Seard Åberg - Mannen bakom Luleå Hockey Förening jubilerar

Jokerman skrev:

Hoppsan! skottstatistiken slutade 75-43 Framåt kamrater

Det var sista sidan i Seard Åbergs samling tidningsurklipp, 68 sidor.

Hoppas någon har fler tidningsurklipp att dela med sig av

Man vill ju bara ha mer när man öppnar en sån här guldgruva!

Seard Åberg   - we love you!

Imorgon släpps ett nytt avsnitt av Ett stenkast från Delfinen där David Olsson Jiglund, Mimmi Åkerlund och Martin Hallén Almroth intervjuar Luleå Hockey och Luleå/MSSK:s profiler. Den här gången är det Seard Åberg som delar med sig av sina minnen från åren efter sammanslagningen och mycket, mycket mer.


Bild: Petra Älvstrand/Lennart Norman/Magnus Pehrsson

Norrbotten media: Seard Åberg och många andra ishockeyintresserade i Luleå hade tröttnat på att se stadens lag förlora mot lagen från Boden, Piteå och Kiruna.
– Jag tyckte det var en skandal att vi inte hade ett bättre lag, säger Seard Åberg och fortsätter:
– Så jag började att fundera på vad man kunde göra åt det.

En tid senare träffade han ledarna för de olika föreningarna och föreslog att man skulle bilda en gemensam ishockeyförening.
Men förslaget mötte hårt motstånd.
– Det var som att springa in i en vägg. De hade inget som helst intresse av att diskutera ett samarbete, säger han, och medger att det fanns stunder då han själv tvivlade på om det över huvud taget var möjligt, innan han tillägger:
– Det var ingen som trodde på det. Jag var ensam mot övriga världen, alla runt omkring mig tyckte att jag var knäpp. Men jag hade gett mig jäveln på det och tänkte inte ge mig.

Så småningom lyckades han även att övertala alla.

Efter det dröjde det inte länge innan Luleåborna slöt upp bakom laget och bara sju år senare tog man klivet upp i elitserien genom att besegra Hammarby med 7–4 hemma i Delfinen.
– Det var en fantastisk kväll, säger Seard Åberg och fortsätter:
– Alla var som i trans.

Tolv år senare blev man också svenska mästare.

Vad känner du när du ser dagens Luleå Hockey?
– Det är toppen. Allt är jävligt bra nu. Allt från supportrarna, till tränarstaben och laget, och styrelsen. Jag älskar det här med att de släpper fram ungdomar. Jag var inte förtjust i det där med att plocka in en massa utländska spelare. De kostade förmodligen också kostade en hel del pengar.

Han hyllar även klubbens damsatsning.
– Det var suveränt, säger han.

Mångmiljonsatsningen på en ny ljud- och ljusanläggning var han däremot skeptisk till i början.
– Jag tänkte: "vad fan är det här?". Det dunkade ju så att man fick hålla fast sig, säger han och tillägger:
– Men det verkar ha mottagits väl. Jag känner många som var kritiska i början som tycker är jävligt skoj att gå på ishockey tack vare det där. Och vi har ju haft fantastiska publiksiffror den här säsongen.

David Olsson Jiglund och Martin Hallén Almroth

David Olsson-Jiglund Norrbottens Media:

Seard Åberg är inte bara den som enade ishockeyklubbarna i Luleå – och såg till att det som i dag är Luleå Hockey bildades – utan även den som räddade Tomas Johanssons brottarkarriär. Nu berättar de historien om brevet, som blev början på en livslång vänskap, och fick den dopningsdömde brottaren att kämpa sig tillbaka.

Bild: David Olsson-Jiglund | Det blev ett kärt återseende när Sporten sammanförde de gamla vännerna i samband med ungdoms-SM i Luleå energi arena.

Det hela hände för 34 år sedan.

Den då 22-årige brottaren från Haparanda hade just tagit silver vid OS i Los Angeles.

Då kom beskedet: Det dopningsklassade preparatet primobolan hade hittats i hans blod.

Ett preparatet han hade köpt av en brottare från Rumänien för ett par hundralappar ett halvår tidigare.

Tomas Johansson fråntogs sin medalj och stängdes av från allt brottande i 18 månader.

Det var på kvällen efter firandet av hans silvermedalj som landslagstränaren Leo Honkala knackade på hans dörr.

På vägen till mötet med den Olympiska kommittén bestämde han sig för säga som det var.

– Jag erkände direkt, jag ville inte skylla ifrån mig, säger Tomas Johansson.

Det var en skada han drabbades av under en match mot Refik Memisevic under EM i Jönköping som fick honom att dopa sig.

– Jag bröt näsbenet, och sedan fick jag en infektion. Så jag kunde inte träna och tappade mycket i vikt, säger han.

Sedan tillägger han:

– Jag gick från 108 till 100 kilo, och en del av de jag skulle möta vägde mellan 160 och 170 kilo.

Samtidigt kände Tomas Johansson en allt större press.

– Innan var det ingen som trodde på mig. Jag hade ju ingen chans om alla brottare från de gamla öststaterna var med. Men när de meddelade att de inte tänkte skicka sina idrottare till USA trodde alla plötsligt att jag hade medaljchans, säger han.

Han tror inte injektionerna hade någon större betydelse för hans prestation i Los Angeles.

– Jag ångrade mig nästan direkt, och slutade med det. Den sista gjorde jag fyra eller fem månader innan OS, säger han.

