idrottsmän genom alla tider. Mest känd är han kanske för sin fantastiska kemi med Wayne Gretzky. I veckans Old School Hockey möter vi legendaren Jari Kurri, som berättar om sin makalösa karriär.

”The right-hand man”
För hockeyintresserade och speciellt då finländska NHL-vänner är 1980-talet lika med Edmonton Oilers och Jari Kurri. ”The right-hand man” återfinns genast efter Peter Stastny som 1980-talets tredje effektivaste spelare. 474 mål och 1043 poäng på 754 matcher ger poängsnittet 1,38 och ett totalt hisnande målsnitt på 0,63.

När 1980-talet var slut var såklart Wayne Gretzky decenniets ohotade poängkung. Tvåans namn skrivs Peter Stastny. 385 mål och 1059 poäng på 749 matcher gav ett poängsnitt på 1,41 och ett målsnitt på 0,514.

Gretzkys radarpar Kurri blev med sina 68 mål säsongen 1985–86 första icke-kanadensare att vinna NHL:s skytteliga. Rekordnoteringen på 71 mål säsongen före blev överskuggad av 99:ans 73 mål.

Hur bra han egentligen var bevisade Kurri slutgiltigt under sin två sista säsonger i Edmonton, utan Gretzky. 1988–89 gjorde Kurri 102 poäng, följande säsong 96 poäng – och 25 poäng på 22 playoffmatcher då Oilers vann sin senaste Stanley Cup.


Bild: Curtis Comeau /Icon Sportswire

Vem som är den största genom alla tider i finsk hockey är nästan lika svårt att utse som motsvarigheten inom svensk hockey. Lasse Oksanen var en fantastisk spelare liksom Heikki Riihiranta, Veli-Pekka Ketola, Teemu Selänne, Miika Kiprusoff och Saku Koivu. Listan kan göras väldigt lång. Jag undrar om ändå inte dagens gäst i Old School Hockey är den som betytt mest för finsk hockey internationellt sett? Kanske är det så, i alla fall ska ni idag få ta del av delar från Jari Kurris hockeyhistoria berättad av honom själv.

Jari Kurri har sina rötter i den finska huvudstaden Helsingfors. Första klubb blev Jokerit dit pappa Ville oftast skjutsade honom när det var träning eller match.
– Hockey har alltid varit en stor sport här i Helsingfors. Det har alltid varit en stor rivalitet mellan IFK Helsingfors och Jokerit och just den här rivaliteten är något som är stark bland folket här. Det finns en stor grupp av Jokerit-fans, men även en stor grupp av IFK-fans som gör att intresset håller i sig.

Var det lika stor rivalitet mellan klubbarna när du spelade i Jokerit på 70- och 80-talet?
– Ja, absolut. Visst var det så. Jag växte upp som en Jokerit-kille och började även spela där när jag var barn.
– Jag tror att jag själv var runt nio år när jag började spela med Jokerit. Det var en ganska mild vinter så man hade bara tillgång till en rink vilket gjorde att Jokerit hade en tryout för oss barn. På den vägen kom jag med i Jokerit.

VM i Helsingfors 1974
En av dom stora händelserna inom finsk hockey på 1970-talet var då VM arrangerades på hemmaplan i Helsingfors. Efter en turbulent turnering slutade tillslut Finland på en fjärdeplats. På läktaren fanns en 14-årig pojke vid namn Jari Kurri och som följde turneringen på nära håll.
– Ja, jag var där. En del av turneringen kommer jag fortfarande ihåg. Finland var väldigt nära att vinna silver i den turneringen, men hela den här dopinghistorien med först Sveriges Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och sedan Finlands Stig Wetzell gjorde att allt vändes upp och ner.
– Det var en tråkig del av turneringen, men Finland hade ett väldigt bra lag i VM det året. Bland annat så var Heikki Riihiranta och Veli-Pekka Ketola med och det var två spelare som jag hade som idoler när jag var barn.

Från samma generation spelare som kom fram ungefär samtidigt i Jokerit hittar vi bland andra Timo Blomqvist, Anssi Melametsä och Jussi Lepistö.
– Jag och Jussi Lepistö växte upp tillsammans i Helsingfors. Vi friidrottande och spelade fotboll ihop förutom att vi spelade hockey, så vi kände varandra mycket väl.
– Timo kom senare till oss i Jokerit från Espo så han lärde jag känna lite senare och Anssi var även han med i vårt lag precis som du säger och vi hade ett väldigt bra juniorlag i Jokerit vid den här tiden. Vi vann juniormästerskapet två gånger i Finland med det här laget och det var verkligen en bra grupp spelare.

Debuten i SM-liigan 1977/78
Hur minns du debuten i SM-liigan 1977/78?
– Jag tränade med A-laget den sommaren, men jag var bara 17 år då så jag ingick inte i laget. Boris Majorov, den berömda ryska killen, var coach. Självklart var det väldigt roligt att få träna under honom. Speciellt för mig som fortfarande var ung. Det här var givetvis ett stort steg i min hockeykarriär.
– Jag spelade första säsongen med Henry Leppä, som då var en finsk storspelare, och sedan hade vi med oss en kille som heter Matti Heikkilä. Det var en bra kedja att börja spela med.

Efter att Jari Kurri gjort en mycket fin JVM-turnering hemma i Helsingfors där Finland slutar tvåa efter Sovjet får han en mycket överraskande present av det finska ishockeyförbundet. Kalevi Numminen, Finlands förbundskapten, tog med Kurri i OS-truppen till Lake Placid.
– Ja, lite överraskad blev jag och jag tyckte att det var en ganska stor sak att få vara med i den truppen. Vi hade flera unga spelare, bland annat Jarmo Mäkitalo, som ni också säkert känner igen från Leksand där han spelade i många år. Även Timo Susi från Tappara var med. Men vi var, som sagt var unga, så man tänkte inte så mycket på hur stort det här med OS var utan man körde mest på.

Finland gör en mycket fin OS-turnering och tar sig till slutspel tillsammans med Sovjet, Sverige och USA. Inför den avslutande matchen mot USA har Finland fortfarande medaljchans. Ett USA som dagarna innan hade slagit Sovjet i den så kallade ”The miracle on Ice” med 4-3.
– Det var verkligen nära och det var en jämn match. Vi förlorade tillslut med 4-2, men vi ledde matchen länge och vi var verkligen nära att vinna. USA hade ett bra lag och det var, precis som du säger, då som dom spelade matchen som blev ”The miracle on Ice”.

Edmonton Oilers
Redan säsongen efter framgångarna i OS flyttade Jari Kurri över till Kanada och Edmonton Oilers.
– Första dagen hämtade en av höjdarna i Edmonton, Bob Freeman och Risto Siltanen upp mig på flygplatsen med en lyxig bil och jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig efter det, skrattar Kurri.
– Det där släppte man snabbt och sedan kom man till en camp med sjuttio ytterligare killar som heller inte visste vad dom hade att förvänta sig. Man tänker inte så mycket på vad som händer utan man gör allt för att ta en plats i laget och bevisa att man är en bra spelare. Jag hade fördelen av att Risto Siltanen berättade för mig vad jag skulle få gå igenom.
– När du sedan kom med i laget och träffar dina nya lagkamrater så glömmer man bort dom där sakerna. Men det var inte lätt utan du var tvungen att verkligen slåss för att bevisa att du skulle ha en plats i laget. Ni vet när man är 70 spelare där bara 25 får plats i rostern så blir det mycket som händer. Speciellt när du dessutom var från Europa testas du lite extra så behövde du visa lite mer så första tiden där borta var inte enkel.

Var det skönt att ha Risto Siltanen och Matti Hagman på plats i Edmonton när du kom dit?
– Ja, verkligen. Jag hade inte kommit in i ligan så bra som jag gjorde ifall inte dom hade varit där. Båda två hjälpte mig mycket och det var skönt att ha två finska spelare i laget.
– Den enda erfarenhet jag hade var från spel i finska ligan och i landslaget så då var det skönt, men jag valde att åka över till NHL för att chansen att spela med bra spelare och bra lag.


Den ostoppbara duon.

Jari Kurri blev under många år Wayne Gretzkys givne kedjekamrat i både Edmonton och senare även i Los Angeles. Men Kurri och Gretzky spelade inte tillsammans från början.
– Nej, jag tror att vi började spela tillsammans någon gång i november första säsongen jag var där. Jag tror att vi hade förlorat nio matcher i rad så då ändrade Glen Sather i kedjorna. Jag fick chansen att spela med ”Gretz” och jag tror att vi gjorde tre mål i den matchen och efter det blev det självklart att vi skulle spela tillsammans.

Vem eller vilka var naturliga ledare i omklädningsrummet under hela Edmontons storhetstid?
– Mark Messier var en som hördes, Wayne Gretzky givetvis. Men vi var ett väldigt ungt lag där alla hjälptes åt och jag var bara 20 år. Man lyssnade på killar som Messier, Kevin Lowe, Paul Coffey och några ytterligare killar som hördes mest och som man lyssnade på.

Var det mest talang i det här laget eller var det även ett hårt jobbande lag?
– Ja, visst var det ett hårt jobbande lag. Men när du har ett lag med så mycket talang så vet du att träningarna också kommer att bli bra. Glen Sather och teamet kring laget såg till att vi hade bra nivå på träningarna. Vi var ett väldigt skridskoskickligt lag vilket gjorde att vi var ett annorlunda NHL-lag jämfört med dom andra lagen i ligan.
– Det här gjorde att lagen hade svårt att spela mot oss och det betydde också att vi hela tiden behövde utveckla oss för att bli ännu bättre. Det spelades en enklare hockey och vi spelade med snabba spelvändningar där vi kunde utnyttja att vi var just ett skridskoskickligt lag. Idag är det vanligare, men då var det en annan hockey som spelades. Det fanns så mycket erfarenhet i dom andra lagen och skickliga spelare så du behövde verkligen vara noga med att inte göra några misstag för då blev det mål bakåt.

5 Stanley Cup-titlar
Jari Kurri vann inte mindre än fem Stanley Cup-titlar med Edmonton Oilers mellan åren 1984 och 1990. Säsongen 1984/85 utsågs han dessutom till hela NHL:s meste gentleman och fick då Lady Byng Trophy. Kurri var även den första finske spelare som gjorde över 100 poäng och 50 mål på en säsong.

Finalserien 1987 mot Philadelphia är mycket speciell för Kurri. Det står 3-3 i matcher. Tidigt i den sjunde finalen ger Murray Craven Philadelphia ledningen med 1-0 efter ett pass av Per-Erik Eklund. Bara minuterna senare spelar Glenn Anderson fram Kenta Nilsson som i sin tur passa fram till Mark Messier, 1-1. I mitten av andra perioden passar Wayne Gretzky fram till Jari Kurri som gör 2-1, ett mål som kom att avgöra hela matchserien även om Glenn Anderson gjorde 3-1 när två minuter återstod av finalen.
– Man kan väl kalla det för ett av mina viktigaste mål i min karriär, skrattar Kurri.
– Det var sjunde finalen och jag gjorde det matchavgörande målet. Självklart kommer jag alltid att minnas det.

Var det ditt största ögonblick i en Stanley Cup-final?
– Ja, antagligen. Du får inte speciellt många chanser att gå hela vägen till en sjunde final i Stanley Cup. Nu vann vi med 3-1 och just mitt mål var ju dessutom avgörande.

Hur blev det aktuellt med spel i Los Angeles Kings inför säsongen 1991/92?
– Efter säsongen 1989/90 hade vi en del diskussioner med min agent om mitt kontrakt. Det hände en hel del med laget. Wayne var borta och även Paul Coffey hade flyttat. Situationen var så att flera spelare flyttade och flera var på väg bort. Redan då försökte vi få till en trejd till Los Angeles men det gick inte.
– I stället flyttade jag till Milano och spelade under en säsong. Det här var 1990/91. Edmonton hade rättigheterna för mig, men efter att jag hade spelat ett år nere i Milan kunde jag gå till Philadelphia som free agent och sedan trejdades jag vidare till Los Angeles mot Steve Duchesne, Steve Kasper och Aris Brimanis, en så kallad ”three way trade”. Anledningen till att jag ville till Los Angeles var givetvis att Wayne Gretzky spelade där. Det är ju ingen hemlighet och tillsammans och vi båda hade ju en historia tillsammans.

Vad var så speciellt i kemin mellan dig och Wayne Gretzky?
– Det är svårt att svara på, men vi fungerade bra ihop från början och det är väldigt enkelt att spela  med en kille som han. Gretzky som går in i matcherna och alltid ger 110 procent.
– Det klickade mellan oss direkt och vi läste varandra bra och hittade man en yta så visste man att pucken kom dit förr eller senare.

Umgicks ni båda mycket vid sidan av isen också?
– Nej, nej nej, ha ha…
– Vi umgicks mest då vi satt ner med coachen och pratade om hur vi skulle spela i powerplay och så vidare. Självklart känner vi varandra bra, men det var i första hand på träningarna som vi sågs. Det var främst som spelare vi kände varandra riktigt bra.

Stanley-Cup förlusten 1993
Jari Kurri kom att spela för Los Angeles mellan 1991 och 1996.
– Starkaste minnet från åren i Los Angeles är när vi gick till Stanley Cup-final mot Montreal 1993. Jag kan ännu inte förstå hur vi kunde missa att vinna Stanley Cup och vad som hände med oss i finalen. Det gör fortfarande ont att vi förlorade den finalserien.
– Hockeyn var inte så stor i Kalifornien vid den här tiden, men jag tror att den här finalserien fick mycket att vända. Los Angeles var ett bra ställe att spela på under dom här åren eftersom klubben utvecklades och vi hela tiden spelade för att vinna Stanley Cup och när vi var i final mot Montreal var vi nära att lyckas.

0:40 Montreals målvakt Patrick Roy skickar en blinkning till LA Kings Thomas Sandström.

Efter tiden i Los Angeles spelade Kurri först i New York Rangers och sedan Anaheim för att avsluta NHL-karriären med spel med bland andra Peter Forsberg i Colorado.
– Det var kul att spela med Peter. Jag hade turen att avsluta karriären med att spela med stora spelare som Teemu Selänne, Paul Kariya i Anaheim och Peter Forsberg, Valeri Kamensky, Patrick Roy och Joe Sakic i Colorado.
– Dom pushade mig framåt hela tiden och att spela med alla dom här stora stjärnorna var inspirerade mig. Ni vet min karriär var på väg nedåt vid den här tiden och då var det skönt att dom här killarna fanns där och pushade mig.

Finska Lejonet
Jari, du har spelat tre Canada Cup, ett World Cup, två OS och fyra VM-turneringar, men vilket är ditt bästa minne från spel med finska landslaget?
– Det är nog 1998 i Nagano, OS. Det var sista gången jag spelade med det finska landslaget. Vi vann bronsmedaljen i den turneringen. Alla dom bästa spelarna var med från alla länder och jag och hela vårt lag var i en väldigt bra form. Just matchen om bronset mot Kanada genomförde vi riktigt bra.
– Att avsluta min karriär i landslaget på det här sättet kunde inte bli bättre. Visst, hade vi vunnit guld hade det givetvis varit ännu bättre, men för finsk hockey var det här ett stort ögonblick.

Kurri svarade för 1-0 målet bakom Patrick Roy och matchen slutade med finsk seger, 3-2.
Vid VM 1994 var det nära att Curre Lindström lotsade finska landslaget till guld. Men i den avgörande straffläggningen vann Kanada efter att Luc Robitaille blivit stor straffhjälte. Jari Kurri slog också en straff vilken satt säkert bakom Bill Ranford i Kanadas mål.
– Det var en otrolig framgång för oss. Jag tror inte att vi förlorade en period i den turneringen, i alla fall förlorade vi inte någon match innan finalen som vi förlorade efter straffar. Vi spelade så otroligt bra och var fokuserade och vi var så nära att vinna Finlands första VM-guld.
– Det är synd att en sådan viktig match ska behöva avgöras efter straffar, jag tycker att man ska få spela om det. Att förlora på straffar är ett ganska tufft sätt att förlora på.

Hur var Curt Lindström som coach?
– Curre var bra. Han införde något nytt i finsk hockey. Jag skulle inte kalla det för avslappnat, men ett annorlunda sätt att se på hockeyn. Finsk hockey var på rätt väg redan innan Curre blev förbundskapten, men han gjorde mycket bra för finsk hockey. Samtidigt var det en bra tid för finsk hockey eftersom det kom fram väldigt många bra spelare i Finland vid en här tiden.

GM
Idag (2016) är Jari Kurri General Manager för det finska landslaget och just landslagshockeyn har alltid betytt extra mycket för honom.
– Det har alltid varit viktigt för mig med landslaget. Jag har jobbat med vårt landslag sedan 2002, vilket är en lång tid.
– Det är många av våra spelare som går via landslaget till NHL och det är riktigt roligt att vara med och ta del av det.

Kan du se dig själv som NHL-coach i framtiden?
– Jag vet inte, men vem vet vad som händer inom hockey närmaste fem åren? Men idag lägger jag allt mitt jobb och energi på finska landslaget.

Vi avslutar med några ord om Jari Kurri från Edmontons dåvarande chefs scout, Barry Fraser:
– Vi hade många bra spelare i Edmonton, men Jari Kurri var vår mest kompletta.

Foto: Paul Chiasson / Henri Richard, NHL:s meste mästare är död.

Montreal Canadiens Henri Richard blev 84 år. I dagens old school hockey är det en ikon som är huvudperson.

Henri Richards enda dröm var att få spela med storebror Maurice ”The Rocket” Richard i Montreal Canadiens.

Och visst fick han det – och mycket mer. Kort i växten fick han smeknamnet ”The Pocket Rocket”.

Han inledde karriären i NHL 1955 och spelade sex år i rad med sin äldre bror Maurice. Tillsammans ledde de Canadiens till fem raka titlar 1956–60. Henri Richards karriär sträckte sig ända fram till säsongen 1974-75.

Över 1200 matcher
Därefter fortsatte Henri Richard stapla titlar på egen hand. När karriären var över 1975 hade lillebror vunnit elva Stanley Cup-titlar, fler än någon annan i NHL-historien. Dessutom tillhör han en exklusiv skara som gjort matchavgörande mål i två avgörande Stanley Cup-matcher.

De sista fyra åren av karriären var Henri Richard lagkapten i klubben och har också fått sin tröja hissad i taket på Bell Centre.

Totalt spelade Henri Richard 1 256 matcher och gjorde 1 046 matcher.
Henri Richard dog efter en lång tids kamp mot Alzheimers sjukdom.

TNT
Dan Augustsson svenskafans skrev 2011 om Henri Richard:
En 170 cm och 70 kg lättantänd dynamit, en hetlevrad ledargestalt som gått till historien som den som vunnit flest Stanley Cup som spelare.

Augustsson fortsätter: Joseph Henri Richard föddes den 29 februari 1936. Han är femton år yngre än sin bror Maurice Richard och sitt smeknamn ”Pocket Rocket” fick han givetvis pga av att han var drygt en decimeter kortare än brodern ”Rocket” Richard. 1951 debuterade han i Montreal Nationals i en juniorliga och 1953 gick han till Montreal Junior Canadiens i den högsta juniorligan i Quebec, under de två säsonger han tillbringade där vann han lagets skytteliga bägge åren. Elmer Lach som var tränare för Henri i Junior Canadiens tvivlade ändå på att Henri skulle lyckas i NHL, hans största nackdel var storleken, Henri var bara 170 cm och vägde endast ca 70 kg.

Henri blir inbjuden till Canadiens träningsläger hösten 1955, de flesta tror att det bara är en PR grej eftersom ”Rocket” Richard är Canadiens stora stjärna. Toe Blake Canadiens nye tränare chockar de flesta när han ger Henri en plats i truppen som center i andra kedjan tillsammans med Bernie Geoffrion och Dickie Moore. Första kedjan bestod av Maurice Richard, Jean Béliveau och Bert Olmstead. Canadiens gör sin bästa säsong någonsin när de vinner serien 24 poäng före tvåan Detroit Red Wings, Henri blir sjua i Canadiens poängliga med 40 poäng på 64 matcher. I slutspelet har varken New York Rangers eller Detroit Red Wings något att sätta emot Canadiens som vinner sin åttonde Stanley Cup och den första av fem raka. Henri Richard gör i sitt första slutspel 8 poäng på tio matcher.


Pocket Rocket

Säsongen efter blir storebror Maurice lagkapten och Henri gör 54 poäng på 63 matcher och blir med det nionde man i poängligan, Jean Bèliveau blir bäste montrealspelare med 84 poäng. I semifinalerna besegrar Boston Bruins Detroit Red Wings med 4-1 och Canadiens besegrar New York Rangers med samma siffror. I finalen vinner Canadiens med 4-1 i matcher över Boston.

Under säsongen 1957-1958 tvingas Henri och Dickie Moore ta mycket större ansvar pga att storebror Richard, Béliveau och Geoffrion alla tre plågas av skador under säsongen. Henri gör 80 poäng och Moore gör 84 och de blir etta resp. tvåa i NHL's poängliga. Laget vinner serien igen och Stanley Cup efter att besegrat först Detroit och sedan Boston i finalen.

Inför säsongen 1958-1958 är det nära att ytterligare en broder Richard tar en plats i Canadiens men Claude som är ett år yngre än Henri klarar inte av att ta en plats i laget, han faller på sin skridskoåkning men hade NHL bestått av fler lag än sex hade han garanterat tagit en plats i något lag. Claude även kallad ”Vest-Pocket Rocket” får nöja sig med att vräka in mål i amatörligorna i Quebec istället. Canadiens vinner återigen serien men bröderna Richard gör denna säsong inte speciellt mycket poäng Henri gör 51 och Maurice endast 38, Dickie Moore sätter nytt poängrekord i NHL med 96. I slutspelet besegras först Chicago och i finalen Toronto och Henri gör 11 poäng på 11 matcher.

Obesegrade i Stanley Cup 1960
Säsongen 1959-60 som ska bli storebror Maurice sista, så gör Henri 73 poäng och slutar på femte plats i poängligan. Canadiens vinner ännu en gång serien och vinner i slutspelet 8 raka matcher och blir med det det andra laget i historien att gå obesegrad genom Stanley Cup slutspelet. Bröderna Richard och tio av deras lagkamrater vinner därmed sin femte raka Stanley Cup. Säsongen 1960-61 slutar som vanligt med Canadiens i topp men för första gången på tio år missar Canadiens att gå till Stanley Cup finalen. De slutliga segrarna Chicago Black Hawks med Bobby Hull och Stan Mikita i spetsen blir för svåra redan i semifinalen. Nu följer tre raka säsonger utan Stanley Cup vinst för Canadiens under dessa säsonger gör Henri 68, 50, 73 och 53 poäng. Säsongen 1961-62 blir han skadad under slutet av serien och kan inte spela alls i slutspelet.

Senaste gången Toronto vann Stanley Cup var 1965
Säsongen 1964-1965 vinner Canadiens Stanley Cup igen efter att Henri gjort 52 + 11 poäng i serien och slutspelet, Året efter upprepar Canadiens bedriften och Henri samlar på sig 61 + 5 poäng. Säsongen 1966-67 går Canadiens till final igen men Toronto Maple Leafs blir för svåra, Toronto har en verklig veteran uppställning som besegrar det nu ganska orutinerade Canadiens, detta är senaste gången Toronto vinner Stanley Cup, det är den tredje längsta uppehållet mellan två segrar i historien och titeltorkan kommer inte att vara över de närmaste åren heller. Henri Richard gör 55 + 10 poäng under säsongen och säsongen efter alltså 67-68 är ännu ett skadefyllt år då han endast gör 28 + 9 poäng men vinner sin åttonde Stanley Cup.

(1967: NHL adderade sex lag, den största utökningen i proffsidrottens historia. California Seals, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues dubblerade antalet NHL-lag till 12)

Scotty Bowman ny tränare för Canadiens 1971
Vinst nummer nio kommer säsongen 68-69 då han gör 52 + 6 poäng, Toe Blake hade nu slutat som coach i Canadiens och Canadiens kommer att ha ytterligare en ny coach när nästa Stanley Cup vinst kommer. Säsongen 69-70 missar Canadiens slutspelet pga mindre gjorda mål, Henri plockar 52 poäng under serien. Canadiens kommer tillbaka året efter då de vinner Stanley Cup för artonde gången, Henri och den nye tränaren Al MacNeil kommer inte överens, Henri får mindre istid och uttrycker sitt missnöje högt, Béliveau medlar och situationen lugnar ner sig. Henri gör i alla fall 49 + 12 poäng och vinner sin tionde Stanley Cup. Säsongen efter alltså 71-72 blir Henri Richard ny lagkapten eftersom Béliveau har gått i pension, Scotty Bowman kommer som ny tränare och Al MacNeil blir ny tränare i farmarlaget. Canadiens åker ut i första rundan av Stanley Cup men Henri är fortsatt stabil i poängplockandet 44 + 3 under serien och slutspelet.

(1972: New York-området får sitt andra NHL-lag när Islanders bildades i staden Uniondale i New York. Förutom Islanders gör Atlanta Flames (senare Calgary Flames) entré i ligan).

Henri Richard vinner sitt 11:e Stanley Cup 1973
Säsongen 72-73 blir han historisk genom att vinna sin elfte Stanley Cup, den första som lagkapten. Han gör det på ett speciellt sätt, han bryter mot traditionen att höja pokalen på raka armar och åka ärevarv, istället tar han emot den och lägger den över axeln innan han vinkar till sig sina lagkompisar och lämnar isen för att fira i omklädningsrummet. Till historien hör att Canadiens vann på bortaplan i Chicago framför en mycket missnöjd hemmapublik. Under säsongen gör han 43 + 10 poäng. Säsongen 73-74 får han en nytändning när han som den nionde spelaren genom tiderna passerar drömgränsen 1,000 poäng. Han gör det den 20 december 1973 i en match mot Buffalo Sabres, han gör 55 + 4 poäng under säsongen då Canadiens åker ut i första omgången av slutspelet. Han slutar efter att ha spelat 16 matcher av säsongen 74-75, då han återigen blir skadad, han har då gjort 13 poäng. När han slutar har han gjort 1256 matcher i NHL och 358 mål, 688 assist alltså 1,046 poäng, dessutom har han spelat 180 matcher i Stanley Cup och gjort 129 poäng. Han är fortfarande den spelare som har spelat flest matcher i ”Le Sainte-Flanelle”.

(1974: Mönstret att lägga till två lag i taget fortsätter när Washington Capitals och Kansas City Scouts kommer till. Scouts spelade bara två år i Kansas innan de flyttades till Denver för att bli Colorado Rockies; 1982 flyttade de ännu en gång och blev New Jersey Devils).

Efter karriären hade han en restaurang i Montreal och jobbade som ambassadör för Canadiens.

Citat om och av Henri Richard:

Henri Richard om det faktum att han vunnit 11 Stanley Cup varav fem i rad

: "Some people say it was destiny, but I just think I was in the right place at the right time, That was a great team. There were so many great hockey players. I wouldn't have said it before, but now that it's all over, I thought winning like that was normal."

Boston Bruins vice-president Lynn Patrick om ett bråk i Boston Garden med Henri Richard i centrum:

"He must have fought by himself for five minutes. But he didn't back up once. How he did i I don't know but he's one heck of a fighter."

Linjemannen Matt Pavelich om samma bråk:

"Henri hadn't been in the league very long at the time and the fans and the players used to get on him, saying he was only there because of his brother the Rocket, who was still playing. Henri was going along the boards and big Fern Flaman of Boston, one of the toughest players in history was rubbing him. Then Leo Labine, another hard-nosed Bruin, leaped off the bench and took a swing at Henri. The players were giving him a rough time all night. "Well Henri hauled off and hit Labine and split his eyebrow for 8 stitches. That put Labine out. Then Jack Bionda, another big tough defenseman who was also a great lacrosse player came into it. Jack was about 210 pounds and 6'1. A real tough customer. Richard hit him and split his nose - twisted it across his face. That put him out. Flaman came after Henri next. Flaman didn't lose too many but he didn't beat Henri. It was a saw-off. To tell the truth, I wouldn't have believed it unless I had seen it with my own eyes.”

Fern Flaman back i Boston inblandad i bråket:

"In all the years I played in the league, there was only one player I hated. Henri Richard!"

Toe Blake om det första träningslägret:

"At the start of training camp, we had no idea what we had, At the end, we couldn't send him back. The only thing we had to find out was how this little guy would react to the rough stuff. We didn't want a situation where Maurice would have to ride shotgun for him."

Toe Blake:

"Sometimes, he'd infuriate me. He'd be out on the ice controlling the puck. His linemates would come off the ice and I knew exactly where to look for Henri: on the ice! I wouldn't start comparing him with somebody like Béliveau, but I know this: when Henri was on the ice, nobody else had the puck.

Frank Selke Sr. Canadiens GM

: "I have been blessed with some of the greatest players in NHL history, but game in, game out, Henri Richard may have been the most valuable player I've ever had."

Jean Béliveau:

"Henri was definitely a leader, even before he became captain. His leadership came from his determination on the ice and the fact that he was a team player."

Phil Esposito:

"Henri Richard that little bugger God he was good ....he could skate,pass,shoot and score.”

Karriär
Henri Richard GP G A P PIM
Montreal Canadiens - NHL 1,256 358 688 1,046 928
Montreal Canadiens - Stanley Cup 180 49 80 129 181

Meriter:
Stanley Cup: 11 st 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1965, 1966, 1968, 1969, 1971, 1973
Bill Masterton Trophy 1974
Invald i HHoF 1979
Hans tröja med #16 åkte upp i taket på Forum den 10 december 1975
Ledde NHL i assist 2 gånger 1957-58 och 1962-63
All Star Team 1 1958
All Star Team 2 1959, 1961, 1963
Är den som spelat mest matcher i karriären för Montreal Canadiens med 1256 stycken (2011)
2 stycken Stanley Cup GW mål: 1966, 1971
1999 rankades han av The Hockey News på plats 29 bland de 100 bästa spelarna i NHL genom tiderna.
2010 rankades han av samma tidning som den tolfte bäste centern genom tiderna.

Dan Augustsson
Svenskafans 2011

Fyra svenskar platsar på listan över de 100 bästa NHL-backarna genom tiderna.
Nicklas Lidström nr 3.
Börje Salming nr 22.
Erik Karlsson nr 27.
Victor Hedman nr 50.

The Hockey News Top 100 Defensemen of all-time (special edition magazine) har nyss kommit ut, man gjorde en liknande ranking -98 och man lutar sig mot den fortfarande viket man kan tycka vad man vill om. Ett visst antal personer har nu rankat de 50 bästa försvarsspelarna men man kallar det ändå 100 bästa....

Läser på hockeyforum i Nordamerika att många har väldigt svårt för att Lidström är rankad före t.ex. Bourque och Shore. Speciellt före Bourque. Sen är det många som vill ha Chris Pronger högt (högre än Chelios bl.a.) Skulle personligen ha både Tomas Jonsson och Stefan Persson med bland di svenske (Karlsson och Hedman är i min värld inte bland de 50 bästa backarna, än kanske man ska säga). Duncan Keith skulle jag vilja ha högre.

1. Bobby Orr
2. Doug Harvey
3. Nicklas Lidstrom
4. Eddie Shore
5. Ray Bourque
6. Denis Potvin
7. Red Kelly
8. Larry Robinson
9. Paul Coffey
10. Chris Chelios
11. Dit Clapper
12. Tim Horton
13. Brad Park
14. Al MacInnis
15. King Clancy

Active players include:

23. Chara
26. Keith
27. Karlsson
31. Doughty
45. Weber
48. Burns
50. Hedman
61. Suter
66. Pietrangelo
68. Subban
70. Carlson
72. Letang
76. Giordano
79. Josi

Göteborgs-Posten
Här är NHL-rekorden som aldrig (?) kommer slås.

Det sägs att rekord är till för att slås. Men ibland är det lättare sagt än gjort.

Här är en lista på några NHL-rekord som, med största sannolikhet, aldrig kommer bli slagna.


2857 anledningar till att Gretzky var bäst
Vi inleder den här listan med det kanske mest uppenbara rekordet: Wayne Gretzkys poängtotal på otroliga 2 857. Vilket är 936 poäng mer än vad tvåan Jaromir Jagr, som dessutom spelade drygt 200 fler matcher i ligan, mäktade med.

Än mer imponerande: Skulle man plocka bort alla Gretzkys 894 mål (vilket också är ett rekord) och endast räkna hans 1 963 assist (Rekord? Ja), så skulle han ändå ligga högst upp på listan.

Man får inte smeknamnet "The Great One" och sitt nummer 99 pensionerat, av samtliga NHL-lag, endast för lång och trogen tjänst.

Teemu Selännes otroliga rookie-säsong
En av de mer klassiska målgesterna i NHL:s mer än hundraåriga historia är när Teemu Selänne kastade upp handsken i luften och "sköt ner den" med sin klubba.

Men vad var det som föranledde det vilda firandet under en grundseriematch mot Quebec Nordiques 1993?

Den då 22 år unge finske forwarden hade precis fullföljt sitt hattrick och skjutit sitt totalt 54:e mål för säsongen – under sin första säsong i NHL. Vilket innebar att han slog Mike Bossys rookie-målrekord från 1978.

Men "The Finnish Flash" slog inte bara rekordet – han krossade det.

När säsongen var över landade slutnoteringen på makalösa 76 mål. Ingen har ens varit i närheten av den noteringen. "Närmast" var Alexander Ovechkin med sina 52 fullträffar säsongen 2005/2006.

Som grädde på moset gjorde Teemu Selänne totalt 132 poäng under sin rookiesäsong. Även det ett svårslaget rekord.

När Dave Schultz slog sig in i rekordboken
Att möta Philadelphia Flyers på 70-talet innebar en stor risk att åka på stryk. Laget, som fick smeknamnet "Broad Street Bullies", hade bunkrat upp med ett gäng minst sagt hårdföra spelare, vars primära uppgifter var att sätta skräck i motståndarna – oftast med hjälp av knogarna.

Största mobbaren på Broad Street, ja det var Dave Schultz.

Råskinnet fick smeknamnet "The Hammer" av anledningar jag tror du kan räkna ut själv. Vilket ledde till att han var en stammis i utvisningsbåset. Eller. Tja, han var nästan oftare där än på avbytarbänken.

Säsongen 1974/75 var Schultz nämligen utvisad hela 472 (!) minuter under sina 76 matcher – vilket innebär ett snitt på strax över sex minuter per match.

Numer är utpräglade slagskämpar ett minne blott i NHL och för att sätta det hela i perspektiv: Toppnoteringen för utvisningsminuter på en säsong, de senaste fem åren, är 212 minuter.

Det är helt enkelt ett rekord från en svunnen tid, vilket nog många tackar för.

Mosienkos blixtsnabba hattrick
Vad hinner du göra på 21 sekunder?

Själv hinner jag knappt göra i ordning en ostmacka. I alla fall inte om allt inte redan är framplockat och redo. Kanske om jag köpt färdighyvlad ost. Men det blir en nagelbitare.

Om det var någon som, av någon otroligt märklig anledning, gjorde i ordning en ostmacka på Madison Square Garden 23 mars 1952 missade hen troligtvis ett stycke hockeyhistoria.

21 sekunder var nämligen allt Chicago Blackhawks Bill Mosienko behövde på sig för att göra ett hattrick mot New York Rangers.

Snabbare än så har inte ett hattrick gjorts, närmast kom Montreal Canadiens-legendaren Jean Beliveau när han satte tre mål på 44 sekunder 1955.

Martin Frk – kort och gott
Okej. Det här är väl kanske inte ett regelrätt rekord. Men ändå värt att nämnas.

När tjecken Martin Frk, ja han heter så, gjorde sin debut 2016/2017 skrev han historia. Han blev då den förste NHL-spelaren att inte ha en vokal i sitt efternamn.

Och eftersom vi kan lova att ingen NHL-spelare i framtiden kommer ha färre vokaler i sitt efternamn så får den 26-årige tjecken ändå en plats på den här listan.

Grattis till Frk!

Henri Richards Stanley Cup-bonanza
Om en gång är ingen gång, två gånger en vana, och tre gånger en tradition. Vad blir då 11 gånger?

Att Montreal Canadiens under 50- och 60-talet lyfte Lord Stanleys Cup var lika frekvent återkommande som jultomten eller en Gyllene Tider-återförening.

En central figur i det o så dominanta Canadiens var Henri Richard. Klubbikonen som var med och lyfte Stanley Cup över huvudet hela 11 gånger mellan 1956 och 1973.

Ingen annan har, som spelare, stått som mästare lika många gånger. Frågan är om hockeyn eller det eviga lyftandet av den 15 kilo tunga pokalen slet mest på kroppen?

Här kan vi även smyga in att Montreal Canadiens har korats som mästare hela 24 (!) gånger, senast var 1993. Vilket också är ett rekord som inte kommer slås inom en överskådlig framtid.

Speciellt inte eftersom tvåan, Toronto Maple Leafs, ligger elva titlar bakom.


Glenn Halls enorma uthållighet
Många av ovan nämnda rekord kommer inte slås på grund av hur NHL har förändrats genom tiderna. Här är ännu ett exempel.

Förr hade man främst en målvakt som stod. Punkt. Lyckades målvakten hålla sig hel och frisk, ja då fanns det ingen anledning att han inte skulle stå.

Så kort och gott kan vi konstatera att Glenn Hall Chicago Blackhawks har rekordet i att hålla sig hel och frisk. Målvaktslegendaren stod i makalösa 502 (!) hela grundseriematcher på raken. Detta trots att han inte, fram till väldigt sent i karriären, spelade med något skydd för huvudet.

Hur sviten bröts?

Inför en match mot Boston Bruins 1962 böjde sig Hall ner för att spänna fast ena benskyddet när han helt plötsligt kände smärta i ländryggen. Hall, som helt plötsligt inte kunde böja sig ordentligt, valde trots allt att starta matchen. Men till slut fick han kasta in handduken och lämna isen.

En remarkabel svit fick ett lika remarkabelt slut.

När Bobby Orr förändrade sporten
Bobby Orr var backen som också ville vara med. På 70-talet var det inte tal om att en back primärt skulle bidra offensivt, Orr ändrade på det – totalt.

Säsongen 1969/70 blev han den första backen i ligans historia att vinna den totala poängligan med sina 120 poäng, vilket då var ett poängrekord för positionen.

Nästkommande säsongen växlade han upp ett snäpp till och producerade makalösa 139 poäng, vilket placerade honom tvåa i den totala poängligan och än i dag står sig som rekord.

För att du ska förstå hur udda det var med en back som producerade en sådan mängd poäng kommer här topp tre från backarnas poängliga säsongen 1970/71:

1. Bobby Orr, 139 poäng
2. J.C. Tremblay, 63 poäng
3. Dale Tallon, 56 poäng

Värt att poängtera är också att endast fem backar genom tiderna har mäktat med 100 poäng, eller mer, under en säsong.

En av de få som tagit sig över den magiska gränsen, näste man på den här listan, var dessutom förtvivlat nära att slå sanslösa poängrekord.

Målsprutan Paul Coffey
Det finns bara en back som kan mäta sig med Bobby Orr när det kommer till poängnoteringar per säsong. Nio av de tio bästa poängnoteringarna genom tiderna står Bobby Orr (fem) och Paul Coffey (fyra) för.

Coffey var även skrämmande nära att slå Orrs poängrekord säsongen 1985/86 – han var en ynka poäng från en tangering.

Samma säsong lyckades den då 24-årige backen dock skriva in sig i historieböckerna och slå ett annat rekord som Orr innehaft. Nämligen målrekordet.

48 mål. Det var vad Paul Coffey mäktade med, ett så gott som oslagbart rekord som ingen ens närmat sig. I modern tid var Mike Green, då i Washington Capitals, närmast med sina 31 mål säsongen 2008/2009.

Slagpåsen Washington Capitals
Det här är kanske det minst smickrande rekordet på den här listan.

Året var 1974 och Washington Capitals skulle spela sin historiska första säsong i NHL. Det slutade i ett monumentalt magplask.

Inte för att någon trodde att det skulle bli någon Stanley Cup-seger, eller ens något annat än en bottenplacering. Men mer än blott åtta (!) segrar kanske man hade förväntat sig?

Det är den svagaste noteringen ett lag någonsin gjort sedan man började spela 80 matcher i NHL.

Två lag har varit och nosat på detta usla facit.Ottawa Senators och San José Sharks vann endast tio, respektive elva, matcher under deras första säsong 1992/93.

Nuförtiden har NHL valt att, på olika sätt, underlätta för nykomlingar i ligan, just för att de inte ska bli slagpåsar i början. Vilket inte minst funkade på Vegas Golden Knights som, säsongen 2017/18, tog sig hela vägen till Stanley Cup-finalen som nykomling.

Wayne Gretzkys 50 mål på 39 matcher
Låt oss runda av den här listan på samma sätt som vi inledde: med Wayne Gretzky.

Han har otaliga rekord (61 stycken) och hela den här listan skulle mycket väl kunna vara en hyllning till nummer 99. Men vi avslutar rekordet som "The Great One" själv sagt att han är mest nöjd över.

Till att börja: Att göra 50 mål på en 82 matcher lång säsong är en drömgräns för många. För de allra största var det inte att nå gränsen som var målet, utan att göra det så snabbt som möjligt.

Innan Gretzky hade endast två spelare (Maurice Richard och Mike Bossy) mäktat med att göra 50 mål på 50 matcher, alltså snitta ett mål per match.

Men Gretzky. Tja, han nådde 50-målsgränsen på överljudshastighet. Han gjorde det redan under säsongens 39:e match med sina fem mål mot Philadelphia Flyers, 1981. Vilket innbear att han snittade 1,28 mål per match.

I skrivande stund är det totalt fem stycken som har klarat av att nå den magiska 50-målgränsen på som mest lika många matcher. Men Wayne Gretzky har aldrig behövt oroa sig över att någon skulle göra det snabbare.

Andreas Johnsson
andreas.johnsson@gp.se
12 maj 2020

Gunnar Nordström reporter och NHL-krönikör på Expressen skriver om Expressen-fotografen Jan Düsing som gått bort efter en kort tids sjukdom, 75 år gammal.

Som berättas på nyhetsplats på Expressens sajt var Jan Düsing en respekterad och mycket omtyckt yrkesman.

Som arbetskamrat var han också en jätte.

Ett av mina första uppdrag när jag kom till Expressen sommaren 1981 var att ingå i sportredaktionens trupp till Canada Cup i augusti-september.

Det var en stor turnering och Tre Kronor hade ett stjärnfyllt lag med Pelle Lindbergh, Pekka Lindmark, Börje Salming, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Stefan Persson, Kent Nilsson, Thomas Gradin, Patrik Sundström, Thomas Steen, Anders Kallur, med flera.

Expressen skickade ett stort team med legendariske sportkrönikören Bertil Jansson som det stora affischnamnet uppbackad av administrative sportchefen Thomas Malmquist samt reportrarna Singel Ericsson, Lennart Eriksson samt dåvarande sportkorrespondenten i New York, Christina Ollén. Undertecknad kom med som extra resurs för att ge Bertil Jansson lite statistik och underlag till sina krönikor.

När det stod ”Bertil Jansson om Tre Kronors match i natt” på löpsedeln sålde Expressen tiotusentals fler tidningar den dagen. Det var andra tider, det var 80-talet och Expressen sålde 500 000-600 000 exemplar en bra dag.

Janne Düsing var den givne fotografen att skicka på en sådan här turnering. Han kom alltid med de där bilderna ingen annan hade. Han älskade hockey, hade spelat själv, såg sammanhangen och han förutsåg händelserna på isen eller i korridoren utanför omklädningsrummet efteråt.

Han väntade och spanade efter den där bilden som var storyn när andra journalister och fotografer hade skyndat tillbaka till pressläktaren eller hotellet för att skicka hem sina alster.

Janne kunde vara lite hemlighetsfull över vad han hade innan filmen var framkallad och bilden hemskickad av kopisterna och telefototeknikerna på Pressens Bild, som fanns med för att serva oss och DN:s utsända.

Det kom nästan alltid ett samtal från nattchefen hemma i Stockholm när man redan hade ringt telefonmottagningen och börjat läsa in artikeln.

– Har du sett Düsings bilder? Det är ju Löpet, Ettan och Mitten imorrn!

Det var bara att knalla iväg till Jannes rum i hotellkorridoren eller Pressens Bild-folket och uppdatera sig.

Och visst, där var den ju. Bilden ingen annan hade. Det var bara att sätta sig och skriva om artikeln.

Själv kopplade Düsing bara på det där stora leendet. Han skröt aldrig utan väntade på att man skulle ge honom det där välförtjänta berömmet.

– Lysande, Janne!

Han hade en speciell gest han svarade med varje gång, och det var att sätta det högra pekfingret mot pannan.

Hans fotohjärna hade talat. Och skapat. Än en gång.

När faxen kom till Malmen (Thomas Malmquist) varje morgon och han hade med sig utskrifterna till frukostbordet på hotellet satt vi alla och undrade hur Janne hade fått den och den bilden.

Han hade tålamodet att vänta ut händelserna eller så slog han till från en läktarplats, där ingen annan fotograf hade posterat sig.

Düsing och Malmquist hade en speciell jargong, då de båda bodde i Stockholms-förorten Huddinge och hade hockeyspelande söner i samma ålder.

När turneringarna blev långa och dagarna slitsamma kunde de utbrista:
– Nä, nu skulle man vara hemma i Björkängshallen i Huddinge. Det du, Nordström!

Ingen NHL-arena i Kanada imponerande på dem. Själv gick jag under smeknamnet ”Rookien” i flera år, döpt av Bertil Jansson. Janne Düsing blev min reskamrat på mer än ett sätt.

På den här tiden reste alla svenska sportjournalister i grupp till de stora mästerskapen. Oftast var det Nyman & Schultz, som arrangerade resorna. Vi åkte med samma flyg, vi satt i samma bussar och bodde på samma hotell. Vi kunde vara 20-30 personer. Rena rama gruppresan. Där fanns profilerna från expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Kvällsposten, TT, GT, GP, FLT, A-Pressen, SVT, Radiosporten och ofta några från de stora landsortstidningarna.

Naturligtvis var det bara mina och Jannes väskor som saknades när vi landade i Toronto från Stockholm via London den första dagen av Canada Cup-resan 1981.

Tre Kronor hade några träningsmatcher i Kanada före turneringen, så landslaget och media förflyttade sig i snabb takt. När väskorna kom till Toronto var vi redan i Montreal, och så vidare. Det tog en knapp vecka innan våra väskor hade hunnit ikapp oss och Düsing saknade också ett objektiv. Det oroade honom mer än kläderna.

Naturligtvis blev våra taxiresor ut till flygplatserna varje eftermiddag efter Tre Kronors träning en följetong i pressgänget och man hade roligt åt oss.

Men Janne tog kommentarerna med ro. Hans devis var alltid.

– Det är i blaskan det avgörs.

Lite hinder på vägen och ett saknat objektiv störde honom inte från att leverera de där BILDERNA.

Det blev ytterligare ett antal stora mästerskap med Janne Düsing under åren. OS, VM, SM-finaler, med mera.

Han älskade att sitta med sina Expressen-kolleger på ett hotellrum och berätta historier från sitt liv som en fotograf i händelsernas centrum. Det var alltid på Malmens hotellrum och det slutade ofta med ett hopp i historierna från världsmetropolerna till vad som hade hänt i Björkängshallen i Huddinge.

Han hade alltid ett perspektiv på tillvaron.

Vi andra sa bara:

– Lysande, Janne!

Düsing log och smuttade på sin whiskey när allt material var lämnat till hemmaredaktionen (och då ska ni veta att första deadline var klockan 05.00 på morgonen).

Och så kom det där fingret mot pannan igen.

En jätte i branschen har lämnat oss.

Och vi saknar honom enormt.

Gunnar Nordström
Expressen

Stort grattis Uffe!

pic.twitter.com/CIqaXAu4co

— C More Sport (@cmoresport) February 18, 2021

On this day in 1930, Maroons goaltender Clint Benedict became the first NHL goaltender to wear a protective mask during a game #Hockey365 pic.twitter.com/SxoBzEbSus

— Mike Commito (@mikecommito) February 20, 2021

Marcus Leifby, aftonbladet:

Flodan, Klimpen, Kjelle, Honken, Abris, Pelle, Göte, Riddarn, Osten, Henke.

Njet, den största för mig kommer alltid vara den rökande bohemen från järngruvan i Kiruna.

Håkan Södergren berättar om Canada Cup -87: 1:04:45 - när Pekka kom med en klassisk sägning: ”Släpp Gretzky till mig” och efter att Gretzky gjort mål åkte Pekka till båset ”äh ta han (Gretzky) också förresten”  

Canada Cup 1987, enligt många den bästa hockeyturnering någonsin genom alla tider. Gretzkys mål på Pekka som Södergren pratade om HÄR (hoppa till 14:00).

Sveriges lag: Pekka, Eldebrink, Albelin, Tommy Samuelsson, Tomas Jonsson, Peter Andersson (Björklöven), Näslund, B-Å Gustafsson, Kenta Nilsson, L-G Pettersson, Peter Sundström, Micke Andersson, Masken Carlsson, Rundqvist..m.fl.  

Kanadas lag: Fuhr, Gretzky, Messier, Mario Lemieux, Coffey, Bourque, Tocchet, Gilmour, Hawerchuck. Anderson, Dineen, Claude Lemieux…m.fl. Mike Keenan som coach

Jag var på Canada Cup för prick 30 år sen i september 1991.
Det var en mycket trevlig tillställning på alla sätt och vis. I semin mot Kanada höll Tommy Söderström nollan bra länge mot ett starkt Kanada. Då bestämde sig Steve Larmer att skrämma upp Tommy S rejält och prickade med ett stenhårt slagskott rakt i plytet. Gallermasken flög,Söderström däckade blödande ner på isen och kanadensarna åkte runt och flinade i skadeavbrottet.
Efter den sekvensen vände matchen till 4-0 och vi fick åka hem till Svedala.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Canada_Cup_i_ishockey_1991

Här en länk från händelsen. Härligt att vara på plats på den matchen i Maple Leaf Gardens den kvällen.
https://youtu.be/ekoxg6oEHhs

Bara måste lyfta på hatten , Jaromir Jagr 1+1 för Kladno i kvällens extraligamatch  , 49 år ung. Imponerande minst sagt.

Leifby strikes again.

Föreslår att man flyttar den här tråden till Gamla hockey hjältar.

"Överste-grisen" från Mora – Old School Hockey Mats Lusth

[/url]

Illustration: Fredrik Jax


https://hockeysverige.se/2023/08/20/old-school-hockey-mats-lusth

Mats Lusth var ingen finlirare under sin karriär.

Trots det lyckades han vinna tre SM-guld, ta sig hela vägen till Tre Kronors blålinje – och göra den förbjudna flytten till Leksand.

I helgens Old School Hockey-intervju berättar “överste-grisen” från Mora hela historien om sin karriär.

Det går inte att beskylla Mats Lusth för att ha varit den där finliraren under sin karriär. Däremot har vi haft få så tuffa backar inom svensk hockey. Det hände såklart också att han gick lite över gränsen då han antog uppdraget att hålla rent framför sin kasse. Nu är det också så att det inte bara var hockeyn som låg närmast hans hjärta under uppväxten. Där fanns också ett stort intresse för motorsport.
– Intressena var lika stora. Motor är något jag alltid gillat och växt upp med. Sedan tog hockeyn över och motorn blev lite vilande, berättar Mats Lusth då vi ses över en lunch i ett regnigt Orsa där han numera bor.
– Det var mest amerikanska bilar jag var intresserad av, vilket var lite kultur i Orsa på den tiden då jag växte upp.

När kom hockeyn in i bilden?
– Hockeyn var först. Den höll jag på med från det att jag var fem, sex år. Det var då jag började på hockeyskolorna i Mora. Sedan spelade jag hela ungdomstiden i Mora, upp till det jag fyllt 21 år. Då flyttade jag till Färjestad.

Mats Lusth är inte född i Orsa eller på Mora Lasarett utan uppe i Jämtland.
– Jag är född i Östersund, men jag tror att jag bara var två år då vi flyttade hit till Orsa. Mina föräldrar fick jobb på Mora Lasarett. Senare flyttade vi ner till Mora.

Hur mycket hängde du i Smidjegrav som grabb?
– Hela tiden. Då bodde vi på ett ställe i Mora som hette Broåkern. 100 meter från lägenheten där vi bodde fanns det en uterink. På vintern kunde jag sätta på mig skridskorna hemma och var det riktigt bra så kunde jag åka på vägen till uterinken.

Började som forward

En av hans förebilder i dåvarande Mora IK bodde i samma hus som Mats Lusth.
– Min första idol hade nummer sex och var forward i Mora. Han hette Ulf Nises och bodde i trappuppgången bredvid. Om jag minns det rätt så fick jag min första klubba av honom efter att jag ringt på och frågat.
– Sedan blev det spelarna i NHL och främst Bobby Hull som blev min stora idol. Även Börje Salming, såklart, som så många andra ungar i min ålder.

Den tuffa backen från Mora började faktiskt sin hockeykarriär som forward.
– Jag vet inte hur gammal jag var, men det saknades backar. Då frågade man om jag kunde spela back ”Jo, det kan jag väl”.
– Från början ville jag vara forward eftersom Nises var det. Sedan blev jag och en till i Mora omskolade till backar. Då kan jag ha varit elva eller tolv år. Jag kunde inte skjuta slagskott utan sköt bara dragskott eller handledsskott. När andra killarna hade övningar fick jag och den andra killen träna slagskott i sargen eftersom vi skulle vara backar.


Ulf Nises Mats Lusths första förebild

Sommaren 1980 fick Mora ett celebert besök då en 19-årig Wayne Gretzky skulle assistera Len Lunde på klubbens hockeyskola.
– Det här var innan han hade slagit igenom ordentligt. Len Lunde var tränare här i Mora och den som tog hit honom. Vi är nästan lika gamla och hade hand om ett gäng småbarn på Moras hockeyskola.
– Då hade jag ingen aning om att han skulle bli ”The Great One”. Dels var han jätteduktig ute på isen, dels väldigt trevlig, uppfostrad och artig.
– När jag idag säger att jag och Gretzky var instruktörer på hockeyskolan tillsammans så blir det ”Dra den där med Rödluvan också”, skrattar Mats Lusth.

Peter Elander, Håkan Nordin, Ove Olsson… Ni var många som kom fram ungefär samtidigt, var ni tajta även vid sidan av isen?
– Just då hade Mora ett väldigt bra lag med spelare födda 1960 och 1961. Sedan kom jag 1962. Det var svårt att platsa i förstalaget så jag var med i andralaget fram till det att jag var 15 år. Då kom jag mer i förstalagen.
– Sedan gick allt fort. När jag var 16 år fick jag debutera i a-laget. Då jag var 17 år blev jag ordinarie där. Under två, tre år hade jag en jätteutveckling.
– 59-, 60-, 61- och 62:orna var ofta bra. Sedan blev det lite sämre ett tag. Det stod ofta mellan fyra lag om vilka som skulle vinna (junior-) SM under några år. Det var Mora, Leksand, Hammarby och Timrå. Dessutom skulle vi spela DM för att ta fram vinnarna från länet, så varje år blev det den moraliska finalen mot Leksand.
– Med Elander och dom här blev jag tajtare med då jag kom upp i a-laget. Innan var det (Carl-Erik) ”Cakke” Larsson, Åke Lilljebjörn, Rolf Andersson och så vidare. När jag kom upp med 61:0rna blev jag tajtare även med killarna i det laget.

Skickade motståndare till akuten – i a-lagsdebuten

A-lagsdebuten gjorde Mats Lusth för Mora säsongen 1979/80.
– Sista seriematchen den säsongen. Mora var klara seriesegrare och då fick jag chansen. Jag tror vi vann stort, men jag minns inte vilket lag vi mötte.
– Jag spelade rätt tufft redan då och det jag minns bäst från den matchen var att vi ledde stort, men jag klev ändå upp och tacklade en motståndare ganska rakt på. Han fick åka upp på akuten. Jag vet vad han sa då han låg på britsen ”Den där jävla idioten Lusth, han är dum i huvudet. Dom leder med 10–0 och måste ändå tacklas sådär”. Då tittade han upp och såg att det stod Lusth på sjuksysterns namnbrickan. Det var min mamma som stod där eftersom hon jobbade på akuten då. Tydligen hade hans nyckelben gått av.

Redan under sin andra säsong i gamla division 1 Västra drog Mats Lusth på sig 76 utvisningsminuter och visade redan där och då vad som gällde om man skulle möta honom ute på isen.
– Jag gick in till matcherna med ett riktigt ”gladiator mind set”. Kriga och vinna. Det fysiska spelet hade jag med mig redan från barndomen. Så var jag även vid sidan av, ganska vild utanför ishockeyplanen, här i Orsa. Framför allt då jag gick på högstadiet. Det var lite ”high chaparral” under tonåren.

Vad menar du med high chaparral?
– Ute och bråkade mycket. Många småortsgrejer, så jag har alltid haft det där i mig. Senare fick jag ut det på rinken, men där blev jag utvisad av domaren.

Killar som spelat med dig har berättat att du verkligen brinner för laget och dina lagkamrater samtidigt som du är snäll och stöttande.
– Jag har alltid varit omhändertagande av den gruppen jag är i, ser till att alla har det bra också vidare. Skulle motståndarna göra någon av våra spelare illa då fick man med mig att göra också.
– Så är jag fortfarande, att jag vill se till att alla runtomkring har det bra. Sedan möter vi motståndare och då är det för mig ett regelrätt krig. Då gäller det att sköta om mina medkrigare och hjälpa dom med det jag var bra på.

Du har fått mycket skit genom åren…
– Oh ja..

… blivit kallad Överste Grisen och så vidare, hur har du hanterat sådana saker?
– Överste Gris tyckte jag var positivt (skratt). Det var meningen som negativt. Sedan gjorde jag en intervju med (Patrick) Ekwall där jag hade ett gristryne på mig. Efter den blev det positivt eftersom vi vände på allt.
– Först var det Mats Wennerholm på Aftonbladet som skrev det där. Jag bär med mig det där än vart jag än är, i Malmö, Leksand… ”Det här var Överste Grisen på sin tid. Han jiddrade man inte med”, kan folk säga till sina barnbarn när vi mötts.

Har du fått mycket skit annars också?
– Klart att jag fått skit, men inget jag mått dåligt av. Jag tar inte åt mig om någon tycker si och en annan så. Hade jag blivit orättvist beskylld skulle jag mått dåligt och tagit illa vid mig, men det har inte varit något sådant.
– Det har mer varit att när jag städat framför mål och kanske gjort någon grej som man inte får göra för regelboken, vilket jag gjort för det har varit mitt kontor där inte alla ska vara, då blir det för mig en mental kamp i själva hockeyn.
– Om journalister eller någon annan säger någonting, ”Det var dumt och onödigt”… Då har det oftast varit en grej jag gjort i mitt spel. ”Går du in här, då… Du är på mitt område och jag försvarar min målvakt och hans område.” Då tar jag inte åt mig.
– Låt oss säga att jag crosscheckat Ove Molin i ryggen framför mål och man ser att han har ont och journalisterna skriver att det var dåligt av mig. Det jag gjorde var för att tala om för honom ”är du här är det här priset du får betala”.
– (Magnus) Wernblom och jag hade jättemånga duster. När han gick in visste han vad som väntade och jag visste vad som väntade. Där var det ge och ta väldigt mycket. Sedan var det spelare som inte ville komma in på kontoret utan stod lite ”alibi-utanför”. Jag drog min linje. Kommer du in här… Där utanför kan du stå för du varken skymmer, kan styra in pucken eller slå in returen.
– Mitt jobb var i försvarszonen. Sedan utvecklade jag det offensiva, gjorde mycket poäng och spelade även en del powerplay. Min styrka och grundspel när jag kom upp var ändå att ha den här rollen. Samtidigt som med regeltolkningar som fanns då kunde man spela på det sättet.

Fick chansen i JVM

Runt jul och nyår 1982 fick Mats Lusth samtal från Conny Evensson som ville ha med den hårdföra backen till Kanada för att spela junior-VM. Det var också första gången Lusth och Evensson träffade på varandra som spelare v/s tränare.
– Junior-VM är jättestort och jag tycker att det är den roligaste hockeyn att titta på. När jag kom med dit själv fattade jag egentligen inte hur stort det var.
– Det var häftigt och spelades i både USA och Kanada. Det var nervöst, häftigt och stort. Rätt många från Leksand var med och som jag kände sedan tidigare, men det var bara jag från Mora. Åke Lilljebjörn var också med, men han spelade för Brynäs då.

Hur upplevde du Conny Evenssons ledarskap?
– Jag fick en jättestor respekt för Conny, vilket jag haft genom hela karriären och har än idag. Det är den mest kompletta, rakryggade, ärliga och kunniga tränare jag har haft.
– Han var bra omhändertagande, hade enskilda samtal och man kunde se han svarta ögon eller då han knöt nävarna. Då visste man vad som gällde. Conny var tydlig och hade en bra balans i allting.

Var det Conny Evensson som sedan tog till Färjestad?
– Ja, så blev det efter junior-VM. Olle Öst var i Färjestad då. Han ringde mig och sedan träffades vi på hotellet Kung Gösta utanför Mora. Då kändes det stort på riktigt.

I Färjestad fanns redan Håkan Nordin som Mats Lusth spelat tidigare med i Mora.
– Jag kände honom, men när jag kom upp i juniorlagen var han redan i a-laget. Vi kanske hann spela lite ihop då jag kom upp till a-laget. Sedan flyttade han till Färjestad och gjorde två a-lagssäsonger där innan jag också kom dit.
– "Leffe" Carlsson gick samtidigt som mig från Mora till Färjestad. Vi spelade backpar i Mora två säsonger i rad och fick fortsätta med det i Färjestad. Jag och Leffe hade varandra. Sedan kom Peter Andersson från Örebro. Visserligen kände jag inte honom innan, men det kom in lite andra nya spelare.

Säsongen 1985/86 fick Mats Lusth vara med om att vinna sitt första SM-guld.
– Det jag kommer ihåg mest är från slutspelet och finalerna mot Södertälje där Timo Lahtinen var tränare. Södertälje hade (Peter) Ekroth, ”Säcken” (Hans Särkijärvi), (Anders) Eldebrink… Ett bra lag. Det var tuffa matcher, vilket vi även hade haft mot Djurgården i semifinalserien.  
– Då spelades finalen i bäst av fem matcher. Jag vet att jag fick upp klubban i ansiktet på ”Masken” (Anders Carlsson) i fjärde matchen så han bröt okbenet. Jag plockade honom ganska bryskt, men fick ingen utvisning. Han var dessutom fruktansvärt bra hockeyspelare.
– Avgörande matchen gick i Karlskoga. ”Masken”, som brutit okbenet, fick spela med visir. Södertäljes fans hade gjort ett stort plakat mellan två pinnar. Där stod det ”Död åt Lusth, ingen förlust”. Sedan sjöng dom det under hela matchen. Det här triggade mig så in i helvete och jag kände mig som en jäkla kung.

Var det stor kontrast då ni vann guldet 1988?
– Vi var i final även 1987 och förlorade mot Björklöven. Sedan fick vi Björklöven igen 1988. Det var revansch som gällde. Vi skulle ha tillbaka guldet.
– Då var jag mer bärande spelare, vilket jag inte var 1986. Jag var en stark kugge 1988, tog mer ansvar, hade varit med under flera år och även spelat i Tre Kronor. Björklöven, precis som vi, hade ett väldigt bra lag. Den säsongen spelade alla sex backar i landslaget, men såklart inte samtidigt.

Var nyckeln till guldet att ni hade ett så pass starkt försvarsspel?
– “Pekka” Lindmark, sex backar och tre centrar med Thomas Rundqvist, Stefan Persson och Harald Lückner. Det var ryggraden.

Var just bredden på toppen Färjestads styrka vid den här tiden?
– Styrkan tror jag egentligen var och är kulturen och organisationen. Färjestad har för mig alltid varit en ledande klubb i själva organisationen. Sedan har många lag kommit i kapp nu.
– Allt var tydligt och klart när man kom dit som ny. Även om man var etablerad. Kraven har alltid varit höga i Färjestad. Där tror jag Färjestad var ledande länge.

“Då höll dom andra på att trilla av stolen”

Efter guldet 1988 flyttade Mats Lusth och Peter Lindmark till Malmö, ditvärvade av byggherren Percy Nilsson.
– Egentligen var det inte så svårt. Jag och Pekka hade varit fem säsonger i Färjestad. Vi båda hittade varandra direkt i Karlstad och umgicks på fritiden.
– Vi hade julfest 1988 och hamnade hemma hos mig efter. Vi pratade hit och dit om vad vi skulle göra. Vi hade spelat två finaler och det skulle visa sig bli en tredje senare. Pekka sa ”Du får sköta allt, Mats”. Det hade jag inga problem med att göra. ”Vi gör det här tillsammans, hittar på någonting. Annars är vi kvar i Färjestad.”
– Hur det än var kändes elitserien lite samma sak säsong efter säsong. Det hände inte så mycket. Vi var ett topplag samtidigt sökte jag och Pekka en ny utmaning. Det vi bestämde var att vi inte skulle gå till något annat elitserielag för då kunde vi lika gärna vara kvar i Färjestad. Det fanns inget bättre lag i elitserien då.

Det fanns andra anbud för Mats Lusth och Peter Lindmark innan Malmö hörde av sig.
– Något lag från Österrike ringde när dom hade hört att vi var på gång. Peter Anderssons syrra var ihop med Patrik Gustavsson, som idag heter Sylvegård. Peter hade hört genom Patrik att det var någon skåning som skulle satsa och hade hur mycket pengar som helst.
– Percy ringde till mig i februari och frågade på skånska om jag ville komma dit.
– ”Bara så du vet går jag och Pekka som ett paket.”
– ”Vilken Pekka?”
– ”Peter ”Pekka” Lindmark som blev utsedd till världens bästa målvakt det året”.
– ”Vi har redan en bra målvakt”
– Det var Roger Nordström.
– ”Då blir det ingenting för jag och Pekka ska gå samtidigt”
– ”Det var synd”.
På morgonen efter ringde Percy Nilsson tillbaka.
– ”Menar du Peter ”Pekka” Lindmark?”
–”Ja, jag sa ju det.”
– Förmodligen hade Percy frågat någon för själv hade han ingen aning. När ”Pekkas” namn kom upp höll dom andra på att trilla av stolen nere i Malmö.
– Sedan träffade han oss efter en match i slutet av februari eller början på mars. Det fanns inga agenter och ”Pekka” sa att jag skulle sköta allting. Då hade jag fått ett kontraktsförslag från MoDo som Björklövens Peter Andersson hade tackat nej till. MoDo skickade ner hans kontrakt till mig. Jag visade ”Pekka” vad jag skulle få i MoDo. ”Det där är väl bra”, sa Pekka.
– En kompis till mig, Bosse Falkman, hade en skjortaffär i en källare mitt i Karlstad. Jag gick ner till honom ”Du Bosse är van att göra affärer så du får förhandla åt mig och Pekka”.

Överste-Grisen och Pekka i Malmötröjan

“Oj, är det så här mycket man tjänar som hockeyspelare?”

Mats Lusth visade kontraktsförslaget han fått från MoDo för Falkman.
– ”Oj, är det så här mycket man tjänar som hockeyspelare?”
– Han var med och träffade Percy på Karlstads Stadshotell där Percy hyrt en lokal. Han frågade på sin breda skånska vad vi skulle ha och dricka. ”Pekka” sa:
– ”Jag tar en kopp kaffe”.
– ”Kaffe, då har ni inget hos mig att göra. Här dricker vi bier. Och vem är du?”
– ”Jag ska hjälpa killarna att förhandla”.
– Vi drack öl och sedan sa Percy åt oss att gå ut så skulle han prata med Bosse. Vi satte oss i baren och vi sa till varandra: ”Har vi tagit i för mycket. Malmö, vad har dom för hockey där?” Själva hade vi ingen aning.
– Vi hann inte ens få in nästa öl innan Bosse sa att vi kunde komma in. ”Pekka” och jag sa till varandra: ”Då blev det väl inget utan vi blir kvar i Färjestad”. Men när vi kom in sa Percy ”Ja, då är det klart, pågar”. Då var klockan halv tolv på kvällen. Jag var singel, men Pekka hade inte pratat med sin fru Rita och sa till Percy att han måste prata med henne först.  
– ”Mitt plan går sju imorgon bitti. Jag ska veta hur det blir innan jag lyfter imorgon. Jag sa igen att jag inte åker till Malmö utan Pekka och att vi gör det här tillsammans. Pekka fick åka hem och väcka Rita (Skratt). Hon fattade såklart ingenting. Sedan ringde Pekka mig på natten eller morgonen och sa att han fått med sig Rita.

Peter Lindmark, Mats Lusth och en rad ytterligare nyförvärv presenterades på en numera omtalad presskonferens.
– Percy gjorde allt annorlunda eftersom han var ny i hockeyn, som exempelvis presskonferensen. Det var inte så vanligt då, blev väldigt stort och skapade en hockeyfeber i Malmö som fanns kvar under flera år allt eftersom en efter en droppade in. Det var väldigt häftigt.

Förutom Peter Lindmark och Mats Lusth presenterades även Tommy Mörth från Djurgården, Anders Svensson (Rögle) Peter Imhäuser (Leksand), Carl-Erik ”Cacke” Larsson (Leksand), Håkan Åhlund (Örebro), Johan Sälle (Örebro), Matti Pauna (Björklöven) och Bo Svanberg (Färjestad).

Hur var tillvaron för er spelare i Malmö?
– Även det var annorlunda, mer sydländskt. Jag upplevde det som att vi behandlade lite som småkungar i Malmö som ändå är en stor stad. Percy ägde den bästa nattklubben där. Vi hade fritt fram där och lite överallt.
– Vart vi än kom blev det lite idolstatus. I Karlstad var folket så vana vid det här så det blev inte alls samma sak där som i Malmö.

Det sägs att ni var väldigt tajta vid sidan av, var det här en av nycklarna till att ni vann guld 1992?
– Ja, så var det. Team Boro satsade, Tyringe satsade, Örebro satsade… Det var flera lag som satsade rätt hårt då. Även Team Boro fick dit en del bra spelare, men Malmö med starten där jag och Pekka kom, Bosse Svanberg, Tommy Mörth, Matti Pauna… Det här var ganska starka spelare i sina tidigare klubbar.
– Tommy Mörth hade varit en av Djurgårdens starkaste spelare. Matti Pauna skötte mycket av powerplay-spelet i Björklöven när dom var som bäst. Det var många starka individer som kom samtidigt till Malmö.
– Säsongerna efter fylldes det på med Peter Andersson, Daniel Rydmark, Mats Näslund, Peter Sundström och Mats Hallin. Det var många starka viljor.
– Timo (Lahtinen) var tränare. Han var en mästare på att få ihop alla starka viljor. Sedan är det som du säger, att alla umgicks utanför hockeyn. Percy ordnade så att vi bodde nära varandra mitt inne Malmö, Gamla Väster. Nära till Lilla Torget och hans nattklubb Etage.
– På träningarna såg man tävlingsmänniskorna i oss. Vi hade lite olika grupper och det var som ett krig på träningarna med minst ett slagsmål varje vecka. Var det en dålig träning sa Timo ”Nä pojkar, nu spelar vi lite tvåmål” Då small det direkt och vinnarinstinkten kom fram hos oss alla.
– Just den här perioden var bästa tiden i mitt liv. Sedan kunde det vara lite olika viljor. ”I Björklöven gjorde vi så” kunde Peter Sundström och Matti Pauna säga. Djurgården gjorde si eller så medan Mats Hallin kom från NHL och då var det en del fajter.
– Vi var många från Färjestad och det var egentligen deras spel som vi spelade. Vi hade skickliga individer där grundspelet i försvarsspelet var mycket av Färjestads. När vi hade match gick alla viljorna samman och det blev väldigt jobbigt för lagen vi mötte. Speciellt i Malmö där taket hängde ner, var alltid mer än fullsatt och ett otroligt tryck för motståndarna på isen.
– Sedan var vi stora, tunga, tuffa och dessutom många skickliga spelare som Mats Näslund, Daniel Rydmark, Robert Burakovsky och så vidare.

“Du förstår väl själv att jag inte kan gå till Leksand?”

I den avgörande finalen mot Djurgården 1992 gjorde Mats Lusth 3–1, vilket kom att bli lite av spiken i kistan.
– Det var ”Game winning goal”. Vi spelade fem mot tre. ”Tjomme” (Thomas Johansson) hade åkt ut, viket var Djurgårdens andra utvisning (Arto Blomsten hade åkt ut minuten innan).
– Vi hade ganska klart för oss hur vi skulle göra. Peter Anderson skulle ha pucken och försöka dra på sig deras trea och sedan lägga över pucken till mig som skulle gå på direktskott. Det var också vad som hände. Tommy Söderström hann knappt röra sig. Pucken satt rätt upp i krysset.

Hårdaste skottet du skjutit?
– Nej, men mest värdefulla, minnesvärda och roliga mål jag gjort. Det var bra tryck i det skottet.

Inför säsongen 1993/94 åkte Mats Lusth till Schweiz för att spela med Grasshoppers. Ni vet samma klubb som Ove Grahn och Mats Gren en gång spelade fotboll för.
– Jag var kvar i Malmö ytterligare en säsong och tänkte mycket på vad jag skulle hitta på framöver. Då dök det här bara upp.
– Det här var i Zürich så jag bodde granne med Conny Evensson. Han hade Kloten då som var i högstadivisionen. Jag trivdes bra i Grasshoppers. Han som ägde oss var dessutom en av Schweiz tio rikaste.

Var det bra betalt i Schweiz vid den här tiden?
– Det var bättre än i Sverige, men det var inte frågan om några NHL-pengar. Sedan är det nettopengar, så jag hade det jättebra.

Hade du chansen att stanna i Grasshoppers ytterligare en säsong?
– Ja, jag hade ett treårskontrakt färdigförhandlat. Han som ägde oss hade många fastigheter och många företag. Bland annat hade han ensamrätten i Schweiz för Toyota, Mazda och jag tror det var Mercedes. Jag fick välja bil och jag skulle ha en Toyota Fourtuner. En blå sådan.  

Vad hände?
– Det knackade på dörren nere i Zürich. Då kom Olle Öst och Conny in. Olle hade varit nere och hälsat på Conny. Dom hade druckit whiskey tillsammans. Olle var då i Leksand och får då för sig att värva mig dit. ”För helvete Olle, nu har du tagit för mycket whiskey”, skrattar Mats Lusth och fortsätter:
– ”Du förstår väl själv att jag aldrig kan gå till Leksand?”. Dels för förutsättningarna jag hade i Schweiz, dels för att jag kommer från Mora. Olle gav sig inte och jag ställde kravet att jag skulle ha det likvärdigt som i Grasshoppers.  
– Han kom in till mig morgonen efter och hade skrivit på ett A4-papper hur vi skulle göra. Då skrev jag på och min dåvarande fru grät i en vecka. ”Vad har du gjort Mats, är du dum i huvudet?”

Starka reaktioner: “Din jävla idiot"

Det var en del folk i framför allt Mora som inte uppskattade flytten.
– Folk från Mora ringde till mig, gamla materialare och Moraspelare som är äldre än jag. Några av dom sa ungefär: ”Din jävla idiot. Är du dum i huvudet. Hur kan du göra så här mot oss i Mora. Jag ska aldrig mer prata med dig.”
– ”Vi har inte pratat med varandra på tio år, varför skulle vi börja prata nu?”

Trots att Mats Lusth är från Mora trivdes han bra under sin säsong i Leksand.
– Ja, det tycket jag. Olle gjorde det bra. Samma sak var det när jag kom till Färjestad då jag i början bodde hos hans familj. Olle var som en extrapappa för mig då jag kom till Färjestad och var så även i Leksand.
– Även Roger Johansson och Per-Erik Eklund kom samtidigt och han gjorde det bra för alla som kom till Leksand. Sedan blev det lockout så Uffe Samuelsson kom hem. Det var ett jäkla skönt gäng som var i Leksand då. Det var häftigt.

Coach i Leksand var Wayne Fleming.
– Han var bra. Inga konstigheter. Även Tomas Jonsson var där och vi har fortfarande en bra kontakt. En mycket trevlig kille.
– Vi vann alla hemmamatcher i grundserien den säsongen, men jag förstår inte varför vi tog så lite poäng på bortaplan med det lag vi hade, Jonas (Bergqvist), (Thomas) Forslund, Niklas Eriksson, Jergus Baca, bra målvakter…
– Det här har legat Leksand i fatet under många år. Att man spelar en fantastisk hockey på hemmaplan, men borta vill det sig inte.
– Vi blev fyra i serien och Brynäs femma, vilket gjorde att vi fick hemmaplansfördel. Vi vann första hemma, Brynäs vann i Gavlerinken, men sedan förlorade vi tredje matchen hemma. Då hade vi tidigare alltså inte förlorat någon match på hemmaplan. Vi lyckades aldrig ta tillbaka det där på bortaplan. Det var väldigt märkligt och jag tycker att vi borde gått längre med det laget.

Hur tänker du som mas att Leksand och Mora idag inte spelar i samma serie?
– Det är lite synd. Leksand har helt andra muskler och resurser. Jag tycker att dom ska vara i SHL med allt dom har i ryggen.
– Mora har inte det i ryggen som Leksand har, men har ändå varit uppe två vändor, vilket är starkt Sedan vet jag inte om Dalarna mäktar med att ha två lag i SHL. Ska Mora etablera sig måste något stort företag gå in och hjälpa klubben. Jag vet inte om det finns så stora företag i Mora på samma sätt som Leksand har bakom sig. Dessutom har Leksand även Borlänge.

Återvände till Malmö – till slut

Säsongen därpå valde Mats Lusth spel med Västerås.
– Jag hade ett år kvar i Leksand, men vi hade småbarn samtidigt som min dåvarande fru inte trivdes jättebra i Leksand efter att ha bott i Malmö och Zürich. Jag tror hon helt enkelt längtade hem.

Varför just Västerås då?
– Jag vet inte varför, men jag kontaktade Percy och berättade att jag ville hem till Malmö. Då var Christer Abris tränare där. Han hade svarat Percy att jag var för gammal och på nedåtgående.
– Det jag då hade var Västerås och Rögle. Hade jag gått till Rögle hade det varit samma sak som när jag gick till Leksand. Då blev det Västerås i stället.
– Det här var när man åkte ner till allsvenskan efter jul. Vi var största favoriten att hamna där, men vi var sjua fram till jul. Vi spelade över förväntan med det hopplock till lag vi hade. Bland annat hade vi tre ryssar, Aleksej Salomatin, Miskhat Fakhrutdinov och backen Andrej Ljulin.
– Efter att vi blivit sjua och klarat oss kvar i elitserien var det som att luften gick ur Västerås och vi gick inte till slutspel utan slutade sist i fortsättningsserien efter jul. Efter Västerås blev det Malmö.


Tröjan hissad i Malmö.

Under sina säsonger i Malmö ärades Mats Lusth med ett C på bröstet.
– Under alla nio säsonger jag spelade i Malmö hade jag ett C. Jag kände framför allt en stolthet, glädje och ansvar över att bli utsedd till kapten. Jag var beredd att betala vad det kostade att vinna. Skador eller inte, jag var den som skulle gå i bräschen och visa.

Var det en stor kontrast mellan det Malmö du kom tillbaka till och det du lämnade tre säsonger tidigare?
– Nej, det var som vanligt. Jag kände mig hemma. Hur det än är så bästa tiden i min hockeykarriär… Det har varit på olika sätt. I Färjestad lärde jag mig grunden, blev etablerad, spelade tre SM-finaler på raken och vann två guld.
– Malmö var på ett annat sätt. Det är också där jag känt mig mest hemma och välkommen. Malmö är min stad och fortfarande hemma. Alla mina barn och barnbarn bor där. Jag känner mig tryggast då jag åker ner till Malmö och träffar gamla spelare, sponsorer och fans.
– Jag, Pekka och (Håkan) Åhlund pratar med varandra väldigt ofta. Innan Åhlund kom ner var han i stort sett klar för Färjestad och skulle dit och sommarträna. Då träffade han mig och Pekka. Vi sa att vi skulle till Malmö så han följde med oss ner i stället (skratt). Vi tre var tajta och har varit så även efter vi slutade spela.  

Du gjorde fyra säsonger i Malmö, men var det bestämt att du skulle avsluta karriären i Mora?
– Nej, det var inte bestämt. Jag ville göra en sista repa utomlands. Dessutom hade jag ett vad med Börje Salming. Jag skulle spela längre än vad han gjorde. Börje var 41 år då.
– Jag hade så gott som klart med en tysk klubb, men jag fick en smäll på axeln mot Luleå. Den hoppade ur led, men hoppade tillbaka och jag spelade vidare. Sedan hoppade en ur sex, sju gånger ytterligare under den matchen. Till slut kunde jag inte greppa klubban eftersom biceps hade gått av. Skadan förvärrades under matchen och när tyskarna fick höra det där backade dom ur.
– Det blev operation nästan på en gång och det var mycket att laga. Efter det hade jag en lång rehab. Jag hade inget nytt med Malmö heller. Då ringde (Janne) Simons och frågade om jag ville komma dit. Jag svarade att det var 50/50 eftersom jag inte visste vad som skulle hända, om det skulle hålla.
– ”Om det inte går vill jag kunna gå in som ledare och assisterande tränare för a-laget.” Simons gick med på det. Jag gjorde 13 matcher med Mora. Sedan var det dags för operation två eftersom jag hade så jäkla ont.
– Det gick någon månad sedan var jag tvungen att göra operation tre och sedan den fjärde och femte. Allt inom två år. Efter det blev jag sjukskriven. Läkarna sa efter femte operationen att det inte gick att göra något mer. Dom hade skalat av skålen, klippt bort och gjort så mycket plats man kunde. ”Du kommer få leva med det här. Nästa operation blir det en protes”.

Är det då tränarkarriären tar fart?
– Ja. Efter mina matcher med Mora och under tiden jag gick igenom mina operationer klev jag in som assisterande till gruppen.

“Framgångarna vi hade där var helt sinnessjuka”

Du har varit tränare i Italien, Frankrike, Norge, Malmö, Mora, Karlskrona, Väsby, Kristianstad, Olofström och så vidare, vart känner du själv att du gjort det bästa jobbet?
– Självklart i Malmö när vi gick upp. Malmö hade åkt ur 2008. Mediamogulen, Hugo Stenbeck, hade satsat stora pengar. Klubben öste skottkärrar med pengar över Linus Klasen och tränarna samtidigt som Malmö tog stommen av spelare från Södertälje, men det gick åt helvete.
– Kistan började tryta i Malmö. Då fick jag frågan. Första säsongen var jag assisterande åt (Ulf) Taavola. Det var inte tal om att satsa summorna Malmö gjort innan utan då handlade det om att utveckla ett spel. Hitta tillbaka till det Malmö var under 1990-talet. Kulturen, det hårda arbetet och vad Malmö stod för på hemmaplan. Det skulle vara pest och pina för motståndarna att komma till Malmö.
– Säsongen efter fick jag ta över. Första säsongen gjorde vi det jättebra och vi var inte långt borta från att gå upp. Det blev att vi gick upp år två efter att ha vunnit sjunde och avgörande i Leksand. Det var mycket känslor. Bland annat för att det var mot Leksand i Leksand, vilket jag fick höra.
– Supportrarna hatade att se mig stå på deras is och dansa efter vi gått upp och dessutom slagit ut Leksand. Rivaliteten mellan Mora och Leksand är bra. Det finns egentligen inte det här hatet. Jag har sagt att varje år åker jag ”Big lake run”, jag åker jag förbi Leksand så då är det bara att komma fram, men ingen har kommit fram och varit elak. Jag har bara blivit väl omhändertagen i Leksand om jag stannat till där eller gått in för att äta. Alla är jättetrevliga där.

Mats Lusth stortrivdes som coach även under sina tre säsonger i franska Grenoble.
– Socialt var det bästa stället jag bott på. Staden var ungefär lika stor som Göteborg. I december kunde det var plus tio och lite smådugg och vädret var egentligen hela tiden väldigt bra.
– Vi hade en halvtimme till närmaste alp där jag kunde åka skidor. Åkte jag en timme var jag uppe i Mont Blanc.
– När mina barn kom och hälsade på kunde vi gå upp sju på lördagsmorgonen och sedan sätta oss i bilen. Klockan tio käkade vi frukost på stranden i Marseille. Sexton mil till Barcelona, fem mil till Lyon och så vidare. Dessutom fina golfbanor.
– Framgångarna vi hade där var helt sinnessjuka. Första veckan hade jag 30 spelare så jag började med att direkt sparka tio spelare. Det var spelare som knappt kunde åka skridskor, kom in på isen utan att ha knäppt hjälmen och tuggade tuggummi lite kaxigt. Jag gillar inte en sådan stil så det försvann rätt många spelare ganska snabbt. Jag tog dit några svenskar och någon kanadensare. Säsong två fick jag dit ganska många svenskar. Bland annat Martin Jansson, Anders Nilsson, Victor Wallin, Jan Hammar, Calle Bergström och Johan Forsander.
– Det är fyra titlar att spela om i Frankrike. Vi vann alla fyra sista säsongen jag var där. Det hade aldrig hänt innan och inte heller efter det. Finalen gick i Paris Arena. Det var fullsatt, 15 000 åskådare. Efter vi vunnit allt fick jag, sportchefen och vår kapten av borgmästaren i Grenoble en stor guldplakett som symboliserar nyckeln till staden. Det får personer som gjorde något betydelsefullt för staden. Det här var första gången idrotten fick den utmärkelsen. Annars har det mestadels varit kulturpersoner eller andra personer som fått det.
– Jag hade köpt lägenhet och hade kunnat tänka mig att bo kvar där, men då hade ordföranden förskingrat pengar och Grenoble hamnade på obestånd. Han blev avstängd från att sitta styrelser för någon förening över huvud taget i fem år.
– Jag hade två år kvar på kontraktet och hade pratat om en förlängning. Grenoble försökte hitta en väg att lösa ut mig för att få ner lönekostnaderna och slicka såren, så jag gick med på det. Av mina tre år jag hade kvar på kontraktet fick jag betalt för ett.

Vart har du gjort ditt sämsta jobb som coach?
– Vilken bra fråga (skratt). Jag har haft olika förutsättningar, men när jag kom till Frisk/Asker i Norge hade vi det tufft. Inget bra lag och ingen ekonomi. Jag kanske ställde för höga krav på killarna och försökte få ut mer än vad kvalitén var. Det var ett dåligt sätt att försöka göra det på.
– Jag tror att det blev lite för tufft för spelarna. Jag var för hård. Vi hade ett lag för att vara ett bottenlag och vi ville undvika sistaplatsen för att slippa kvala. Jag brukar kunna ”kräma” ur max av spelarna och det försökte jag där, men det fanns inte mer att ta. Det borde jag ha insett, vilket gjorde att jag var dålig som ledare.
– Åter till din förra fråga, senaste åren i Orsa, att få se våra unga killar som inte platsade i Mora hockeygymnasium utan får gå på andra gymnasium komma upp och spela med oss. Killarna kommer upp hit och debuterar som 17-, 18- eller 19-åringar och utvecklades fram till jul, vilket gjorde att vi blev ett topplag. Hela vägen in till sista omgången var vi med och slogs om att gå upp en division. Allt är på olika sätt.

Fick aldrig chansen i mästerskap: “Mitt eget fel”

Mats Lusth var ofta med i Tre Kronor, men han har aldrig fått chansen att spela VM eller OS.
– Det är lite grann mitt eget fel. När jag gick till Malmö blev jag bojkottad i två. När OS gick i Calgary 1988 var jag med på sista lägret som var i Väsby. Tommy Sandlin var tränare.
– Första träningen hade vi som uppvärmning lek i zonen. (Peter) ”Kessler” Eriksson crosscheckade mig på skoj i ryggen. Jag ramlade in i sargen och fastnade med tummen och drog av ledbandet.
– Läkaren i Djurgården (Bengt Gustavsson) var landslagsläkare. Han sa direkt att jag måste opereras och det fick jag acceptera. Jag gick in och pratade med Tommy Sandlin. ”Det är jättetråkigt, Mats. Du var klar för OS.”  
– ”Häng inte med huvudet. Du trivs väl i Karlstad?”
– ”Ja, ja…”

Året efter invigdes Globen, som i dag går under namnet Avicii Arena.
– VM på hemmaplan och Tommy Sandlin berättade att han räknade med mig som en av stöttepelarna. ”Hem, träna och sköt din rehab så är du en av spelarna så kommer du vara en av fyra grundpelarna jag kommer bygga laget kring”. Då gick jag till Malmö och vi blev bojkottade.
– Vi kom upp, spelade bra och vann SM-guld. Vid VM 1993 kom Timo in till mig innan vi skulle spela mot Leksand borta.
– ”Curre Lundmark har ringt. Du är uttagen till VM”.
– ”Du skojar?”
– ”Nej, dom tar ut laget imorgon. Nu stannar du på ditt rum för du ska spela VM”
Efter matchen kom Timo in igen.
– ”Satan, jag vet inte vad som hänt. Jag har ringt Curre Lundmark. Jävla fan… Han måste förklara för mig vad han menade då han sa att du var klar.”
– ”Det är inte ditt fel Timo”.

Fick du någon förklaring?
– Nej, men jag lade heller inte ner någon tid på att hitta en förklaring.

Hur ser Mats Lusth liv ut idag?
– Jag bor här i Orsa och har tränat laget här i två år. Planen är att fortsätta hjälpa klubben. Försöka ge killarna så professionell träning och elittänk som möjligt. Visa hur det fungerar på elitnivå i Sverige.
– Sedan gjorde jag tester för att bli deltidsbrandman. Jag klarade alla tester och är idag deltidsbrandman. Dessutom kör jag lite buss, men sitter även i kommunstyrelsen här i Orsa.
– Dessutom är jag morfar. Jag har barnbarn i Malmö och försöker komma ner dit så ofta jag kan. Jag känner att jag behöver vara där oftare så jag behöver hitta någon lösning för det.
– Just nu är det full fart. Vi har dessutom stuga uppe i fjällen så jag försöker vara där så ofta jag kan.

Och Lusth Racing och motorsport?
– Jag körde lite dragracing, men i och med ”coviden” sålde jag allting. Trots allt blev jag SM-tvåa, EM-tvåa och VM-trea, avslutar Mats Lusth innan vi kliver ut på restaurangens altan där det trots regnet bjuds på en fantastisk vy utöver Orsasjön.

Ronnie Rönnkvist Hockeysverige 2023

Foton: Ronnie Rönnkvist, Stig “Stickan” Kenne, Bildbyrån, Privat & Arkiv.


En bild säger mer än tusen ord…..

Pit
Mannen, myten, Magnus Wernblom. Målskytt och rivjärn – Old School Hockey Magnus Wernblom


Han var lika känd för sitt målskytte som för sitt humör och sina utvisningar. 


I Magnus Wernblom fick man allting i ett och samma paket. 


I veckans Old School Hockey berättar ikonen om sin långa och händelserika karriär.

Modo har fullkomligt öst fram talanger genom åren. Spelare som sedan har tagit vägen över till NHL och där blivit stora stjärnor. Den kanske tuffaste av dom alla, Magnus Wernblom, kom konstigt nog aldrig hela vägen dit. I stället blev han en av elitseriens mesta färgstarka spelare mellan 1990 och 2009.

Hockeysverige.se reste till Örnsköldsvik för att träffa Wernblom som idag jobbar på Nordemans Bil någon kilometer från Fjällräven Center.
– Min hockeyungdom i Kramfors? Jag hade världens bästa dagmamma, i mina ögon sett, i Iris Eriksson. Jag var alltid ute och det var alltid idrott. 


Jag hade en kompanjon som hette Stefan Eriksson. Vi åkte slalom eller bodde mer eller mindre på isbanan. Det spelade ingen roll om det var 15 eller 20 minusgrader vi var alltid ute.
– Jag tror jag har med mig mycket av det. Just det här att komma ut och röra på sig samtidigt som jag tror det var där jag skapade mitt idrottsintresse. Nu var jag allätare med skidor, hockey och allt vad det nu var, säger Magnus Wernblom och fortsätter:
– Det var mycket fotboll, pistolskytte, pingis och allt sådant…
Pistolskytte?
– Ja, det var på fritidsgården så jag tävlade lite i pistolskytte också.

DEBUTERADE TIDIGT

Redan som 14-årig talang debuterade Magnus Wernblom i Kramfors A-lag.
– Det var i Division 2 Norra B som det hette på den tiden. Jag var nästan lika stor då jag var 14 år som jag är nu, skrattar Magnus Wernblom och fortsätter:
– Jag var tidig på det viset. Nu gjorde jag inte så många matcher första säsongen (åtta). Det var Kent Själin som tränade oss och som var mycket av Kramfors Hockey då. 


Han tog upp mig, såg mig och gav mig ett jätteförtroende. Det var en början för mig, men självklart har också alla ungdomsledare jag har haft i Kramfors betytt mycket för mig.
– När man spelar i en så liten klubb blev det så att jag fick spela i tre lag samtidigt så matcher fick jag verkligen.

Som 15-åringen gör du 21 poäng på 16 matcher i Division 2. Uppmärksammades det här stort?
– Det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg (skratt). Jag hade lite näsa för mål redan då och det är också vad hockeyn går ut på lite grann.


Var det så redan i pojk- och juniorlagen?
– Ja, jag gjorde mycket mål redan då.


Hade du samma spelstil då, jag menar att stå framför mål och rota?
– Som jag så var jag stor och stark jämfört med andra killarna som var i min ålder. Jag levde mycket på min storlek och styrka då. Det var ganska enkelt, men sedan blev det värre då jag fick möta killar som var lika stora.

Inför säsongen 1989/90 lämnar Magnus Wernblom Kramfors för spel i Modo, ett ganska naturligt steg för en hockeykille i Ångermanland.
– Det var, precis som du säger, ganska naturligt när man kommer från Kramfors. Jag följde Modo som spelade i elitserien som det hette på den tiden. Det var ortens och Ångermanlands-lag.

– I och med att jag sökte in på hockeygymnasiet flyttade jag hit till Örnsköldsvik. Då var jag 15 eller 16 år.

Då slussades du in i ett juniorlag som hade spelare som Markus Näslund, Peter Forsberg, Hasse Jonsson och så vidare, hur upplevde du det?
– Det var en ekonomisk kris i Modo då och man bytte ut halva laget. Modo hade inte så mycket val, vilket vi var tacksamma för, för det var väldigt många 73:or, 74:or och 75:or som fick chansen i A-laget i den vevan.

– ”Macke” (Markus Näslund) och Peter (Forsberg) var först. Sedan var det jag, ”Salle” (Andreas Salomonsson) och Hasse Jonsson. Efter det kom ”Timmy” (Mattias Timander), ”Susse” (Niklas Sundström) och hela det gänget. Vi var en hel armé med unga spelare där ett tag.

KROSSADE ALLT MOTSTÅND  

Det juniorlag som Magnus Wernblom kom att tillhöra skördade givetvis stora framgångar även på juniornivå. Tre säsonger i rad  var han med om att vinna Junior-SM. 

* 1991 B-JSM 
* 1992 och 1993 A-JSM. 

I finalen 1992 besegrades Leksand i finalen med 15-2 och 1993 Södertälje med 9-0.

– Vi hade någon semifinal (1991) inne på Zinkensdamm i Stockholm. Vi slog Rögle med 8-1, helt sjuka siffror. Finalen spelade vi sedan på Hovet och vann mot Djurgården med 6-3. Det var träningen som lag bakom dom här framgångarna. Mycket var det (hockeygymnasiets ansvarige Anders) Melinders förtjänst.


- Vi hade en turnering varje dag på hockeygym. Det var som en serie och den var nog viktigare än vanliga serien. Det var verkligen på liv och död. Vi hade lag som spelade tillsammans hela läsåret. Det var tre lag med fem, sex spelare i varje lag och vi hade en tabell och utsåg en vinnare i slutet av läsåret. Den turneringen och den tabellen var jäkligt viktig.

– Jag minns att den första J20-SM jag var med på förlorade vi finalen i sudden (4-5) mot Västerås hemma i ”Kempis” (Kempehallen). Det här måste ha varit 1990. I Västerås spelade Tommy Salo, Patrik Juhlin och Nicklas Lidström.


Det här var före en A-lagsmatch. Då var vi 73:or och Västeråskillarna var födda 1970 och 1971. Just den förlusten minns jag väl fortfarande, men samtidigt hade Västerås ett grymt lag.
Peter Forsberg har sagt vi flera tillfällen att det inte var han utan Markus Näslund som var den stora talangen i ert gäng, upplevde du samma sak?
– Peter var liten i växten, men han hade sjuk blick för spelet och en tjurighet redan då. Det är ingenting som han bara slog på utan den fanns hela tiden där, men ”Macke”, som var betydligt större också, hade ett jäkla klipp.

15-2 och 9-0 i finalerna, det är inga små siffror,. Vad var det som drev er?
– Det var träningen som gjorde det. Det var inga konstigheter. Träningen var så att du bara skulle tävla.

Hade ni ändå respekt för andra lagen, ni kör ju verkligen över allt motstånd?
– Respekt ska man väl ha för motståndarna, men inte när det gäller… Alltså, klart att du vill vinna. Vi hade drivet hela tiden. Det var sällan som vi slog av på takten och det här fick vi från träningen. Det var bara så och det vart en vana att tävla, vilket jag tror är väldigt viktigt.


Forsberg, Wernblom, Salomonsson och Näslund.Foto: Bildbyrån

"DAVID MOT GOLIAT"

Två viktiga tränare/ledare för Magnus Wernblom och hela den kullen av juniorspelare som kom upp ungefär samtidigt var nämnde Anders Melinder och Peter Forsbergs pappa Kent.

– Först hade jag Anders och Kent i juniorlaget. Sedan även i seniorlaget. Dom följde oss och tog framför allt hand om den här gruppen. Samtidigt var dom smarta och gav oss morötterna. Det var som att dom stod med ett metspö med en morot på framför hästen (skratt) för att vi skulle ta nästa steg och jobba på. 


Dom spelade korten bra.


Säsongen 1993/94 blomstrar verkligen den nya unga Modo. Laget som nu tränades av Forsberg och Melinder går överraskande hela vägen fram till SM-final mot Malmö.

– Det var inte många som trodde på oss den säsongen. Vi hade ett ungt lag, men när du kommer in i ett slutspel handlar det om att hitta ”flowet” och den här lilla medstudsen, att få den här härliga känslan, vilket vi fick.

– Jag skulle säga att det var ett silver som jag fick vara med om att vinna med tanke på att det lag Malmö hade var sjukt bra med (Robert) Svehla, (Raimo) Helminen, "Pekka" Lindmark och Roger Nordström i målet. Det var lite David mot Goliat.


Modo ledde med 2-0 i finalserien, men Malmö vann sedan tre raka matcher och SM-guldet.
– Malmö hade mer rutin. Dom kunde krångla sig ur greppet på något vis samtidigt som vi kanske blev lite naiva eller för försiktiga. Det syntes att spelarna i Malmö hade varit med längre, så var det.

Magnus Wernblom får avsluta den femte och avgörande finalen i utvisningsbåset tillsammans med Ricard Persson efter ett 

Foto: Bildbyrån

TÄNGDES AV I ÅTTA MATCHER

Wernblom var också känd för att inte lägga fingrarna i mellan. Säsongen 1997/98 blev han avstängd i åtta matcher efter en ökänd incident.

– Det var hemma mot Djurgården. ”Kuben” (Thomas Andersson) som dömde. Han tog mig på någonting som i min värld inte fanns att jag skulle bli utvisad för. Då brann det till lite för mycket. Det här var mitt dilemma när jag spelade, att jag alltid var på gränsen. Det tog många år för mig att hantera just det där.

– Jag fick en ”tia” på det där och sedan blev det vedhuggning i utvisningsbåset och för det fick jag åtta matcher.


Hur är relationen till Thomas ”Kuben” Andersson i dag?
– Till att börja med var inte han populär i mina ögon. Sedan måste jag erkänna att han blev en bättre domare med tiden. Det är stort och jag tycker att han slutade lite för tidigt om man ser på hur domarstandarden är nu, skrattar Magnus Wernblom och fortsätter:
– Vi träffades mycket, man visste vilka som dömde och vad man fick göra och inte fick göra beroende på vem som var domare. Det där lärde jag mig efter ett tag. 


”Kuben” ringde faktiskt när jag slutade med hockey och undrade om jag inte skulle bli domare. Jag kunde ju allt skit, haha… Det var lite roligt faktiskt. Jag träffade honom nere i Gävle och det finns inga ”hard feelings”. På isen är det en sak och utanför är det en annan sak.


Det är väl inte för sent ännu, ska du satsa på en domarkarriär?
– Nej, för fan inte domare. Jag får fortsätta med att skälla på domarna i stället, haha…


Du säger själv att det här med ditt temperament kunde ställa till problem för dig och laget ibland. Var det något ni pratade om inom laget? 
– Ja, Leffe Boork var otroligt bra för mig i det här när han kom. Han går verkligen in i detaljerna och tar sig tid att förklara och greja. Jag hade många föräldrakvartar med honom. Det här var under min hetaste tid. Leffe hjälpte mig mycket vilket jag är tacksam för. Han är duktig på att prata.


Vad var det ni pratade om i dom här samtalen?
– Att jag skulle kunna backa och inte behövde ha sista ordet, inte göra sista grejen och allt det här. Han har tjatat på mig om det där. Sedan gäller det att inse att bara för en spelare gjort fel mot mig så behöver inte jag ge tillbaka.

– Är man ung, galen och adrenalinet bara pumpar så var det inte så väldigt lätt alla gånger. Leffe lade ner mycket, mycket tid i just den delen.


Blev du en bättre hockeyspelare av dom här samtalen?
– Ja, självklart vart jag det. Framför allt tjänade laget på det i slutändan. Okej att du blir utvisad, men det minsta är att du även ska ha med dig en från motståndarlaget så det inte drabbar ditt lag.


Det blev många jobbiga finalförluster för Magnus Wernblom.Foto: Bildbyrån

STORHETSPERIOD – UTAN GULD

Efter SM-finalen 1994 går Modo in i en häftig era där laget går till SM-final 1999, 2000 och 2002. Samtidigt som Peter Forsberg, Markus Näslund med flera lämnade för NHL kom nya blivande stjärnor fram som Mattias Weinhandl och bröderna Daniel och Henrik Sedin.

– Det vart en jättekick med hockeygymnasiet och att det var så många som kom fram den vägen. Procentuellt ska det inte gå egentligen att få fram så många från en grupp. Nu blev det en explosion rent ut sagt. Jag tror aldrig att vi får uppleva samma sak igen, att så många spelare kommer fram ur en och samma grupp som kan livnära sig på hockeyn.

– Vi drev varandra hela vägen och får du en bra ”flow” och känsla i det hela och driv runt hela föreningen som det var då ploppar spelarna bara upp, så är det bara.


Sedan fick vi verkligen chansen, vilket var själva grejen. Sedan ska man veta att hockeyn var helt annorlunda när vi kom upp kontra hur den är nu.


Kan du utveckla det lite?
– Det går betydligt mycket fortare nu. Du ska vara extrem om du ska steget från J20 till ett SHL-lag på en gång. Du behöver ofta ha någon säsong i Hockeyallsvenskan eller någon annanstans först. Steget är större nu än när vi kom upp från junior till elitserien.


Märker du av det med din son Lukas?
– Nu är Lukas i Hockeyallsvenskan, men av andra spelare så klarade (William) Nylander det steget bra, men nu pratar vi alltså om extremkillar. Om du är en spelare som exempelvis jag var, nu var jag också mycket bänknötare, då måste du nog hitta en annan väg till SHL.

EN BITTER FINALFÖRLUST

I finalserien 1999 är Modo nära att slå Brynäs, men i den femte och sista finalmatchen uppe i Örnsköldsvik vinner bortalaget med 4-2.
– Det är guldet som jag förlorade. Det svider och sitter fortfarande som en kniv eftersom, vi är inte bättre eftersom vi förlorar, spelmässigt och hur serien så ut så skulle guldet varit vårat. Så är det och det är idrott.
– Den finalen svider. Dom andra finalförlusterna känns inte å samma sätt. Då var vi inte i närheten, men just Brynäs är tuff, säger Wernblom som nästan får något svart i blicken.


Vad är det som gör att Brynäs vinner till slut?
– I fjärde matchen, jag har inte sett Tom Bissett på hela jäkla matchen. Sedan gör han tre mål i sista perioden och vänder hela kalaset. Nej, Ronnie, den här finalen jäkligt jobbig att prata om, säger Wernblom fast nu med ett leende.


Mot Djurgården 2000 blir det 0–3 i matcher. Samma sak i finalen mot Färjestad 2002.
– Där var det inget snack både Djurgården och Färjestad var bättre. Att vi tog oss till final då var starkt, men Brynäs var ett helvete rent ut sagt.


Ni är i final fyra gånger mellan 1994 och 2002, men vad fattades för att ni skulle gå hela vägen?
– Det kanske var det erfarenheten. Det är en väldig skillnad på seniorhockey och junior där vi vann allt. Många av oss var relativt unga och i slutändan gäller det att ha den här kylan i avgörande lägena, att vara cool. Jag tror att det kan vara avgörande.




Magnus Wernblom i Skellefteå. Tre säsonger blev det där. Foto: Bildbyrån

KOM INTE ÖVERENS MED MODO

Efter 14 raka säsonger i Modos A-lag flyttade Magnus Wernblom inför säsongen 2004/05 till Skellefteå. Där kom han att stanna tre säsonger och var då bland annat med om att spela upp västerbottningarna till SHL.

– Modo skulle göra en nedskärning ekonomiskt. Vi kom helt enkelt inte överens om ett avtal. Då tog jag mitt pick och pack och gick samtidigt som Peo Larsson uppe i Skellefteå var på tårna. Jag var uppe kollade och stan passade mig bra eftersom den en ganska lik ”Ö-vik”. Det kändes bra från första stund där.

– Jag satt nere i stugan, det var en påsk, och trodde då att jag skulle få spela i elitserien med Skellefteå på en gång. Skellefteå mötte Leksand sista kvalmatchen. Om Leksand vann matchen skulle Mora gå upp. Alla vet ju hur relationen mellan Mora och Leksand är. Det var nästan så jag ett tag trodde att Leksand skulle göra självmål så inte Mora kunde upp (skratt). Nu knöt det sig fullständigt för Skellefteå så det blev Hockeyallsvenskan i två säsonger ytterligare.




Var det långt mellan dig och Modo i förhandlingarna?
– Långt och långt. Det var inte alls dom nivåerna på lönerna som det är idag, men det var en bit ifrån. Modo sa nej och ja sa nej. Då kan det aldrig bli ett avtal, så enkelt var det.




När du nu kom upp till Skellefteå efter 14 säsonger i Modo, var det lätt att ta klubben till sig?
– Ja och jag hade aldrig varit utanför ”Ö-vik” innan, om man säger så. Det var jättelätt att ta till sig Skellefteå. Som jag sa är det ganska likt ”Ö-vik” och jag blev mottagen med öppna armar. När det sedan började gå bra och rulla på vart det såklart ännu enklare. Det är en fin och jättetrevlig stad.

– Skellefteå var på gång redan då och hade börjat bygga något vettigt. Det kändes kul att få prova på det även om det var i Hockeyallsvenskan. Att jag gick dit är inget som jag ångrar än idag. Det var en bra resa för mig och jag vart faktiskt en bättre hockeyspelare totalt sett där.




Du fick en väldigt stor roll i Skellefteå.
– Jag kommer aldrig glömma en sekvens. Jag hade väl aldrig spelat boxplay i hela mitt liv. Det kanske hade hänt i någon juniormatch med Modo, men jag visste att när det skulle bli boxplay var det rast, vila som gällde för mig.

– Då kom (tränaren Ulf) Taavola in och ville prata boxplay med mig, hur vi skulle spela. Jag växte med det där eftersom det var något roligt och nytt som jag inte hade provat på tidigare. Det fungerade ändå bra.

– Där ser man med nya tränare och olika förtroenden hur viktigt det kan vara för att få en kick i rätt riktning.

FÖRDE UPP SKELLEFTEÅ

Säsongen 2005/06 tar Skellefteå steget upp i elitserien.
– Det var grymt. Vi spelade mot Bofors borta. När vi kom hem efter den matchen… Det var helt fantastiskt.




Vad är det som gör att ni där och då klarar av att ta steget upp i elitserien?
– Nu var det den här kvalserien som fanns då. Den är tuff, allra helst om man kommer från elitserien och ner. Det spelar ingen roll om du inte tagit några poäng tidigare i kvalserien, men möter du elitserielagen så är det en fjäder i hatten att få slå dom.

– Vi avgjorde i näst sista matchen. Det är som jag pratade om då det gäller slutspel, att få ihop gruppen, ”flowet” och få den här känslan i laget att ingen kan röra oss. När den ploppar fram så brukar det gå jäkligt bra. Den känslan fick vi och allt fungerade riktigt bra.




Hur reagerade folket i Skellefteå på avancemanget?
– Det exploderade och var marschaller hela vägen in från flyget till stan. Det är ändå tre mil. Helt sjukt. Vi kom hem sent på natten… Det var mäktigt att få vara med om.




Är det här ögonblicket det största du varit med om som hockeyspelare?
– Ja, så är det, svarar Wernblom snabbt samtidigt som han spricker upp i ett stort leende.

FLYTTADE HEM IGEN

Efter tre säsonger i Skellefteå valde Magnus Wernblom att återvända till Örnsköldsvik och Modo.
– Det blev en och en halv säsong. Jag spelade en säsong i elitserien med Skellefteå. Jag tror att vi tog 73 poäng. Hade man sagt det till mig innan säsongen så hade jag sagt att det klarade man sig på, men vi fick kvala. Vi klarade oss kvar.

– Hem är ju hem och längtan tillbaka blev stark. Modo vann SM-guld 2007. Det fick jag sitta och se på uppe i Skellefteå. Efter det bestämde vi att nu drar vi hem över.

– Första säsongen hemma blev jättebra. Andra säsongen hade jag tungt, inget snack om det. Jag fick mindre och mindre istid samtidigt som det var en tuff säsong. Lågan slocknade lite och det är den jag har levt på, min glöd, mitt engagemang och inställning till hockeyn. Det var min grej, att spela PP och så vidare. Fanns inte det här så var jag en ganska medelmåttig hockeyspelare om jag ska vara ärlig.


Tränare under Magnus Wernbloms sista säsong i Modo-tröjan var Harri Rindell.
– Den relationen blev lite kylig. Så blir det alltid i sådana här situationer. Jag tyckte att jag skulle spela men han tyckte inte det och det är tränaren som bestämmer i slutändan. Så är det i lagidrott.

– Vi hade inte så mycket snack utan det var ganska kallt mellan oss, men det var inte hans fel att jag var dålig.


Bestämde du dig under säsongen att nu får det vara nog med hockeyspelande?
– Jag är ganska snabb i mina ryck. Har jag bestämt någonting då blir det så. Om jag tänker på det så här efteråt så har jag aldrig haft något sug tillbaka eller så. Jag gillar hockey och att vara involverad i matcher, men det kan jag även vara som ledare. Men själva aktiviteten, nej den saknar jag inte.


Och du fick ta beslutet själv när det var dags att sluta?
– Ja, precis.

TOG JVM-SILVER

Innan vi avslutar vårt hockeysnack med Magnus Wernblom pratar vi lite Tre Kronor. Totalt blev det 34 A-landskamper. Men vi börjar 1993 och Junior-VM i Gävle. Det var där som Peter Forsberg svarade för sju mål och totalt 31 poäng på sju matcher. Alltså ett snitt på 4.43 poäng per match.


Magnus Wernblom var med i samma lag.
– Junior-VM var upplagt lite annorlunda då. Det var en rak serie. Vår finalmatch blev andra gruppspelsmatchen mot Kanada. Vi förlorade den matchen med 5-4. I den matchen gör Peter ett mål i spel tre mot fem.

– Det var rolig resa, men det var lite bittert att vi åkte dit mot Kanada för vi hade ett väldigt bra lag då. (Andreas) Johansson var med då. Niklas Sundblad också. Sedan var Peter, ”Macke”, ”Susse” en kedja som presterade något helvetiskt. ”Linkan” (Fredrik Bremberg) var också med liksom Kenny Jönsson.

– Jag gillade aldrig upplägget på den här turneringen, men det var antagligen för att vi bara kom tvåa (Skratt). Kanada hade också ett bra lag med bland andra Paul Kariya.
Vad var det som gjorde att kedjan med Peter Forsberg (7+24), Markus Näslund (13+11) och Niklas Sundström (10+4) kunde dominera på det sätt man nu gjorde?

– Det var kompletta hockeyspelare alla tre. Sedan fick dom kemin att gå i varandra. Alla tre hade sina roller och gjorde det väldigt bra. Vilka skulle inte ha respekt för den femman? Respekten gjorde att femmorna som dom mötte hamnade lite på hälarna. Det blev ”håll i hatten” när dom var på isen.


Spelade du någon gång tillsammans med Markus Näslund och Peter Forsberg?
 – Jag gjorde min elitseriedebut tillsammans med dom. Vi mötte Södertälje borta, tre 17-åriga gallerlirare. Det var läckert. Det var inte många timmars sömn natten innan. Södertälje var ett bra lag på den tiden.

– Det var ett jäkla liv och man sa att vi spelade med klubborna högt. Det var lite liv i tidningarna om allt det där. Jag fick faktiskt göra mål i min första match (1-1 framspelad av Hans Lodin och Jörgen Eriksson i en match som SSK vann med 7-4). Det målet glömmer jag aldrig, ett slagskott mellan benen på Reino Sundberg.


Åter till Tre Kronor, vad är ditt starkaste minne från den tiden?
– Jag hade en stark säsong när Peter Wallin var general manager och tog in nya coacher till varje turnering. Tyvärr var det samtidigt som jag hade problem med mina ljumskar. Jag skulle ha varit med i VM den säsongen, men i stället blev det operation.

– Annars var det en ära att få dra på sig Tre Kronors tröja. Jag var med på den tiden då det fortfarande fanns Vikingarna (B-landslaget). Jag minns att jag hade Torgny Bendelin som förbundskapten och vi var i Holland och spelade. Genom landslagen har jag fått farit runt och sett lite, i Ryssland och så vidare. Det var roligt att få vara med. Speciellt med tanke på den spelstil jag hade. Jag var inte direkt någon lirare.

LOVANDE SON OCH DÖTTRAR

Det blev inget VM eller OS för Magnus Wernblom, men det är inget han känner någon besvikelse över i dag.

– Klart att det hade varit roligt att gjort någon turnering, men du kan inte grina över spilld mjölk som man säger. Det var synd, men så är det.
– Jag har fått var med om och upplevt mycket ändå. Hockeyn är ett speciellt liv och det är svårt att ta sig ur det när man väl är där. På Tv:n idag är det utbud nu som är gigantiskt så är du intresserad av hockey så har du att göra, haha…


Hur mycket kontakt har du med Peter Forsberg, Markus Näslund, Hasse Jonsson med flera idag?
– Hasse och ”Macke” bor här uppe, men Peter bor inte här på heltid numera. Vi har någon golftävling ibland eller träffas på arenan. Det blir inte att vi umgås mer än så, men vi hejar och det händer att någon kommer hit och lånar en bil. Vi har bra kontakt även om vi inte umgås nära. Vi vet var vi har varandra.
I dag är Magnus Wernblom inte bara bilförsäljare. Han är även hockeypappa med tre barn som spelar på hög nivå. Sonen Lukas, 19, återfinns i Modos allsvenska lag medan äldsta dottern Moa, 21, representerar Linköping i SDHL. Yngsta dottern Wilma, 16, är Modo trogen.

– Det blir mycket Live Arena, avslutar en av svensk hockeys tuffaste spelare Magnus Wernblom med ett leende.


Ronnie Rönnkvist Hockeysverige