Dopningstestet han gjorde i samband med den sista tävlingen innan han åkte över dit visade inte heller något.

– Jag hade fått höra att det skulle vara ute ur kroppen efter bara några veckor. Men testerna som användes i Los Angeles var mycket bättre än de som hade använts tidigare. Det var därför Sovjet inte vågade skicka dit sina idrottare. Inte på grund av politiska skäl, som de påstod. Det var också många som åkte fast där, säger Tomas Johansson.

Han tror det hade varit många fler som gjort det om Sovjet och länder som Bulgarien, Ungern och Polen deltagit.

Hemresan blev jobbig.

– Jag var på förstasidan i alla tidningar de delade ut till oss när vi gick ombord. Det stod att jag hade svikit Sverige. Jag minns att någon skrev att jag som ändå bodde så nära finska gränsen lika gärna kunde flytta dit. Och Ilta-Sanomat hade de bytt ut mitt huvud till en åsnas. Det kändes hemskt, säger Tomas Johansson.

De följande veckorna blev jobbiga för Tomas Johansson, som tappade alla sina sponsorer, och tvingades fly från Haparanda.

– Journalisterna letade efter mig där, säger han

Sedan berättar han att några av dem tvingade sig in hemma hos hans höggravida fru och försökte få henne att berätta var han befann sig.

Var gömde du dig under de där veckorna?

– I en stuga på Seskarö tillsammans med min hund.

Så småningom var det några journalister som lyckades ta reda på var han höll till.

– Jag sprang ut i skogen och gömde mig när jag hörde dem komma, säger han.

Men en dag fick han ett brev.

– Jag tyckte det var så grymt. Pressen jagade verkligen Tomas. Och även om jag också tyckte att han hade gjort fel så ville jag hjälpa honom. Han var ju Sveriges ensammaste människa. Så jag skickade ett brev till honom och par dagar senare ringde han faktiskt mig, säger Seard Åberg.

Dagen därpå träffades de hemma hos brottningsledaren Olle Björkén utanför Haparanda.

– Jag minns det så väl. Olle sa att det var fullt med journalister och fotografer i Haparanda och när vi kom hem till honom satt Tomas i källaren och skakade. Han visste att han var omringad. Till slut bestämde vi oss för att ringa brottningsförbundets ordförande Olle Larsson och be honom kalla till en presskonferens på Sheraton i Stockholm. Det var lika bra att göra bort allt på en gång så att han och hans familj kunde få lugn och ro, säger Seard Åberg.

På presskonferensen meddelade Tomas Johansson att han tänkte fortsätta brottas.

Satsningen mot OS i Seoul fyra år senare bekostades av Seard Åbergs företag Groko.

– Det var många som inte tyckte jag var riktigt klok, och några av de som var på den där presskonferensen anklagade mig för att försöka utnyttja situationen. Det slutade med att Olle Björkén slängde ut dem därifrån, säger han.

Presskonferensen blev vändpunkten för Thomas Johansson som två år senare blev världsmästare och tilldelades både Bragdguldet och Jerringpriset.

– Redan på vägen hem var det flera som kom fram till mig och sa att jag skulle kämpa på. Det gav mig energi. Och det kändes förstås fantastiskt att få Jerringpriset, säger han.

Han tillägger sedan:

– Gunde Svan hade haft ett jättebra år, ändå fick jag 100 000 röster mer än honom.

När han la av med brottningen 2000 hade han samlat ihop OS-silver, ett OS-brons, ett VM-guld, två VM-silver, två VM-brons, två EM-silver, tre EM-brons, och 28 SM-guld.

Tomas Johansson tror inte det hade varit möjligt utan Seard Åbergs stöd.

– Jag har funderat mycket på det, och jag kan inte se hur jag skulle ha kunnat fortsätta brottas. Utan jag hade troligtvis lagt av om det inte vore för honom, säger han.

De är fortfarande goda vänner.

– Vi träffas inte lika ofta nu för tiden, men det känns alltid lika roligt när vi gör det, säger Tomas Johansson.

Fotnot: Seard Åberg hjälpte även slalomåkaren Stig Strand, som övervägde att lägga av vid 24 års ålder, att nå världseliten genom att starta Groko Alpina.

Hittat matchresultat från Grokos matcher
på kb.se, där gamla dagstidningar lagts upp digitalt. Tyvärr hittar jag inget från våra lokala blaskor...

27 oktober 1977
Division 1
BBK/Björns - Groko 1-5  
Publik: 3750

Derbykungarna var Tobbe Köhler, Brocke, Anders Eriksson och L-G Niemi om man tittar på poänggörarna och så borde vi haft ”Blomman i målet”.

Utvisningar:
BBK/Björns 58 minuter + 1 lagstraff 2 minuter
Groko 12 minuter + 1 lagstraff 2 minuter

Aftonbladet

Hjälte!

Hockeyhjärta Möt mannen bakom @LuleaHockey - Seard Åberg. pic.twitter.com/QAbJSVnfzU

— C More Hockey (@cmorehockey) May 7, 2022

Tony Moore skrev:Hjälte!

Hockeyhjärta Möt mannen bakom @LuleaHockey - Seard Åberg. pic.twitter.com/QAbJSVnfzU

— C More Hockey (@cmorehockey) May 7, 2022

Riktigt fint reportage!

Seard Åberg =

Seards son Peter har haft vänligheten att lägga upp detta klipp på Yt: